Jag nämnde Henrik Jönssons namn för en socialdemokratisk kompis för ett tag sedan när vi satt och fikade. Han frustade och kastade huvudet bakåt; utbrast med illa dolt förakt:
“DEN pajasen…”
“Vad då, då?” sa jag och tänkte flyktigt på Arnstads glosögon. Och Ekis Ekmans Rinkebysvenska.
“Meeen!” stönade min vän. “Du kan ju inte tycka att HAN är bra?! Tittar du på honom eller vaddå…?! Seriöst…”
“Ibland.”
Min kompis himlade sig.
“Men åååhhh…”
“Har du sett hans videos?”
“NEJ!!”
“Inte ens tjuvtittat…?”
“Verkligen inte!”
“Så hur vet du då att han inte säger saker du håller med om?”
Min kompis skakade på huvudet samtidigt som han log överlägset. Och ja… jag kan det där leendet. Jag har sett det många gånger genom åren. Hos många olika människor. Det är ett leende som signalerar att det inte finns något att diskutera; att “kampen” släcker ut alla rationella argument. Man behöver inte fundera närmare över vissa saker. Man bara vet. Bättre. Alltid. Alltid rött, alltid rätt! Allas lika värde, stolt antirasist och viktigast av allt: KROSSA SIONISMEN!
“Jag tänker inte diskutera det där med dig”, sa min kamrat och riktade uppmärksamheten mot sin mobil; push-notis från Aftonbladet. Innan ha la till: “Henrik Jönsson är moderat. Han har en agenda. Det han sysslar med är gaslighting. Han borde bli avstängd från alla plattformar så att man slipper höra honom. Han ljuger.”
Känns det igen?
Möjligen har du kompisar som är likadana. Kanske moderater och SD:are som vägrar att lyssna på de socialdemokrater som någon gång emellanåt har en poäng? Eller så är du själv en sån som sållar bort alla olikt tänkande – från Widar Andersson till Karin Pettersson – som “vänsterblivna”. Lugn. Det här är inget försvarstal för mindre vetande, men ni fattar poängen. Allt vad I viljen att människorna skola göra eder…
…och det var Henrik Jönsson vi skulle tala om. Han fascinerar mig. Som modelejon och mediafenomen och ja – han är mörkt blå, och klart agendasättande, d.v.s han sätter saker på agendan. Han för upp samtalsämnen på bordet. Precis som Sveriges Radio och SVT. Och det jobbiga är att hans argument ofta är väl underbyggda. Han lägger ner enorm tid på sina YouTube-inslag. Visst, han kan vara lite högtravande, lite gammaldags sirlig… men jag har lättare att stå ut med det än med en skattefinansierad SR-medarbetare i urtvättad Refused-tischa som behöver en hel arbetsdag på sig för att hasa ner till Fältöversten och göra en “gall-up”… och av en ren slump råkar stöta på sin gamla studiekamrat från Södertörn – Vladimir – som numera sitter i stadsdelsnämnden för VPK och lajkar allt med AFA och Flamman på Facebook.
Agendasättande journalistik.
Det finns undantag. Kaliber är ett sådant. Credit where credit is due.
Iallafall: för ungefär tio år sedan, när Cilla Benkö presenterade detta initiativ – “agendasättande journalistik” – jobbade jag på P4 Jämtland. Jag opponerade mig ljudligt mot förslaget och min dåvarande chef Camilla Wahlman, som hade både näsa för nyheter och demokratisk ryggradsreflex, frågade om jag kunde tänka mig att möta vd–Cilla i en paneldebatt i ämnet?
Självklart. Bring it on.
Någon månad senare satt vi alla tre + nån till (har glömt vem) på Storsjöteatern i centrala Östersund och diskuterade ämnet. Min tes var: Sveriges Radio kan inte både vara “oberoende” och “agendasättande” på samma gång. Det var en sak att vi hade ambitionen vara först med nyheter och, av ren journalistisk tävlingsinstinkt, försökte tvinga våra konkurrenterna inom kommersiell media att ta rygg på det vi gjorde. Men ordet “agenda” har för många problematiska konnotationer. Jag tyckte, och tycker fortfarande, att det är en korkad etikett. Samtidigt är det ärligt och bra för då vet ju folk var de har statsmedia.
