1.
“Du ljuger.”
“Alltså… ååååh… neeeeeejj… NEJ!!…. nnnngh!!
Mannen framför mig knyter händerna krampaktigt.
Han blundar och trampar runt på stället, ser ut som att han håller på att gå upp i limningen.
Vi befinner oss i ett kvalmigt konferensrum på något som heter Helio på Hornsbruksgatan 23 i centrala Stockholm och det är en av vårens första riktigt varma dagar. Nyss pågick ett – relativt – lugnt samtal mellan mig och mannen, men sen sa jag något som fick honom ur balans och nu hyperventilerar han för fullt. Han ställer sig upp och sätter sig ner omvartannat. Han flaxar upprört med armarna, grymtar och flåsar.
Apar sig.
Hans beteende får mig att tänka på Thomas Quicks utbrott under vallningarna vid den påstådda mordplatsen; när denne förvandlades till sitt alter ego ”Ellington” – triggad av vad man då trodde var tidigare upplevda mord. Det var också apkonster visade det sig i efterhand. Spel för gallerierna. Eller återupplever mannen framför mig någonting i detta nu? Är hans överdrivna minspel och fäktande med armarna ett sätt att hantera genuina, starka känslor?
Kanske.
Jag tänker för mig själv att det i så fall inte är kopplat till ånger utan snarare någon form av upphetsning. Antagligen är han stressad också. Stressad över att hans unga flickvän, som sitter bredvid, just har fått reda på saker hon inte känt fram tills nu. Och över att han tror att min reporterkollega och jag tänker hänga ut honom offentligt.
Mannens advokat tittar ner i golvet.
Han ser inte glad ut.
Det är en ung kille i trettioårsåldern med kortklippt frisyr och fuktigt handslag. Visste han om det här? Kände han till filmen med Daisy? Den med det glödheta, droppande stearinet? Har han läst chatten om den före detta flickvännens brorsdotter? Känner han till mötet på Bishop’s Arms i Gamla stan i höstas?
Vissa dagar är tyngre än andra, även för en advokat.
Jag riktar blicken mot den flåsande, kringtrampande mannen och säger:
”Du måste väl veta om du delat den där filmen vidare eller ej?”
Mannen grimaserar upprört.
”Nej! Jag minns inte… jag vet inte… kanske… HÅÅÅÅHHH!”
Han klöser sig på halsen med en desperat gest. Det ser ut som att han närsomhelst skulle kunna klättra upp i det höga fönstret och kasta sig ut från tredje våningen, ner på stenläggningen på innergården och göra slut på eländet en gång för alla.
”Jag tror att du ljuger”, säger jag och tittar rakt på honom. För det tror jag att han gör. Han ljuger både för oss och för polisen. Jag tror att den här mannen, med sin milda ljusblå blick och sitt vänliga ansikte, sin mjuka småländska dialekt och sin unga flickvän som sitter till vänster om mig och stirrar ilsket (ömsom på mig, ömsom på sin pojkvän), är vad man brukar kalla en patologisk narcissist. Ett rovdjur. Helt utan samvete. “A nasty piece of work” som engelsmännen torrt brukar säga. Han vet precis hur han ska göra för att framstå som ångerfull och kanske är det därför min kommentar om att han ljuger blir som att hälla bensin på lågorna. Den här mannen är van att bli trodd. Respekterad. Det är inte svårt att tänka sig att han i andra sammanhang kan charma brallorna av vem som helst. Han ser bra ut. Snäll. Under normala omständigheter har han antagligen ett vinnande sätt.
Han häver sig fram över bordet och hatet blixtrar i hans ögon. Han stannar bara någon decimeter framför mitt ansikte och väser:
”DU!! Där går min gräns!”
Jag tänker för mig själv:
”Du har ingen gräns, Luka.”
2.
“Det är bara du som vet vem jag är.”
Luka och Joanna träffas i ett hemligt chatrum på nätet.
De fastnar för varandra direkt trots att de inte har en aning om hur den andre ser ut – eller ens känner till varandras verkliga namn och identitet. Luka använder pseudonymen ”Hardmannen”medan Joanna kallar sig ”Mom4luv”. Det är en artificiell form av intimitet, men kemin finns där redan från början och ganska snart blir Luka förälskad i sin nya vännina. Han har aldrig stött på en så spännande människa. De har samma intressen, samma erfarenheter och viktigast av allt: samma grundläggande värderingar. Joanna är liberal. Världsvan. Hon är snabb i repliken och förfaller fullkomligt orädd när det gäller det sexuella. Inte som någon annan kvinna Luka träffat i livet. En frisk fläkt. En oas i en öken av konservativa moralister.
