Charlie Kirk är död. Vänstern firar. Jag använder “vänstern” i dess bredaste term. Jag har inte sett vare sig Bernie Sanders eller Annika Strandhäll skriva något hånfullt på X. Än. Men väl många andra som röstar rött eller kallar sig “liberaler”. Inte särskilt oväntat – Kirk var en av den konservativa högerns portalfigurer. Känd för sitt hårdnackade abortmotstånd, sin transkritik och för att alltid ta debatten. Ofta på offentlig plats.
Därför en farlig man.
Kanske sköts han av en galning. Någon med psykiska problem. Det spelar egentligen ingen roll. Det är hur det vettlösa mordet mottas politiskt som är det intressanta. Och det viktiga. Vad skulle hända om en svensk motsvarighet till Kirk mördades? Någon med konservativa åsikter? Någon som gjort sig känd för att kritisera klimatrörelsen, könsbyten, invandring, Palestina-rörelsen …? Jag gissar att många skulle jubla även då. Det skulle förmodligen jublas även om en person på vänsterkanten mördades. Jag gör mig inga illusioner. Vi är inne i ett sånt tidevarv och apropå den brutala attacken i Uddevalla häromdagen och intermezzot i Gamla Stan med civilminister Carl-Oscar Bohlin så bubblar vansinnet under ytan även i Sverige. Har gjort så länge. I ett halvt sekel minst. Något som de här gamla klippen med all önskvärd tydlighet illustrerar.
Vänsterns ständiga flirtande med våld och “revolutionärer”/”frihetskämpar” behöver vi inte orda så mycket om. Alla vet hur de tänker på den punkten och hur mycket omänsklighet de är villiga att ha överseende med. Alla vet också att högern drar till sig våldsamma idioter. Som Anton Lundin Pettersson, Ausonius, Mangs + John Hrons, Björn Söderbergs och Gerhard Gbeyos mördare.
Frågan är dock: Finns det högerextrema våldsförhärligandet inom borgerligheten? Är det institutionaliserat? Nej. Finns det inom mellanmjölksvänstern? Är det institutionaliserat där? Ja. Definitivt. Det var därför vi såg några välkända kretiner inom socialdemokratin drapera sig i Palestinasjalar häromdagen. En av dem gjorde det tydligen av “misstag”.
Men det var en oförblommerad terrorflirt. Öppet judehat. Inget annat.
Och varken Magdalena Andersson eller Nooshi Dadgostar förmår just nu att hålla rent vänsterut. Eller hålla rent mot den religiösa extremism som ser deras partier som finfina farkoster på vägen mot det slutgiltiga målet – teokratiskt världsherravälde.
Vill de hålla rent?
I ärlighetens namn: jag vet inte. Ibland tvekar jag. Det sliras betänkligt på lamellerna just nu. I fler än ett sammanhang. Varför? För att de extrema vänsterväljarna och de religiösa fascisternas röster hägrar och nej, jag försöker i-n-t-e få det till att det är Palestina-rörelsens eller SSU:s fel att Charlie Kirk mördades. Men jag är övertygad om att Sverige kryper allt närmare politiskt våld, inte minst för att vår nuvarande regering har så ytterligt, krampaktigt svårt att agera tydligt även mot de mest uppenbara (de verkliga, inte de inbillade) hoten mot demokratin.
Ulf Kristerssons impotens till trots: det bästa vore om M, S och SD gick ihop och regerade Sverige. Alla är ju ändå sossar i grunden, i varierande grad. En sån regering skulle kunna stänga ute de irrationella småpartierna för lång tid, inte minst MP och VPK. Jag vet, det kommer inte att bli så. Givetvis inte. Sverige är för polariserat och de rödgröna kommer inte att sluta hångla med de radikala krafter som – i bästa fall – ser demokrati och parlamentarism som ett tillfälligt verktyg för att uppnå “Umma” eller ett “klasslöst samhälle”.
Det här är bara början.
Och det kommer att gå fort från och med nu.
Med det sagt känns mitt eget rop på X i förrgår efter “verkanseld” mot obeväpnade demonstranter genuint osmakligt. Men det får stå kvar.
Man ska stå för sina idiotier.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Om man tar sig förbi att det finns extremister på båda sidor och inte låter det förleda en till att tro att vänstern och högern är lika goda kålsupare sin syn på våld i allmänhet och våld mot meningsmotståndare i synnerhet så finns där i vänsterns ideologiska kärna en helt annan syn på den politiske meningsmotståndaren än vad det gör hos högern. Man säger ofta att högern anser att deras meningsmotståndare har fel medan vänstern anser att deras meningsmotståndare är onda. Denna övertygelse om sin egen ideologis moraliska överlägsenhet är fröet till att vänsterns breda led så oförblomerat kan ursäkta, relativisera, försvara och i extremerna även begå våld mot sina meningsmotståndare
Tack Jens för din som vanligt eminenta analys.
Enligt mig är det utan tvekan Islamovänsterns känslostyrda agenda och agerande (bestående av en dominerande andel kvinnor unga som äldre, de med ”rätt” värdegrund) som i förlängningen…är det enskilt största hotet mot vårt lands säkerhet ( undfallenhet och framtid. Dessa personer sitter också tryggt på många positioner i det allmänna, i kommun samt statsapparat och sist men inte minst även på vänstermarinerade mediehus varifrån de säkert och utan risk för canselering. kan söndra. Förbannade hycklare.
Att tidigt se saker komma och vara klarsynt har sitt pris.