Cilla betraktade mig som man betraktar ett konstigt kritter i djurparkens allra mörkaste skrymsle.
Jag har själv stått och tittat på en axolotl precis med det ansiktsuttrycket – längst in i Amsterdams Zoo:s deprimerande akvarium. Men det är en annan historia (…kära MAD-älskare). Poängen är att La Benkö inte höll med mig. Såklart. Hon och hennes underhuggare tyckte ju att de kläckt en toppenbra idé. Precis som med “flödesradion” som utplånade alla fasta programpunkter och förvandlade P4 till en oavbruten smet av nervöst fniss och flabb och programledare som heter Max och Emelie och som har som främsta uppgift att tala om av vad klockan är en gång i minuten och sen säga att vi strax ska få lyssna på Miss Li. För tredje gången denna morgon. Och sen blir det Ekonyheter där Ekot citerar systerprogrammet “Klotet” som kommit fram till att svensken duschar för mycket, hallelujah!
Agendasättande journalistik. Och i andra vågskålen Henrik Jönsson då, som oförtrutet försöker fästa allmänhetens uppmärksamhet på att den pågående energikrisen går att spåra rakt tillbaka till Miljöpartiet. Och till Åsa Romson. Som fotspår i nysnö från ett sönderslaget skyltfönster hem till knarkar-Oves ytterdörr. Sånt får man i och för sig inte säga högt – man ska helst skylla på “marknaden” – men det struntar Jönsson i. Och många tittar. Och funderar. Och börjar gräva själva*.
Kan Jönsson ha en poäng i det han säger? Hur såg det ut förr i Sverige? Hur var den gamla lagstiftningen formulerad? Finns det andra förklaringar till att vi befinner oss i det här läget annat än den infantilt upprepade papegojramsan: “Putinpriser! Putinpriser!”
Sammanfattningsvis kanske man kan säga att det är rätt bra att det vuxit fram alternativ till framförallt statsmedia? Och att detta inte bara beror på att tekniken gjort det möjligt utan också för att dessa alternativ fyller en funktion. Många tittar på SVT och läser kvällisarna innan de går och lägger sig med en gnagande känsla i bakhuvudet att de förklaringar som presenteras där inte hänger ihop. Och så är det ju: verkligheten är inte binär. Eller ständigt rödgrön. Biologin är det men inte den svenska samhällsdiskursen. Därför: fram med fler kritiskt granskande röster, inte färre. Fram får mångfald. Fram för inkludering av de exkluderade. Re-plattformera de avstängda. Återinsätt de utsatta. Även om det de säger kan vara jobbigt att höra för den som redan bestämt sig för vad han eller hon tycker. Den fria marknaden måste tillåtas styra informationsflödet.
På gott och ont.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
*Cred Deniz Eryilmaz.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Jag gillar Henrik. Både underhållande och lärorikt. Han döljer inte heller sin agenda, vilket är hedervärt.
Jag har själv varit med om precis en sån här situation själv med en då god vän (numera f.d. dito). Detta för att jag hade delat med mig av en Jönsson-video mitt under brinnande covid som ifrågasatte FHM och deras lite tveksamma råd och pekpinnar. Blev då en aning bryskt upplyst om att han betackade sig för denna typen av högerpropaganda!
Efter ytterligare lite konfrontationer av denna art samt ett havererat samägande av en båt så tröttnade jag till slut och ”gjorde slut”, som den lättkränkta vita CIS-man jag är!
Det finns några höger-profiler varav Henrik är en som verkligen får se vänstersidan att se extra mycket rött!
Tänk om fler sossar kunde vara som Widar Andersson istället, då skulle det här landet vara mindre trasigt!