När rika människor straffas med mångkultur.
Kommunalrådet i Göteborg, Jonas Attenius, vill att nyanlända ska placeras i områden med "hög status". Detta för att skapa bättre integration. Ordvalet förråder hans uppsåt.
Fungerar det att blanda svarta och vita med tvång? Fattiga och rika? Getfarmare och seglingsfantaster? Svenska moderater och pashtunska socialdemokrater? När jag hör det socialdemokratiska kommunalrådet i Göteborg, Jonas Attenius, lägga ut texten om segregation och integration tänker jag osökt på ett gammalt citat från Norra Värmland, uttalat på ett ålderdomshem av en äldre man med bristfällig kvinnosyn:
“Nu ska kucken in, om ve så ska grå’åt bå’åd två!”
Jag vet, det är groteskt men det är just det som är poängen: Attenius fantasier om hur man uppnår integration är groteska – det är därför jag gör liknelsen. Missförstå mig rätt: att vilja tryffera rika medelklassområden med fattiga människor är i grunden något behjärtansvärt. Det är svårt att inte tänka på Disneys underbara saga om Robin Hood när man hör om sådana initiativ; på de arma kräken längst bak på kärran som broder Tuck drar iväg från fängelset samtidigt som han ropar ut ett triumferande: “Mot Sherwoodskogen!”
Det låter överlag konkret och handlingskraftigt, detta att blanda folk. Solidariskt. Modernt. Men fungerar det i praktiken, det är frågan? I USA har debatten om “bussning” rasat i över ett halvt sekel. Är det rätt att skicka svarta och vita elever kors och tvärs över en storstad för att uppnå en bra rasmix? Motverkar det, de facto, segregation eller är det bara politiskt skådebröd? Debatten om bussning ledde till ett av de mest infekterade ögonblicken i den förra valrörelsen då Kamala Harris påminde väljarna om Joe Bidens konservativa inställning i frågan:
Idén att bussa runt vita och icke-vita elever för att på något magiskt sätt uppnå en perfekt demografisk blandning har förts även i Sverige (i Trollhättan bl.a). Fast segregation är ju på inget sätt ett nytt fenomen i Sverige. Den finska segregationen sågs som ett problem redan på 1960- och 70-talet.
I just Trollhättan, norr om Göteborg, hamnade de finländska gästarbetare på Saab snabbt i samma områden och trappuppgångar. Det ledde snart till social utslagning och misär: bilden av den fulle finnen med kniv som satt på torget och söp var född. Och den hade bäring på verkligheten. Att jobba på Saab gav pengar men för många invandrare från broderlandet i öst blev vistelsen i Sverige en besvikelse och då ska man komma ihåg hur kulturellt lika de två länderna ändå är.
Mönstret upprepas femtio år senare när uzbeker, syrier och afghaner hamnar (eller placeras) i samma områden och trappuppgångar i jämtländska Strömsund. Med eller utan arbete. Här handlar det dessutom om kulturer som ligger lång ifrån varandra; religiöst, ekonomiskt, socialt, jämställdhetsmässigt. (Jag ska f.ö strax återkomma till just Strömsund och deras demografi – kommer i ett separat reportage.)
Det verkar i vilket fall som att Sverige är tillbaka på ruta ett – fast med nya spelpjäser för politikerna att flytta runt. År 2022 handlar det inte om arbetslösa som sökt sig till Sverige för att jobba på ASEA utan om ekonomiska migranter som, i ett och annat fall, fått information om Sveriges fördelaktiga bidragssystem. Till Sverige kan man åka och föda barn – det är en karriär! Det där är något som till och med Märta Stenevi noterat och vill ändra på; det höga barnafödandet bland utlandsfödda kvinnor.
Finnarna och juggarna blev med tiden en del av det svenska samhället och man kan fråga sig hur det gick till. Jo, de fick jobb och lärde sig språket. Motvilligt till en början men andra och tredje generationen fick förmånen att växa upp i en svensk kontext, i en tydligt svensk kultur. Det fanns något för dem att ta avstamp i och därmed “blev de”, relativt fort, svenskar. I det avseendet kan man förstå Jonas Attenius. Han vill göra om konststycket. Funkade det 1970 borde det väl funka nu?
