Kan vi berätta om detta?
På 1990-talet var det en självklarhet för svenska lärare att berätta för sina elever om Förintelsen. Idag undviker vissa av dem att ta upp ämnet i klasser med många muslimska elever.
Ni som gick i skolan på 1980- och 1990-talet minns hur det var. Vi var inte sams om allt, men det fanns ett ämne alla var överens om: Förintelsen. Nazismen. Det var något vi alla kunde samlas kring: hur fruktansvärt det var, hur viktigt det är att det aldrig upprepas. Fasorna i Bergen-Belsen, Treblinka, Auschwitz- Birkenau…
Jag läste nyligen ut Miklós Nyiszli bok: “Jag var Mengeles patolog”. Det är en mardrömsskildring inifrån just Auschwitz. Inte helt oproblematisk (sett ur ett moraliskt perspektiv); Miklós Nyiszli etablerade ett närapå kamratligt förhållande med den ökände sadisten och mördaren Josef Mengele, han deltog i nazisternas vidriga människoexperiment – låt vara för att rädda sitt eget liv – men ändå. Vissa av författarens faktauppgifter är också ifrågasatta, men på det stora hela upplevde Nyiszli saker som egentligen är obeskrivliga.
Han beskrev dem ändå:
En av många passager som får läsarens nackhår att resa sig. Och det finns många fler sådana i denna bok. Det finns även dokumentärer om Förintelsen, skapade långt innan A.I. De får ses som tämligen ovedersägliga. Men – skulle Alain Resnais Nuit et Brouillard från mitten av 1950-talet kunna visas i alla svenska skolor idag? Utan protester?
Tveksamt.
I helgen kom den demokratiska kongressledmoten Rashida Tlaib med ännu ett av sina kontroversiella utspel. Hon försökte rättfärdiga den antijudiska hejaramsan “From the river to the sea”. För ovanlighetens skull fick hon kraftigt motstånd från sina partikamrater. Hennes absurda förklaringar på Twitter fick inte stå oemotsagda.
Får sådana lögner stå oemotsagda i Sverige? Spelas antisemitismen ner? Kan vi prata öppet om det muslimska judehatet? Ni kanske såg Cecilia Graldes nervösa uppsyn i Aktuellt när civilförsvarsminister Carl-Oscar Bohlin gästade SVT och ville prata om den anti-judiska stämningen på Sergels Torg i samband med förra veckans demonstrationer. Gralde ville hellre tala om den mindre svårhanterliga “desinformationskampanjen” mot svensk socialtjänst.
Stefan Löfvens förre talskrivare Daniel Swedin skriver bra om judehatet i Arbetet idag, men han har fortfarande svårt att vara konsekvent i sina beskrivningar av vilka det är, exakt, som bränner judiska flaggor utanför synagogor:
“Man”.
Kanske inte särskilt konstigt eftersom Swedins parti i decennier underskattat muslimernas hat mot både kristna och judar. Och hade en förtrolig relation med Yassir Arafat och PLO när det begav sig. Och Iran. Så sent som för några år sedan.
Kommer massakern vid musikfestivalen Re’im i södra israel (270 döda) att leva i vänsterns minne på samma sätt som massakern på Utøya (77 döda)? Kommer de alltid att påminna människor om namnet Samuel Paty? Den franske lärare som 2020 halshöggs på öppen gata i Parisförorten Conflans-Sainte-Honorine efter att han visat sina elever en Muhammed-karikatyr och försökt förklara konceptet yttrandefrihet för dem.
Jag har svårt att tro det.
När skolinspektionen kom med en rapport om “kontroversiella ämnen” i skolundervisningen i våras rapporterade media mest kring att det var “feminism” och “abort” som lärarna hade svårt att tala om. Kanske är det så (också), fast något säger mig att antisemitismen är det mest kontroversiella ämnet i allt fler områden runt om i Sverige.
Låt mig avsluta med en kort anekdot:
För några år sedan bodde under en period två papperslösa killar från Irak hos mig. De var 15 och 13. Vid ett tillfälle besökte vi en libanesisk familj för att äta middag. Medan kvinnorna tillredde maten satt jag och femtonåringen Ahmed i vardagsrummet och tittade på History Channel. Hitler dök upp, som han nästan alltid gör, och jag frågade Ahmed:
“Do you know who that is?”
“Of course”, sa Ahmed. “That’s Hitler.”
“And who was he?”
“He was one of the good guys.”
Jag studsade.
“What do you mean? ‘One of the good guys’?”
Ahmed tittade på mig som vore jag dum.
”Yeah, yeah. He almost killed all the jews.”
Några dagar senare berättade jag historien för två bekanta med lutning åt vänster. De såg förskräckta ut. En av dem arbetar som lärare (på en inte särskilt multikulturell skola i Östersund). Jag glömmer aldrig hennes upprörda kommentar:
“Men du måste ju berätta för den här killen vad nazisterna faktiskt gjorde!”
Hon fattade inte att Ahmed visste precis; att det är just därför han beundrar Hitler. Mina bekantas världsbild är förvrängd. Precis som många andra vanliga svenskars; de förstår inte – de vill inte förstå – vilka krafter vi faktiskt släppt in i landet. Och de förstår än mindre vad som kommer att krävas för att få bukt med dem. Ingen undervisning i världen kommer att förändra det institutionaliserade judehatet bland muslimer. Vårt enda vapen är statens repressiva våldsmonopol. Där är vi nu. Dit ledde oss Annie Lööfs, Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvens godhet och “naiva” ambition att förvandla hela världen till humanistiska svenskar.
Sverige är numera ett farligt, splittrat, desillusionerat land.
Mellanösterns ändlösa, olösliga, barbariska konflikter är här för att stanna.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Jag känner mig så fruktansvärt tom. Tom på argument, tom på ilska, tom på sorg.
Under min uppväxt var jag kompis med en flicka vars mamma och mormor suttit i Auschwitz. Mamman tog bort sina siffror på armen, men mormodern hade kvar sina. Jag var alltså sex år när vi satt vid hennes köksbord, tittade på hennes arm och fick höra hennes berättelse. De var från Ungern som tömdes på judar i slutet av kriget. Min farfar var öppet antinazist under kriget vilket gjorde att min pappa var mobbad av lärare i skolan. Många lärare sympatiserade med Tyskland i början av kriget, men i slutet blev de kappvändare som är så vanligt i Sverige än i dag. Det som händer nu runt om i Europa är över mitt förstånd. Att muslimer hyllar Hitler är inte så oförklarligt, med tanke på att de blir hjärntvättade från späd ålder och bara läser en enda bok. Men att européer är så förblindade av FN:s propaganda är chockerande. Eller så har judehatet funnits där hela tiden. Man mår fysiskt illa när man tänker på Märta Stenevi och hennes jämförelser med Anne Frank. Nu vägrar hon demonstrera mot Hamas slakt. Men hon är ju tyvärr inte ensam.
Jag lyssnade nyligen på en intervju Konstantin Kisin och Francis Foster på suveräna podcasten Triggernometry gjorde med Douglas Murray, en av vår tids främsta intellektuella enligt min mening. De diskuterade framförallt konflikterna mellan Palestina, Hamas och Israel. Foster, vars morfar, var Libanes och boende i Libanon, berättar att morfadern, som var beläst och betraktad som intellektuell, var helhjärtad antisemit och att många i väst, i synnerhet unga vänstermänniskor, är helt omedvetna om det glödande hat mot judar som florerar i Mellanöstern. https://www.youtube.com/watch?v=DqzdnPjPhW0