Sven Delblanc skriver i sin självbiografi ”Livets Ax” (1991) om farbror Knut och morbror Rickard, två enkla grovarbetare i 1930-talets Sverige. Fattiga socialdemokrater – närapå analfabeter – som levde i en, citat: ”Ängsligt proper och renskrubbad fattigdom”.
Han skriver:
"De som säger sig företräda Knuts och Rickards samhällsklass idag ter sig fasligt olika mina fäder. Sällan eller aldrig finner jag dem värdiga att framträda som ombud för dem. Överklassyngel, opportunister, cyniskt snaskande vid köttgrytorna… Ni duger inte. Ni räcker inte till. Inför mitt minne av Rickard och Knut kommer ni alla till korta."
Journalisten Gunnar Wall å sin sida skriver (orelaterat till Delblanc):
”Om mörkläggningen inte lyckas inträffar ett kritiskt läge...
… det utvecklas en kedjereaktion där det första lagret av lögner från vissa befattningshavare måste skyddas av ett nytt lager. Varje myndighetsperson som tvingas förhålla sig till vad andra myndigheter gjort måste bekräfta att kollegorna agerat korrekt. Ju djupare en lögn bitit sig fast i en myndighetshierarki, desto mer oöverstigligt känns det till sist för en enskild befattningshavare att ens överväga att ifrågasätta lögnen…
… i nästa steg (bidrar det) till att samma sak händer i de massmedier som trots allt får inblickar i det som förtigs…”
(Ur boken ”Konspirationer”)
Wall syftar specifikt på Mayerling-dramat och andra historiska händelser där maktens företrädare gått ihop för att dölja vad som verkligen hänt, men både Delblancs och Walls passager får mig att tänka på dagens Sverige. Eller på gårdagens, snarare. Det som var, alldeles nyss, det som förde oss hit. Jag vet att jag ofta skriver om just detta; att jag ofta blickar bakåt och verkar fixerad vid att dra upp gamla “oförrätter”. Må så vara. Jag kommer inte att sluta med det. Jag misstänker att framtida historiker kommer att se på åren 2006-2022 med stor förundran. Det var en mörk period då Sverige styrdes av en grupp oansvariga, ideologiskt förblindade medelmåttor som struntade i hur det gick för landet, folket, kulturen och detta får aldrig glömmas bort. Dessa människor får aldrig ta plats vid köttgrytorna igen. Annars sjunker skeppet en gång för alla.
Tycker ni att jag överdriver?
Ok.
Låt oss göra en kort-kort lista på vad som hände bara under Löfvenåren 2014-2022 och tro mig, det finns det mycket mer vansinne att minnas. Men här ett urval:
– Informationsläckan på Transportstyrelsen.
– Informationsläckan på Fortifikationsverket.
– Vapenstölderna på regeringskansliet.
– Lotshaveriet.
– Pisa-resultaten (skandalen med de borträknade 11% procenten/utbildningsminister Anna Ekströms glädjekalkyler).
– Den havererade “läsa-skriva-räkna”-garantin.
– De marockanska gatubarnen.
– IKEA-morden.
– Morden på Karolin Hakim, Alexandra Mehzher, Ndella Jack, Yusuf Warsame, 8 och Adriana, 12.
– Morden på Tommie Lind, 19, Kjäll Gustafsson, 57 och Helga Stenmark, 89.
– Terrordådet på Drottninggatan.
– Polismordet i Biksopsgården.
– Slakten i Hallonbergen.
– Massknivhuggningen i Vetlanda.
– De 99 knivhuggen på en buss i Kiruna.
– Vårvädersmassakern.
– Sprängningen av polishuset i Trelleborg.
– De historiskt höga bensin- och dieselpriserna.
– De historiskt höga elpriserna.
– Bostadsminister Mehmet Kaplans umgänge med turkiska högerextrema).
– Svenska feministers underkastelseresa till Teheran.
– Bombdådsepidemin. (2018: 90 st, 2019: 133 st, 2020 107 st, 2021: 79 st, 2022: 90 st… forsatte in på 2023: + 135 st.)
– Den 134 dagar långa regeringsbildningen 2018.
– Mona Sahlins terror-telefon.
– Mona Sahlins falska intyg till livvakten.
– Ann Lindes mörkning av kaoset vid evakueringen av ambassadpersonalen i Kabul.
– Alice Bah Kuhnkes ansvar för återvändande IS-terrorister.
– Inspelningen av rapvideo med tungt kriminella i Södertörns Tingsrätt.
– Asylkaoset i Filipstad, Hultsfred m.fl, m.fl kommuner.
M.m, m.m.
Sant: vid det här laget hade vansinnet hunnit pågå i många år. Redan 2007 var hundratusentals svenska pass “på drift” runt om i världen. Nämnda Pisaresultat var usla redan 2012.
Regeringen Löfven I fick, kort sagt, ärva en j-vla soppa av Fredrik Reinfeldt, Ulf Kristersson och de andra. Men de valde att, med berått mod, fortsätta på den inslagna vägen. De valde att etablera det man kallar en kakistokrati – alltså ett samhället där de sämst skickade leder. Det tog ända fram till 2024 innan hans socialdemokratiska parti vaknade till och insåg att de var tvungna att kopiera fiendens analyser för att fortsätta vara relevanta i, speciellt, invandringsfrågan. På punkt efter punkt har man svängt även i andra, centrala frågor och när det gäller brott och straff företräder man numera ett så drakoniskt synsätt att inte ens socialdemokraternas husorgan Aftonbladet förmår att skilja S från deras värsta konkurrenter:
…och nej – alla kriminella har inte invandrarbakgrund. Men i princip alla i de beramade “gängen” har det. Och svenska fängelser är fyllda av “svartskallar” – som en känd Aftonbladet-skribent konstaterade redan 1996:
Allt detta ska vi minnas. Måste vi minnas. Annars kommer Morgan Johansson, Mikael Damberg, Anders Ygeman m.fl. att än en gång bekläda ämbeten de är helt okvalificerade – direkt olämpliga – att inneha. Om vi vill ha kvar en skärva av det moderna, sekulära, jämställda Sverige ni älskar måste dessa gravplundrare (se fallet med Allmänna arvsfonden), bekämpas.
De vill oss inte väl.
Läs mer om vansinnet i serien “Sveriges 50 galnaste integrationsögonblick”.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
När jag ser opinionsmätningarna får jag väldigt svårt att sova. Mycket talar för att mardrömmen blir sann vid nästa val, dvs att den förra katastrofregeringen återtar regeringsmakten. Vad f-n är det för fel på väljarna? HUR kan det vara möjligt att man vill ha tillbaka den mest inkompetenta, Sverigefientliga regeringen genom tiderna?
Den omtalade Dunning-Krugereffekten har blommat för fullt inom politiken. När meritokrati ersatts av kakistokrati.
Detta samtidigt som de politiska partierna gav sig själva partistöd på skattebetalarnas bekostnad och avskaffade tjänstemannaansvaret. Båda dessa politiska åtgärder kan vi tacka Olof Palme för.
Samtidigt såg Moderaterna och de andra gammelpartierna möjligheter till att rida på vågen av 'tillåtande' inkompetens. Man kunde bli karriärpolitiker utan rätta kunskaper och utan att hållas ansvarig för sitt maktutövande. The perfect political storm.