Jerzy Boy

Hur svenska folket groomades till att bli goda "anti-rasister" – del 1

Sverige är ett litet land. Ungefär som Michigan i antal invånare. Såna saker spelar roll för den som sysslar med opinionsbildning, oavsett om det handlar om stat eller en enskild person. I ett litet akvarium kan en medelstor fisk snabbt äta sig fet och sen dominera sin omgivning. 

Under 1990-talet/tidigt 2000-tal lyckades Jan, Guillou, Mona Sahlin, Jerzy Sarnecki och en handfull andra politiker och journalister, utan större problem, etablera begreppet “islamofobi” i folks medvetande. Kritik av islam eller muslimsk kultur jämställdes konsekvent med “fobi” – alltså med en psykisk sjukdom. Ett effektivt sätt att få folk att hålla tyst om företeelser som hederskultur, balkongflickor, klanvälden etc.

Det finns ingen entydig koppling mellan islam och såna företeelser men väl till muslimer och muslimska samhällen. Guillou m.fl. fick dock folk att tro att “muslim” var en etnicitet och att kritik av muslimer (deras sedvänjor eller deras religion) var samma sak som rasism. Det kan låta som en efterhandskonstruktion men de flesta vuxna som levde i Sverige på 1990-talet minns det.

Det var en sjuk tid.

Lasermannen härjade men också (inga jämförelser i övrigt) en mängd dilettanter i det offentliga samtalet.

Skräcken att bli kallad "islamofob” sitter i än idag och den tar sig ofta bisarra uttryck. Ett sätt att runda kritiken är att tala om “islamism” men… även det kan vara känsligt eftersom det kan stöta bort vissa väljargrupper.


År 2006 släppte staten en offentlig utredning med rubriken:

"Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet.”

Regeringens särskilde utredare  var den kontroversielle* Masoud Kamali. Redaktören hette Jerzy Sarnecki och i utredningen talas mycket om “svenskhet” och "svensk identitet”. Alltid inom citationstecken. Som vore begreppen suspekta (man kan leka med tanken att en statlig utredare dristat sig till att sätta citattecken kring “somalisk” eller "judisk” identitet – hur hade det mottagits?)

En kort passage i den nästan 400 sidor långa utredningen sticker ut:

Vem som står bakom dessa “alternativa förklaringar” och hur ofta de faktiskt anförs i debatten utvecklas inte närmare, fast det är troligtvis ingen slump att Jerzy Sarnecki känner sig manad att nämna biologi i sammanhanget. Det här är ett av många exempel på hur den svenska invandrings- och integrationsdebatten genomsyras av ständiga anspelningar på nazism och rasbiologi. “Kallar du mig nazist?!” morrade SD:s Jimmie Åkesson till miljöpartiets Per Bolund i den senaste partiledardebatten.

Bolund sa nej.

Men svaret är givetvis ja.

Alltid ja.


Svensk media har under decennier ägnat sig åt en daglig värdegrundsgrooming av befolkningen. Under 1980- och 1990-talen krävdes inte speciellt mycket eftersom invandringens negativa effekter fortfarande var försumbara. De flesta vanliga svenskar var med på tåget. Sverigedemokraterna fick 0.02% i Riksdagsvalet 1988. Tio år senare stod de fortfarande och stampade på 0.37%.

Wir schaffen das.

Men under tvåtusentalet har etablissemanget blivit tvungna att steppa upp argumentationen kring mångkulturens fördelar – mer och mer för varje skottlossning, varje bombdåd, varje oprovocerat vansinnesdåd kopplat till gäng och gängkriminalitet som slitit sönder den svenska vardagsidyllen. Dessutom har människor med invandrarbakgrund själva börjat falla offer för den kriminalitet som enligt de flesta går att koppla till hög invandring och bristande integration.

Jerzy Sarnecki kan dock fortfarande sitta i ensamt majestät i SVT och docera kring det till synes ogripbara sambandet mellan nämnda invandring och en för Sverige ny, klanbaserad kriminalitet. Han gör det inte särskilt bra men ändå – han får sitta där.

Ensam. 

