När polisen tvingas välja sida.

En text om plikt och kulturell självbevarelsedrift.

Det sekulära Sveriges sista dagar.

Det här är en farlig text – lika bra att säga det med en gång. Man vänder sig inte till ordningsmakten på det här sättet; det skulle kunna liknas vid uppvigling. Men ha en stunds tålamod för det här är ett viktigt ämne. Det handlar om en händelseutveckling som kommer att ta fart även i Sverige.

Alla har sett bilderna på kravallerna i England, Tyskland, Frankrike, USA med flera moderna västländer. De inträffar med allt tätare mellanrum och de som kastas in i första ledet för att ta emot både höger- och vänstermobbarnas slag och sparkar är de patrullerande poliserna. De står även först i ledet när invandrargängens stenar börjar hagla.

Du står där.

Du som är polis och läser den här texten.

Och, tyvärr, så måste samhället se ut. Det är så vi har konstruerat det. Det är så det måste fungera i en rättsstat. Staten måste äga våldsmonopolet. Polisen måste alltid lyda den politiska makten. Enskilda poliser måste i princip lyda blint – oavsett personliga politiska sympatier. Du som polis kan med kort varsel komma att sättas in mot både fascister och antifascister, muslimer och kristna, regeringstrogna och icke-regeringstrogna eritreaner. Fråga inte varför.

Bara lyd.

Något som osökt får mig att tänka på den gamla skämtteckningen med den elakt flinande konstapeln som misshandlar en civilist.

Civilisten skriker:

”Men snälla konstapeln! Jag är anti-kommunist!”

Konstapeln skriker tillbaka:

”Jag ger väl fan i VAD för sorts kommunist du är! Jag ska slå ihjäl dig din jävel!”

Roligt.

Om än med en stor portion allvar. Teckningen är från sjuttiotalet då polisen av vänstern sågs som renodlade fascistlakejer; som sadister i statens tjänst. Under åren har också de polisiära PR-katastroferna dykt upp med jämna mellanrum: Palmemordet, Baseballigan, fallet Rolf Machnow, fallet Osmo Vallo, “Apajävel”… m.fl.

Sedan sjuttiotalet har det dock hänt en hel del som vissa (inte alla, men vissa) skulle säga är positivt. Idag finns det poliser som är öppet röda och gröna, poliser med etnisk, utomnordisk bakgrund. Poliser som dansar i Pridetåg, poliser som böjer knä för BLM-demonstranter, poliser som hoppar runt på käpphästar och inte minst: poliser som frilansar som influencers och som med hull och hår har omfamnat rollen som ”kändisar”.

Om detta kan man tycka mycket, men det ska jag inte göra den här gången.

Den här texten handlar istället om hur det blir den dag svenska polismän- och kvinnor kommenderas ut i ett ställningskrig mot den egna befolkningen, för som sagt: den dagen lär komma även i Sverige. Alltså dagen när vanliga poliser – med barn och familj, vovve, Volvo, grannar, padelpolare, egna politiska åsikter – tvingas försvara kulturella och politiska krafter som – både på kort och lång sikt – vill se ett samhälle styrt av religiösa lagar. Och eftersom alla som läser detta hann tänka ”islam” kan vi vara ärliga och skriva det även i fortsättningen.

Nej, inte ”alla” muslimer (samma regel som i ”inte alla män”).

Men de radikala, religiösa krafterna – ”islamisterna” – är här och de vill inte ha ett modernt, öppet, demokratiskt, jämställt Sverige. De vill ha något helt annat. I många fall är de födda på svensk mark och därför har de samma rättigheter som alla andra svenska medborgare. I dessa rättigheter ingår skydd av polisen om samhället anser att det föreligger fara för individens (eller gruppens) säkerhet.

Det är nu det blir krångligt.

För hur länge och i vilken utsträckning ska en stat skydda medborgare som i slutändan vill störta densamma? Frågan är applicerbar både på nazister och “islamister”. Nazisterna är tack och lov få till antalet. De människor som sympatiserar med nazisterna – och deras syn på judarnas vara eller inte vara – är tyvärr många fler.

Sheik Haitham al-Haddad, Sharia Chairman, England.

