Les Misérables med Magdalena Andersson.
Gängkriminalitet fortsätter att dominera den politiska debatten. Socialdemokratins förklaringsmodeller blir allt bisarrare. Nu är sommarloven boven. Och barnsvälten.
I ett kongresstal 2015 berättade Magdalena Andersson, salvelsefullt, om sina erfarenheter från tiden som utbytesstudent i USA. Hon vittnade om hur svarta elever satt längst bak i klassrummet medan vita satt längst fram. Expressen återgav hennes gripande historia när det begav sig och de gjorde det med den försåtliga, eller i bästa fall slarviga, formuleringen: ”eleverna i klassrummen delades upp efter vilket ursprung de hade…”
…dock utan att närmare precisera vem det var som delade upp dem. Det gjorde i och för sig inte Magdalena Andersson heller. Den som hörde hennes historiska utvikning på kongressen kunde lätt få uppfattningen att rasuppdelningen var ett verk av en rasistisk skolledning. Några sådana dekret existerade dock inte på den tiden Andersson var utbytesstudent. Såvida hon inte var det i 1950-talets Alabama. Eleverna på hennes skola grupperade sig efter hudfärg, helt efter fri vilja. Så som människor brukar göra: man sätter sig med dem man känner igen, eller liknar. Apropå EBO-lagen. Somalier söker sig till somalier, eritreaner till eritreaner, syrier till syrier och för detta har vi oftast förståelse. Att vita svenskar vill bo med andra vita svenskar… not so much.
Oavsett detta har nu Magdalena Andersson och hennes parti kommit till insikt: Sverige är förändrat och de gamla, folkhemska lösningarna fungerar inte längre. Sveriges befolkning är inte kulturellt homogent. Vi talar inte samma språk – bokstavligt talat – och därför krävs nya analyser och nya lösningar. En ukas som trumpetades ut genom en intervju i partiorganet Dagens Nyheter.
Igår förstamajtalade Andersson på temat och hennes analys kring gäng och ungdomskriminalitet handlade om att barn måste sysselsättas på sina sommarlov. Och att de måste få äta sig mätta – i detta nya, borgerliga Sverige som efter ett drygt halvår också blivit svältens och armodets Sverige. Det gick snabbt – det får man säga. Men visst, sådan är politiken. Borgarna kommer att göra samma sak nästa gång de hamnar i opposition; dagen efter valet kommer allt dåligt i Sverige att vara sossarnas fel. Vi ska inte ha högre förväntningar på våra folkvalda. De är robotar.
Men Sverige står på spel, på riktigt, och den som vill ha minsta skärva av det gamla landet kvar bör lyssna uppmärksamt på den politiska diskursen. Om regeringen spricker (det är inte otänkbart) och S får ta över styråran efter ett extra val – vad består deras “nya samhällsanalys” av? Jo, gängen ska bekämpas med gratis sommarlovsaktiviteter. Och gratis lunch. Behjärtansvärt. Inget fel i att vilja ge fattiga barn mat och rolig sommarlovssysselsättning, men effekten på den organiserade brottsligheten torde bli marginell. Vi har 13-14-åriga kontraktsmördare springande på gatorna och det fenomenet har djupare rötter än att ungar i förorten saknar lokal. Det här är inte en Lorry-sketch (även om man ibland är böjd att tro det). Problemet med gäng och kriminalitet som kryper allt längre ner i åldrarna har med en enda sak att göra: invandring. Inte med invandrare per se, men som vi vet fyller svenska politiker –med en dåres envishet– på våra svenska ghetton med tusentals nya människor i veckan. Sammanlagt hundratusen per år. Trots att “integrationen” hamnat hopplöst på efterkälken. Där är klart att det blir kaoz då.
Ett utrangerat miljonprogram, en överbelastad socialtjänst, en överbelastad poliskår, ett överbelastat rättsväsende, ett dysfunktionellt Migrationsverk, kriminella klaner, anti-västliga strömningar och religiösa fundamentalister… allt detta skapar en veritabel häxbrygd. Till och med Morgan Johansson, Anders Ygeman och Mikael Damberg kunde på sin tid räkna ut att “det står nya kriminella på kö” så fort polisen syr in en gang-banger. Men därifrån till att erkänna att den omfattande invandringen från länder i Mellanöstern och Afrika är kranen som fyller kön… nej, så långt kunde man inte gå. För då skulle SD få rätt och detta får A-L-D-R-I-G ske. Av politiska prestigeskäl.
Trots detta gissar jag att Magdalena Anderssons “nya analys” på sikt kommer att innebära en superrestriktiv asylpolitik, en allt repressivare polisstat och aktiva åtgärder för ökad återvandring. Fast just nu står socialdemokratin kvar med ena foten i “klimatet” eftersom det tuggummit fortfarande har lite smak kvar. Man kommer att tugga vidare om vindkraft i något är till – tills vindkraften upptäcks vara lika hopplöst ineffektiv som etanolen… om ni minns den. Andersson erkänner iallafall att man anpassat sig för mycket till Miljöpartiet under regeringsåren. Så här sa hon i DN-intervjun:
…dock utan tilläget: “makten var oss för kär”. I vilket fall försöker man nu byta häst “midstream” – till det lika prilliga Centerpartiet med den molokne Muharrem Demirok vid rodret. En rockad som hånades till och med av Lena Mellin.