De två pratar med varandra i månader, fram och tillbaka. Alla tider på dygnet. Först i skrift men ganska snart per telefon. Luka blir helt såld på den mystiska Joanna som bor utomlands, men som ibland besöker Sverige och Stockholm i olika ärenden. Han förälskar sig i hennes mörka, rökiga röst och hennes frisinnade värderingar.
Luka är också frisinnad.
Han har gott om pengar, hög social status, jobbar som välbetald konsult åt SJ och Scania. Han berättar allt om sig själv för Joanna, avslöjar sina största rädslor, sina mörkaste hemligheter. Han berättar om sitt sommarhus i Kroatien, om sin nyinköpta Tesla, om sina spännande affärsresor världen över, om sin framgångsrika karriär inom IT-branschen, om SM-tävlingarna i pistolskytte, lägenheten i Gamla stan, stugan i fjällen, segelbåten, hästen, hunden, hattsamlingen, ölbryggningen, julklapparna till sönerna… allt! Han lockar Joanna med komplimanger och löften om ansiktsmassage, helkroppsmassage och mjuka smekningar. Ömma kyssar. Total uppmärksamhet.
”Jag är faktiskt bra på det”, skriver han troskyldigt.
Joanna svarar:
”Men hallå… hur drömmig är du?”
Luka svarar:
”Haha! Överdriv inte… det hör väl till allmänbildningen.” (Ansiktsmassage. förf. anm.).
Och bit för bit låter sig Joanna charmas. Hon tycker att Luka är snygg. Han är lång och vältränad, har vågigt mellanblont hår. Snälla, klarblå ögon. Han uttrycker sig eftertänksamt. En modern man som står i kontakt med sitt känsloliv. En människa som inte är rädd för att prata om obehagliga saker som sorg, smärta, saknad och känslan av att inte passa in i det vanliga samhället.
Luka är en enhörning.
One of a kind. En sån man som man tror nästan inte finns. Perfekt på alla sätt. Och för en sån som Luka är internet och dolda chatrum via Wickr och KIK en skänk från ovan. I dessa “säkra rum” kan han – under olika pseudonymer – för första gången i livet vara sig själv till hundra procent. Han vågar berätta öppet om sina innersta fantasier, sina mest skamfyllda svagheter, och det gör han för Joanna. Aldrig någonsin har han berättat så privata saker för en annan människa. Aldrig har han blottat sig så fullständigt. Det är en underbar känsla. Berusande rent av. Det är som de där raderna ur en av hans favoritlåtar med den brittiska rockgruppen Sisters of Mercy:
”Some people get by with a little understanding.
Some people get by with a whole lot more.
I don’t know why you got to be so undemanding?
One thing I know – I want more!”
Luka känner sig fri, kort sagt.
För första gången i sitt drygt femtiofemåriga liv känner han sig fri och lycklig. Han kan lämna minnena från den osäkra uppväxten i Rosengård bakom sig och bara fokusera på att älska – och bli älskad tillbaka, utan förbehåll. För sig själv börjar han fantisera om en framtid ihop med den mystiska, sofistikerade Joanna. Vilka äventyr de skulle kunna ha ihop… med en sådan kvinna vid sin sida skulle han kunna leva livet fullt ut.
Och det bästa av allt: Joanna dömer honom inte.
Hon förstår att han inte är någon ond människa.
Han är bara inte som andra män.
3.
No limits.
Luka växer upp i Rosengård under tidigt sjuttiotal.
På många sätt är det en osäker tid. Luka är en drömmare redan som barn. Han trivs inte på de tuffa innergårdarna av betong. Ofta är det stökigt och våldsamt och en tanig kille som han får se sig om över axeln när det kommer äldre killar. Luka är ingen ligist, han tycker inte om att slåss utan går runt i egna tanker. Han fantiserar gärna, dagdrömmer sig bort. Hemmiljön är strängt konservativ. Katolsk. Allt som har med sex att göra är tabu. Smutsigt.
