Mauro Scoccos mörka hemlighet

Bör man skämmas för sin hudfärg? Daltas det för mycket med utlänningar? Vi blickar tillbaka till en tid då den svenska kultureliten använde ordet neger och tyckte att invandrare skulle anpassa sig.

Foto: Torbjörn Calvero @ Norstedts.

Våren 2019.

Mustafa Panshiri och jag äter middag med två författare på en pizzeria i centrala Malmö. Den ena av dem, känd skribent med förflutet på Aftonbladet, vänder sig till Mustafa och säger:

“Det är väl lite så ni blattar alltid har sagt…?”

Jag minns inte samtalsämnet i detalj men jag minns Mustafas förvånade ansiktsuttryck. Hans sammanbitna svar. Jag studsade också över ordvalet – jag har aldrig tänkt på Mustafa som “blatte”. Faktiskt inte ens som invandrare eftersom han är så lik mig kulturellt och socialt. “I dont’t see race”, som Stephen Colbert brukade säga när han fortfarande var rolig och spelade en konservativ tevepersonlighet (förvirrande nog med samma namn: Stephen Colbert).

Den där frasen – I don’t see race – var en pik till de människor som i tid och otid känner sig tvungna att göra en poäng av hur liberala och icke-rasistiska de är.

(Såna som jag.)

I vilket fall som helst vet jag att Mustafa är mörkare i skinnet än jag, men det har aldrig påverkat mitt sätt att se på honom som individ. Dessutom har vi blivit rasistiskt behandlade tillsammans, så vi delar ett trauma. Litet men ändock. Det var när vi besökte Tokyo hösten 2017. Under några dagar åkte vi runt i den gigantiska stadens utkanter, i områden där västerlänningar sällan syns till, och de japaner vid träffade på under dessa exkursioner behandlade oss i regel som luft. Det kan i och för sig haft att göra med våra personligheter, fast mer troligt berodde det på att vi båda är rundögon. Vi stack ut. Vi pratade inte språket. Vi klarade inte av att läsa enkla instruktioner på skyltar och anslag eftersom vi inte ens kunde alfabetet i den delen av världen.

Såna erfarenheter har en tendens att svetsa ihop människor.

Svensk på villovägar.

---

Ett kvarts sekel tidigare – 1992.

Aftonbladetjournalisten Tom Hjelte går runt i huvudstaden och stör sig på den ökande rasismen. Han bestämmer sig för att ge ut en intervjubok i ämnet, lite som motvikt till Lasermannens härjningar. Sverige är ett kallt land under den här perioden. Människor med fel hudfärg skjuts på öppen gata. Ett litet gäng skinnskallar nyper av centrala Stockholm på mitten genom att annektera området kring Gamla stans T-banestation. En och annan mörkhyad (och även vit) människa drar sig för att passera den knutpunkten på fredag- och lördagskvällarna. Man kan bli nerslagen.

Eller värre.

Tom Hjelte, som är nöjesjournalist, samlar ihop sina kända invandrarkompisar och intervjuar dem om deras syn på rasism – och på Sverige. Han döper boken till ”Svartskallarnas Sammansvärjning”, en blinkning till John Kennedy Tooles “Dumskallarnas sammansvärjning” från 1980. Det är ett imponerande uppställ med namn som Jan Guillou, Dr Alban och Izabella Scorupco i spetsen. Intervjuoffren får svara på frågor som: ”Har rasismen i Sverige ökat?” och: ”Bör vi förbjuda rasistiska organisationer?”

I näst sista kapitlet intervjuas Mauro Scocco. När Mauro får frågan om vilken hudfärg han har blir svaret ett underdånigt: ”Vit. Alldeles för vit”. Man kanske inte ska läsa in för mycket i citatet men det säger något om tidsandan som rådde; Latin Kings var “genier” och en del medelsvenskar kände ett behov av att nedvärdera sig själva, speciellt när de hamnade i ett multietniskt sammanhang.

Scocco har italiensk-norskt påbrå men instoppad mellan färgstarka kvinnor som Camilla Henemark (popsångerska med rötter i Nigeria) och Christine Magnusson (badmintonstjärna med rötter i Uganda) stod han sig slätt. Detta trots att han – enligt min mening – tillhör toppskiktet bland svenska producenter och låtskrivare:

Sångerskan Kayo vittnar, apropå klasskillnaderna mellan vita och svarta, om att mörk hudfärg på den tiden kunde vara något positivt i Sverige, både i yrkeslivet och privat:

Det där sista låter ju hemskt men Jan Guillou slår i sin intervju fast att det bara är mellan 3% och 6% av svenskarna som faktiskt hyser främlingsfientliga åsikter. SIFO har undersökt saken. Hela 94% av svenskarna vill, i början av 1990-talet, att svartskallarna ska få stanna.

Sverige var alltså redan då ett av världens minst rasistiska länder. Även om det verkar ha förekommit diskriminering på ex. Sveriges Radio och i P3. Något tevestjärnan Ana Martinez vittnar om i Tom Hjeltes bok:

Bondbruden in spe Izabella Scorupco är också frispråkig. Hon berättar om sin politiska inriktning och berättar att hon tycker att flyktingar ska vara glada över att få bo i ett så fint land som Sverige:

…medan Paolo Roberto efterlyser de hårdare tag socialdemokratin behövde ytterligare trettio år på sig för att komma fram till:

Författaren Theodor Kallifatides talar, nyktert, om vikten av “anpassning”. Alltså exakt samma saker som Mustafa Panshiri nu får skit för – flera decennier senare.

Kallifatides.

Tom Hjeltes bok bjuder på många såna här guldkorn.