När SVT, givetvis, borde intervjua honom tillsammans med en eller flera andra forskare för kontrastens skull. Forskare som har andra förklaringsmodeller än rasism och värdegrund.

Den som slår på P1 får sig också en dos värdegrundsgrooming till livs, nästan oavsett när man gör det. Dick Harrisson är en pålitlig ideologisk grindvakt och han får komma till tals med jämna mellanrum. I Vetenskapsradion Historia 13:e oktober 2021 talade han om migration som en, historiskt sett, naturlig företeelse och det är sant; även Neanderthalare sökte sig mot nya betesmarker. Liksom västgother, longobarder, gepider, burgunder, heruler, franker, saksare, schwabare och alamanner (för att citera Viktor Rydberg). Det låter oskyldigt i sammanhanget men sådana “migrationsvänliga” inslag hörs i P1 nästan dagligen. Det är en del av en mångkulturell agenda. Inte alltid medveten men allestädes närvarande. Migration är något fint och naturligt – nationalstat något fult och artificiellt.

Den som påstår att svensk media, framför allt SR och SVT, befolkas av apparatchiks och grindvakter blir ofta hånad från vänsterhåll. Man kallas konspirationsteoretiker och foliehatt. Men inget maskineri är så välsmort att det inte då och då kärvar. Som i fredags när SVT informerade tittarna att man tänkte ge sig på det tekniskt mycket svåra aktstycket att i realtid moderera den norska polisens presskonferens om vansinnesdådet utanför Oslo.

Hallåan Olivia Elander sa det som det vore den mest naturliga sak i världen:

“Vi är återhållsamma med uppgifter om den här misstänkte mannen. Vi kommer därför vid behov att behöva sänka ljudet vid vissa tillfällen.” 

Enligt uppgift var det ett misstag: Elander läste upp interna instruktioner. Och tack för det – det blev ju bra teve om inte annat. Ett oförglömligt ögonblick som fick oss att tappa hakan där hemma i tevesoffan. Det aktiverade oss, fick oss att fundera på vid exakt vilken decibelnivå det inte längre går att höra vad den norska polisen säger. Och på varför den information norska staten kör ut live till hela världen är så känslig just i Sverige? Varför skippade inte SVT bara att sända presskonferensen; sände den i efterhand, i redigerat skick, om den nu var så riskfylld?


Ett annat sätt att grooma en befolkning (medvetet eller omedvetet) är att göra dem osäkra på vad som faktiskt gäller; få dem att tvivla på sitt eget omdöme, överösa dem med så mycket motsägelsefull information att de till slut stänger av.

…samtidigt som man normaliserar det onormala…

…och fäster fokus på oväsentliga detaljer:

Allt detta är ingen konspiration. Det tål att sägas igen. Men det är ett uttryck för det gamla talesättet “vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner”. I Sverige har dessa goda intentioner i decennier stått högst på agendan men på sista tiden har det börjar osa bränt i brödbutiken. Även eliten vaknar och frågar sig:

“Vad gör vi om de goda intentionerna inte räcker?”

Eskilstunas starke man Jimmy Jansson (s) vädjade häromdagen på Facebook om ett “moratorium för mottagande”. Inte bara i den egna kommunen utan i hela Sörmland. Bättre sent än aldrig kan man tycka men det socialdemokratiska partiet blir i så måtto som den misshandlande maken. Han som slår med ena handen och smeker med den andra; han som man aldrig vet var man har.

Snäll när han är nykter, men…

Jerzy Sarnecki och andra statligt avlönade experter rycker in och lugnar oss; som en medberoende vän:

“Det är inte så farligt som det ser ut. Det ordnar sig imorgon ska du se!”

Problemet med alkoholister som lovar att bli nyktra är dock att de alltid ljuger.

De måste krascha helt innan de fattar.

 


Det här var den första delen i en serie som syftar till att förklara mekanismerna bakom värdegrundsgroomningen av det svenska folket. Del 2 kommer längre fram.

* “Den kontroversielle” är ett epitet SVT, SR m.fl. brukar använda när de presenterar exempelvis Tino Sanandaji. Jag tyckte det kunde passa även på Kamali.