Många konstaterar att Magdalena Andersson sett trött ut på sistone. Jag förstår henne. Vem skulle inte göra det om man måste ligga vaken om nätterna och fundera på hur man ska lyckas trycka in både Annie Lööf och Nooshi Dadgostar i en och samma regering. Med Märta Stenevi som grönt körsbär på toppen av tårtan. Det skulle få vem som helst att lägga sig på rygg under BIB-kranen och bara låta det forsa. Lööf tycker att ett dussin skiftsovande pakistanier i en etta i Bandhagen är tecken på en frisk arbetsmarknad – Dadgostar vill dela ut AK-47:or och leda dem mot Parlamentet. Vad Stenevi vill innerst inne vette djävulen. Men kaos blir det.
Kristersson ligger nog hemma och snurrar om natten han också; hetsäter minisemlor i smyg för att stilla den tilltagande ångesten. För det första: blir M största parti i det konservativa blocket? Vad händer om SD blir det? Vem ska ha statsministerposten? Och oavsett vem det blir: hur i hela Hälsingland ska han få ihop en regering som stöds av både Korv-Jimme och Korv-Johan? Visst, de delar kulinariska preferenser och skrattar högt åt Stefan & Krister bägge två, men den ene vill ha repatriering (eller “återvandring” som Ygeman säger för att det inte ska låta som… tja, repatriering) medan den andre vill ha en värld utan gränser. Och så Ebba the Movie på det. Med allt vad det innebär. De höga kindkotornas kulturkanon.
I mitten sitter vi väljare och vänder på korten. Finns det inga fler? Är detta vad vi har att spela med? Är detta Sveriges best and brightest? Hirvonen och Farmanbar? Åhdal och Snecker? Billström och Utbult? Snattrande SSU-broilers och dumkåta dickpic-skickare? Perfida pedofilkramare och taktlösa toktwittrare? Alla vi andra borde blankrösta i protest mot den låga nivån på både sittande och blivande statsråd.
Det är bara att be en stilla bön att samtliga partiledare är borta 2026. Inte för att det spelar någon egentlig roll längre. Ni – den politiska eliten – har pajat Sverige bortom all räddning och från och med nu handlar det bara om att rädda små fickor här och var. (Nej, fickor Annie och Martin – inte flickor.) Jag vet, det låter dystert men hellre stirra sanningen i vitögat än att tro att vi ska kunna räta upp helheten med hjälp av “förebyggande insatser” och “mobila kärnkraftverk” – genom “minskad marginalisering” och “ökad inkludering”.
Ni har skapat ett monster och ni kan inte längre kontrollera det.
Ett multietniskt, hedersrelaterat, våldsbejakande, värdegrundsbaserat, vindkraftsdrivet Frankensteins monster som just nu lufsar runt i små och stora samhällen över hela landet och trampar sönder vad tidigare generationer byggt upp under mycket möda och stort besvär. Ett fullt fungerande land har offrats för era utopiska drömmar om Sverige som en humanistisk stormakt. I grund och botten är det en vacker tanke att vilja hjälpa hela världen – detta är värt att respekteras. Men på samma sätt som man måste ta ifrån ett litet barn en vass kniv måste väljarna – på sikt – ta ifrån människor som Lööf, Kristersson och Andersson den politiska makten. De är vettvillingar. De är de som skapat den oreda vi ser omkring oss och deras lösningar är inte långsiktiga – de syftar bara till att konsolidera den politiska makten. Eller återerövra den.
De måste bort.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Jag minns ett anarkistist klotter på ett plank i Malmö där jag pluggade i ett fjärran 70tal - ”Allt genast till alla”!
Det var ett av den tidens ” memes”
och jag log i mjugg åt ironin om den tidens politiska debatt!
Men i verkligheten är politik inte bara att vilja (Palme) utan framförallt att välja (och då menar jag inte parti)
Föga anade jag att nu står vi har med politiker som inte har viljan eller förmågan att prioritera medan landet förfaller runt oss i realtid!
Partierna och medierna sysslar med ”soundbites ” och verbala gladiatorspel
som mest påminner om tv serier typ ”parlamentet”
Dessutom tycks partierna dra till sig de mest underliga personer istället för ” the best and brightest” som det borde vara!
Vi har bistra tider framför oss!
Jag håller helt med din analys. Problemet är väl i grund och botten, att politiker blivit en karriär. Det är något riktigt sjukt att man kan bli partiledare innan man fyllt 30...Jag vet inte hur vi skall ta tillbaka demokratin men vi måste börja med att ställa krav på arbets- och livserfarenhet UTANFÖR det politiska livet. Helst minst 20 års arbetslivserfarenhet utanför politiken. Max 8 år i Riksdagen och sedan är det bye-bye. Sedan måste ju en minister ha någon form av erfarenhet över det område som denne tilldelas. Generellt har politiker på tok för mycket makt där de sonika kan gå emot expertis och ta beslut grundade på känslor och ideologisk övertygelse. Direktdemokrati skulle förmodligen inte fungera i hjärndöda Sverige men nånting måste göras. Jag röstar blankt.