Det skulle förvåna mig om de brittiska, tyska och franska poliser som kommenderas ut för kväsa protester mot islam, mot hög invandring, migrantgäng, våld mot vita… etc. inte då och då funderar på om de gör rätt. Jovisst, de gör rätt – i konstitutionell och demokratisk mening: de lyder staten. För igen: de måste. Men vad säger hjärtat? Vad säger ditt hjärta? Du enskilda polisman- och/eller kvinna som läser dessa rader?

Vill du ha teokrati?

Vill du ha sharialagar?

Vill du att kvinnor ska täcka sig?

Det tror jag inte. Men den svenska staten ”vill” det – i så måtto att den är på väg att vika ner sig. Varningssignalerna kommer med allt kortare mellanrum.

Processen att omvandla det sekulära svenska samhället till en deltidsteokrati har pågått länge. Det är ingen “konspirationsteori”. Det har rapporterats i mainstreammedia vid upprepade tillfällen.

Expressen 2014

…och trots det numera dagliga larmandet om högerextremism visar Europols egen statistik tydligt var det verkliga problemet ligger:

Europol

Islam är ett hot väst – Elon Musk är det inte – för att sammanfatta det kort.

Jag vet att ni i den svenska poliskåren just nu är delade i tre läger:

1. Poliser som är lagda åt vänster, som tror på ”mångfald” och som ser högerextremism som det största hotet mot rikets säkerhet.

2. Poliser som är lagda åt höger, som älskar det gamla Sverige och som fnyser föraktfullt åt polisledningens mångfaldsvurm.

3. Du som står någonstans mittemellan och som innerst inne fruktar den dag du tvingas välja mellan 1 och 2.

Oavsett partitillhörighet förstår de flesta av er poliser situationens allvar. Det förstod ni, om inte förr, under Påskintifadan för två år sedan. De blodiga hjälmarna, stenregnet, polisbilarna som kapades och kördes runt av huliganer… Hela världen tittade på i förundran. Era kollegor i andra länder skrattade klentroget:

”Vad håller de på med i Sverige?!”

I Sverige är vi fortfarande restriktiva när det gäller företeelser som tårgas och verkanseld. En bra tumregel. Iallafall så länge samhället är hanterligt, men… det är det inte längre. Det vet du som är polis, oavsett om du är grön, röd, blå eller brun. Påskintifadan testade rättsstatens gränser till det yttersta och den dag det händer igen, i större skala, är det kört.

Sverige står inför två stora problem: gängen – det förstår alla vid det här laget, till och med S – men också inför kommande etniska och kulturella konflikter av den typ vi sett i England senaste veckan. Gängen går fortfarande att hålla stången (hjälpligt). Samtidigt kan vi inte ha ständigt pågående ”Operation Rimfrost”-insatser igång över hela landet – det finns det inte resurser till. Fast än så länge håller du polisman, du poliskvinna, och dina kollegor emot. Tack för det. Tack från djupet av mitt hjärta. Utan er vore vi andra hajmat.

Frågan är dock – vad händer om man på toppen av gängsituationen lägger stor social oro?

Du vet hur det kommer att bli.

Jag misstänker att du har tänkt på det på din kammare och du har sett attityderna, synen på våld, hämnd och heder i de grupper som till slut kommer att ställas mot sekulära/kristna svenskar. Det här är två världar som kolliderar. Två eror. Två helt separata tankesystem. Inte en “clash of civilisations” utan – som Wafa Sultan så länge försökt påpeka – “en kollision mellan medeltid och det tjugoförsta århundradet.”

Med risk för att låta melodramatisk – det kommer en dag när du som polis måste välja: plikten eller den kulturella självbevarelsedriften.

Jag hoppas att du väljer rätt.

---

p.s.

Som bonus befogar jag ett kort kapitel ur Mustafa Panshiris och min bok “Det lilla landet som kunde” från 2018. Det är från när vi träffade den numera bortgångne imamen Sheikh Abdirahman i hans källarmoské i Bergsjön. Detta är de fyra viktigaste sidorna i den boken. Läs dem gärna.

…och den som vill läsa om hur det lät – redan då – när vi intervjuade en rad svenska poliser kan gå hit.

ds.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---