Det är fascinerande läsning. Ett tidsdokument av bästa sort. Jag hade själv glömt hur öppen debatten var på den tiden. Vi talade om hudfärg, etnicitet och kultur på ett helt annat sätt då jämfört med idag. Inga ord var förbjudna.

Vissa kanske blev kränkta av jargongen men det var ett lågt pris att betala för en resultatinriktad debatt. Idag upprörs många av exempelvis Riks-tjejernas frispråkighet, men de ligger i lä jämfört med de kändisar som intervjuas i “Svartskallarnas Sammansvärjning”.

Oktoberfest hos Riks © SD

Dessa är, i tur och ordning: Camilla Henemark, Jan Guillou, Titiyo, Patrik Ericksson (hockeyspelare), Leif Keski (boxare), Izabella Scorupco, Marcel Marongiu (kläddesigner), Zemya Hamilton (sångerska), Theodor Kallifatides, Jeanette Söderholm (sångerska), Paolo Roberto, Tito Beltran (sångare), Ana Martinez, Ardy Strüwer (konstnär), Kayo, Billy Butt (skivbolagsdirektör), Christine Magnusson, Mauro Scocco och Dr Alban. 

“Svartskallarnas sammansvärjning” är svår att få tag på men den finns kvar i magasinen på välsorterade bibliotek. Låna den.

En högtidsstund väntar.

Mauro Scocco berättar en rolig historia.

---

På väg hem från pizzerian i Malmö 2019.

Mustafa och jag har skilts från våra författarvänner och vi resonerar kring varför den ene av dem så chosefritt slängde sig med uttrycket “blatte” när vi satt och åt. Mustafa lanserar teorin att vänstern tror att de är “nere med kidsen” när de använder såna uttryck.

Kanske. Eller är det vi som är sippa? Har utvecklingen i Sverige gått bakåt sen 1992? Jag förvirras nu när jag läser Hjeltes bok. Hur hade Mustafa och jag passat in på den tiden? Redan då hade ju kulturvänstern annekterat uttryck som “blattar” och “svartskallar”. De gjorde det för att avdramatisera ämnet med invandring och för att ta ifrån rasisterna deras favoritord.

Ganska smart, eller?

På den tiden hette “invandrardebattörerna” Dogge Doggelito, Infinite Mass, Lasse Lindroth/Ali Hussein, Alexandra Pascalidou, Theodor Kallifatides m.fl. De flesta var öppet vänster och i brist på ett bättre uttryck: PK. Vänstern älskade dem. De var etablissemangets maskotar och “bevis” på att även invandrare kunde göra bra saker. Idag – 2021 – finns en rad vältaliga invandrardebattörer, journalister/aktivister och politiker som inte är vänster. Men heller inte höger i ordets traditionella, svenska bemärkelse.

Och definitivt inte “blattar”. 

Jag tänker på namn som Paulina Neuding, Adam Cwejman, En Arg Blatte (haha!), Emmie Mikaelsson (Riks), Rebecka Fallenkvist (Riks), Sakine Madon, Chang Frick, Galaxia Wallin, Hanna Gadban, Jiyan W. Behrozy, Omar Makram, Hanif Azizi, Tino Sanandaji, Thomas Gür, Christer El-Mochantaf, Ashkan Fardost, Bawar Kim Ismail, Aron Flam, Hanif Bali, Robert Hannah, Nyamko Sabuni m.fl.

De här individerna lockas inte av att vara kulturelitens nyttiga idioter/maskotar och de har gett både socialdemokrater, moderater och liberaler ett helt nytt tuggmotstånd, både intellektuellt och ideologiskt. De argumenterar (oftast) utifrån fakta, inte känslor. De ser sig som svenskar. Och individer. Inte som blattar och del av ett kollektiv.

Jag funderar på hur en bok som “Svartskallarnas sammansvärjning” skulle ha tagits emot idag? Om den frontats av namn som Alice Teodorescu och Malcom Kyeune? Det är svårt att föreställa sig. “Svartskallarnas Sammansvärjning” håller en rätt låg intellektuell nivå, anslaget är barnsligt. Men det var så det lät då – 1992. Det var så det var.

Vi som var med minns det tydligt.

Cissi Renströms dokumentär om skinnskallarna i Gamla Stan är f.ö. också en bra kompletterande påminnelse om varför Tom Hjelte skrev sin bok.

Nittiotalets Sverige var – i vilket fall – inte ett särskilt raffinerat land, sett ur ett debattperspektiv. Det var knappast någon slump att “Lasermannen” John Ausonius klev in i handlingen just då. Ausonius var rubbad men han var också ett barn av sin tid. Sverige förändrades snabbt under de här åren; under regeringen Bildt och efter annulleringen av Luciabeslutet. Retoriken kring invandring blev mer och mer uppskruvad. Sverige fick ett “invandrarfientligt” parti – Ny Demokrati. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson åkte runt i landet och höll torgmöten; staplade tomma drickabackar på varandra för att visualisera hur mycket invandringen kostade. De hade inte fel i sak men anslaget var milt sagt pajigt. Den som talar om “populism” idag var antingen inte född då.

Eller så har de förträngt hur det faktiskt var.

Jag funderar på om Mauro Scocco fortfarande skäms över sin vita hudfärg, trettio år senare? Eller om det bara var något han sa, där och då? Ett naivt utslag av den exotism som fortfarande omgav färgade svenskar? Svart var coolt, vitt var töntigt. Som blatte kunde man visserligen bli skjuten av Lasermannen, men man kunde också få coola jobb i mediebranschen om man spelade sina kort rätt.

En märklig tid.

Kanske inte så olik vår egen när allt kommer omkring.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---