Lukas föräldrar kommer från Mellaneuropa. Deras värderingar ligger långt ifrån det liberala Sverige som aldrig var så liberalt och gränsöverskridande som på 1960- och 70-talet. Den tonårige Luka kläms mellan religiös puritanism och sekulär sedeslöshet. Det är under de här åren han kommer i kontakt med grov pornografi för första gången, hemma hos kompisen Jimmy. Jimmys pappa har tidningar med bilder på människor och djur, tidelag, förnedring, sadism, nunnor som skändas, barn som våldtas…
”…den sorts porr sånt som man idag hittar i internets mörkaste vrår” som han berättar för sin terapeut långt senare.
För Luka är tankar om synd och straff alltid närvarande och bilderna från tidningarna etsar sig fast i hans minne som vore de inbrända med en laserstråle. Kanske är det där hans liberala värderingar grundläggs. Pornografi och gränsöverskridande blir med tiden ett övergripande tema i hans liv – hans hemliga liv. Det liv han bygger vid sidan om det normala och som i vuxen ålder blommar ut till något konsekvent och utstuderat; jakten på det förbjudna, det allra mest förbjudna.
Med tiden hamnar Luka i behandling för sitt sexberoende. Han pendlar mellan att hänge sig åt sina förbjudna lustar och att vilja bli ”frisk”. Men han får ständiga återfall. Demonerna i honom tar över. Han är svag och ger efter och tvingas sedan, återkommande, ta i tu med sina beteenden eftersom de i slutändan går ut över hans privata relationer.
Psykologen Hervey M. Cleckley beskriver syndromet i sitt klassiska verk The Mask of Sanity från 1941. Han beskriver hur psykopater nästan aldrig söker vård frivilligt utan gör det först efter att de avslöjats och/eller pressats – av en partner, en vän, en arbetsgivare etcetera. Luka är inget undantag och i vuxen ålder blir jakten på nya, sexuella kickar starkare för varje dag som går. Luka vet att han leker med elden, men han är en skicklig manipulatör som förstår hur han ska få andra människor, inklusive flickvänner och arbetskamrater, att tro att han är helt normal. Han är smart. Allmänbildad. Har lätt för att läsa och lära. Folk litar på honom, så till den milda grad att de låter honom sitta barnvakt.
För en av sina vänner på nätet, lettiska Sava, berättar Luka om ett av dessa tillfällen. Han gör det för att imponera på henne, för att hon ska förstå att de är samma andas barn: att de tillhör de gränslösas skara. De som inte har några hemligheter alls för varandra.
För Joanna berättar Luka att han dejtar en ny kvinna, en lite yngre trebarnsmamma, som ”tyvärr” inte delar hans intressen.
Vid ett tillfälle skickar han en smygtagen bild på ett av dessa barn – till en av sina hemliga chatkompisar. Bilden visar en femårig tjej som ligger och sover i en barnvagn. Under bilden har Luka skrivit:
“Fick min kuk att styvna iallafall.”
I efterhand hävdar Luka att alla hans beskrivningar av sexuella övergrepp på barn och djur är ”fantasier”, hur detaljerade de än är. Och så kan det mycket väl vara. En tysk studie kring pedofili (Dunkelfeld Prevention Project) visar att 37% av 345 intervjuade pedofiler nöjer sig med att “bara” konsumera sexuellt övergreppsmaterial mot barn, medan 63% erkänner att de förr eller senare anser sig tvungna att komplettera sin konsumtion av bilder och filmer med regelrätta, fysiska övergrepp mot barn.
En av Lukas tidigare flickvänner berättar:
”Luka hade inte förstått hur de där nätfantasierna skulle kunna uppfattas om de nångång läckte ut. Jag sa det till honom en gång när vi diskuterade: det fattar du väl? Om folk skulle läsa dina chattar kommer de att utgå från att du verkligen har begått de där handlingarna. Du är du som har bevisbördan, att bevisa att du _inte_ gjort det… Och det var som att poletten trillade ner då för första gången. Han bara tittade på mig, typ:
”Det har jag aldrig tänkt på…”
forts. i del 2, 3, 4 och 5.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Ja, Ibland måste man läsa och ta in sånt man mår både psykiskt och fysiskt illa av. Det är så jävla mörkt att jag blir helt tom.
Så fullständigt förfärligt och jag kommer nog inte fortsätta läsa … Jag har förstått att det är vanligare än man tror med pedofili och vi måste vara aktsamma om våra barn och barnbarn så de inte drabbas. Och allt detta delande på nätet! Så sjukt!