I princip – ja.
Fast idag handlar det om helt andra volymer. När Se-reportaget jag refererar till skrevs bodde det omkring 4000 finländare i Trollhättan. Det var ett stort antal när det begav sig men det var hanterligt. Och de “etniska” enklaverna fanns på några få ställen runt om i landet. Idag finns de överallt, även i små samhällen som exempelvis Strömsund, Filipstad, Fagersta och Kramfors. Situationen är överväldigande för många kommuner. För staten. Vi kommer aldrig ikapp med vårt beramade “integrationsarbete” eftersom depåerna kontinuerligt fylls på. Varför? Ingen vet exakt. Men “Sverige har ett ansvar”… yada-yada… ja, ni kan rutinen.
Är då svaret på lyckad integration att tvinga folk att flytta? Från Kronogården till Torslanda? Från Rinkeby till Södermalm? Från Rosengård till Västra Hamnen? Är svaret att tvinga stadsdelar att ta emot? Eller kommer det bara att leda till ytterligare spänningar mellan etniska svenskar och nyanlända? Kanske till och med mellan invandrare och invandrare? De som redan kommit hit och etablerat sig och hunnit skaffa sig protektionistiska medelklassvärderingar?
Gissa.
…eller som Axl Rose sjunger i Welcome to the Jungle:
“Welcome to the jungle, it gets worse here every day
You learn to live like an animal in the jungle where we play
If you got hunger for what you see you'll take it eventually
You can have anything you want but you better not take it from me…”
År 1974 kom ett utslag från Högsta domstolen (Milliken v. Bradley). Utslaget slog fast att en obligatorisk plan för att bussa svarta elever från Detroits innerstad till huvudsakligt vita förorter stred mot konstitutionen. HD menade därtill att det saknades bevis för att den vita skoldistrikten medvetet skulle ha ägnat sig åt segregation. Troligen sant. Människor söker sig ofta till sina egna helt för egen maskin. Och bussningen fungerade heller inte; segregeringen i Detroit och liknande städer fortsatte med oförminskad styrka. Bussningen bröt upp det gamla systemet i vissa avseenden, det går inte att förneka. Det fanns en ideologisk poäng att vinna men ingen kan påstå att USA ett halvt sekel senare inte fortfarande är ett extremt segregerat samhälle.
Precis som Sverige.
Joe Biden var emot just tvånget. Han hade inget emot att blanda svarta och vita men han tyckte att det var fel att staten skulle gå in och peka med hela handen. Han trodde inte på den modellen och i så måtto var han klok. Jag vet inte om Jonas Attenius är lika pragmatisk. Det verkar tyvärr som att Göteborgs stad tänker peka med hela handen nu: invandrare ska sussas till rika områden. Eller: till områden med hög status. Gissningsvis kommer effekten att bli att statusen i dessa områden med tiden sjunker – i takt med att de inte längre kan anses fredade från kaotisk mångkultur.
En annan sak man kan fundera på är hur Göteborgs stad ämnar mäta utfallet på sina åtgärder? Och om det finns en exakt gräns för när “berikningen” av ett område som exempelvis Torslanda blir för stor och den socioekonomiska statusen börjar dala. Logiskt sett finns det ju en sån gräns. Till slut kommer droppen som får bägaren att rinna över eller strået som knäcker kamelens rygg. Men vem vågar sätta en exakt siffra på sånt? Ingen. Det vore politiskt självmord att börja prata i sådana termer så därför kommer orterna med “hög status” att utsättas för Attenius experiment i det tysta, tills det går åt h-e där också. Och då kommer han (eller hans efterträdare) bara att rycka på axlarna och säga:
“Tja, vi försökte iallafall…”
Tro mig. Det kommer att bli precis så.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Det här är väl sossarnas patentlösning, lyckas vi inte göra dom fattiga rikare så kan vi väl i alla fall göra dom rika lite fattigare.
Jag tycker att det är en lysande idé. 98,5% av människorna i dessa mer bemedlade områden tillhör den tjattrande, godhetsonanerande klassen som med sina wokeinfekterade infantila ställningstaganden gjort detta monumentala haveri möjligt. Låt dom skörda stormen.