Men ok, Andersson talade faktiskt om “segregationen” i nämnda intervju, den med “den helt nya analysen” och tillstod att Sverige “fått” en omfattande “segregation” (fått som vore det en naturlag). Och hallelujah, nu kan det sägas: detta beror i sin tur på “stor migration”. En migration som sedan lett till gängvåld, förnedringsrån, sprängningar av bostadshus, skol- och bilbränder, skottlossningar inne på köpcentrum och mataffärer med mera spännande. Jag tog mig friheten att rätta även den passagen med rödpenna.
Så här skulle det givetvis ha stått:
“Bättre sent än aldrig” tänker kanske vissa om socialdemokraternas omsvängning i invandringsfrågan. Tyvärr är det för sent när det gäller att “få bukt” med problemen kring migration och segregation. Speciellt när man hämtar politisk inspiration från Charles Dickens och Victor Hugo. Magdalena Andersson hade kunnat tala klarspråk i sitt kongresstal redan 2015. Alltså om “integrationen” som redan då släpade efter. Istället blev det en sentimental anekdot om den strukturella rasism hon påstod sig ha upplevt som utbytesstudent i Kalifornien för trettio år sedan. Den där anekdoten var målande, men svår att verifiera. Fast Anderssons partikamrater brydde sig inte om det eftersom anekdoten gav partiet en chans att – återigen – föra upp frågan om ”allas lika värde” på den politiska agendan. En helig tes som alla socialdemokrater säger sig tro på samtidigt som de, privat, skyr mångkultur och kulturella olikheter.
”Många är stolta över att bo i Tjärna Ängar” kungjorde Anderssons företrädare Stefan Löfven när han besökte Borlänge för två år sedan. Själv skulle han troligen inte bosätta sig där om han så fick betalt. Precis som Magdalena Andersson aldrig skulle bosätta sig i Tensta eller Rinkeby. Eller superkapitalister som Tomas Östros, Anders Sundström, Göran Persson eller Per Nuder skulle ta jobb på ABF efter avslutad politikerkarriär. Cashen ska in.
Och inget konstigt med det. Igen: människor söker sig till sina egna, inte minst i trängda lägen. Något det här gamla klippet från Louis Therouxs dokumentär om San Quentin med all önskvärd tydlighet visar (se klipp längst ner). Svarta hänger med svarta, mexikaner med mexikaner, vita med vita. Inte för att någon tvingar dem att göra det utan för att självbevarelsedriften kickar in.
Det gör den även hos socialdemokratin, iallafall fläckvis, men så vips halkar man ner i klassdiket och börjar svamla om barnsvält som en nyckel till att lösa den kriminalitet som i allt högre utsträckning präglar vårt land.
Den nya analysen får dras ett varv till.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
I övermogen ålder har jag klivit över ett ideologiskt staket och befinner mig nu bland de blå. De kallas även konservativa, klassiskt liberala, höger, reaktionära, baserade, klartänkta, mogna. Helt enkelt fullvuxna. Mitt problem med vänstern är att de ljuger. Allt vilar på önsketänkande. Jag kan önska mig en stor ö i skärgården och en segelbåt, men jag vet att det inte händer. Så sluta fantisera och ta tag i saker. Det har jag gjort nu. ("Nu " = 1990 ca.) Så min fråga är: Hur orkar vänstern ljuga så mycket, så länge, så ofta? Nostalgi räcker en bit, men inte till allt detta som vi ser och hör. Numer dagligen.
Mycket bra skrivet, Jens!
Frågan är hur snabbt det går nu innan verkligheten blir för kraftfull och fullkomligt översvämmar politikernas lögner. Det syns ju att Magdalena inte tror på det själv att sommaraktiviteter för barn skall lösa gängkriminaliteten. Frågan är dock vad som skulle hända om hon gick ut stenhårt och sa att vi måste rensa upp på gator och torg med fascistpoliser. Skulle alla de välfärdslobotomerade gråta ihop och stå i kö till psyket när verkligheten blir för jobbig? Pillerna skulle snabbt ta slut och den svaga kronan skulle göra det för dyrt att handla dylika piller utomlands och spä på budgetunderskottet? Var är alla psykologer förresten? Vi har ju inte tillräckligt...
Jag är djupt bekymrad. Politiken har alltid varit märklig men så här långt ifrån det folkliga och det verkliga har aldrig politiken varit någonsin. Aldrig. Läste för övrigt en artikel idag som någon förnumstig journalist skrivit ihop efter en intervju med Svenska Kraftnät. "-Vi klarar inte omställningen till 2030. Det fattas alldeles för mycket kraftproduktion fr a i södra Sverige. Vi kan inte lova företag nyetableringar". Ingen reflektion över 6 nedlagda kärnkraftverk ifrån journalisten...
Igår så var tokfransen (kommer inte ihåg hans namn men det var han som för några år sedan uppmanade folk att inte dammsuga så mycket) i Rapport och besökte Sveriges största solenergipark. Fullt brukbar mark skall nu leverera solel till 60000 hushåll sas det. Det nämndes dock aldrig att dessa 60000 hushåll bara kan räkna med el 8 timmar om dagen i snitt och då under dagen när de flesta inte är hemma...
När skall verklighetens folk orka samla sig och protestera? Hur kan vi strukturellt förändra rekryteringen av politiker så att vi får dit folk från verkligheten?