Invandrarnas fiende nr. 1.
Inte bara etniska svenskar drabbas av experimentet att blanda många olika kulturer på små ytor och hoppas på det bästa – även den med utlandsbakgrund borde bli ursinnig över politikernas övermod.
Du heter Ahmed. Du har ett efternamn ingen svensk kan uttala. Men du flyttade hit ändå – från Mellanöstern till Sverige – för fem år sedan. Du gjorde det av ekonomiska skäl. Du ville ha en bättre framtid för dig själv och dina barn. Väl i Sverige fick du ett jobb på andra sidan stan, på en byggarbetsplats, så du köpte en billig bil för att kunna ta dig dit. En Toyota Corolla från 1997. Med sprucken framruta och sönderrostat underrede.
En morgon när du kommer ut på parkeringen i den nedslitna förorten där du bor har någon eldat upp alla bilar på parkeringen, inklusive din egen. Det ser ut som en krigszon, som resterna efter ett flyganfall. Förvriden metall, smält plast, en stank av bränt gummi som känns på kilometers avstånd. Du hejdar en man som går förbi på gatan och frågar:
”Vem har gjort det här?! Vet du?!”
Mannen, som senare den kvällen får uttala sig i ett reportage i SVT och som av en slump visar sig sitta i kommunfullmäktige för VPK, svarar:
”Antagligen skinnskallar.”
”Vad är skinnskallar?”
”Rassar. Nazister.”
Du ser dig om där du står.
På en gräsbevuxen kulle en bit bort sitter några killar och spanar ut över parkeringen. De har släpat dit en soffa och några fåtöljer. De bär svarta kläder; svarta träningsoveraller, svarta solglasögon, svarta snusnäsdukar med dödskalletryck uppdragna över munnen.
Du ropar till dem:
”Hallå! Såg ni vem som gjorde det här?!”
Killarna tittar på dig, men säger inget. Det här är inte deras problem. Kanske var det de som tände på bilarna. Kanske inte. Du kommer aldrig att få veta. Polisen kommer att lägga ner utredningen efter bara några dagar samtidigt som ditt försäkringsbolag höjer premien och självrisken. Du inser att du måste börja leta efter ett nytt boende – bil eller ej. Du kan inte bo kvar här. Det är skjutningar var och varannan dag, det är mord vid lekplatsen, mord i parkeringsgaraget, blodfläckar på trottoaren där ditt barn ska gå till skolan, knarkhandel helt öppet utanför entrén till Lidl…
Den lokala moskén rekryterar allt fler unga män och du hör tal om att gå ut i heligt krig mot de otrogna… samtidigt som en lokal klan bestämmer i hela området, sätter upp vägspärrar, utpressar lokala affärsinnehavare, rekryterar 12-åringar som kurirer och bombbärare. Du kan inte bestämma dig för vad av de två företeelserna som är värst, men du känner igen allt från ditt hemland. Det var också det här du flydde från. Våldet. Aggressiviteten. Korruptionen. Fanatismen.
Några dagar senare stöter du på den där mannen igen. Lokalpolitikern. Det är en vit kille med designerglasögon och tatuerade armar. Han har en T-shirt med “EAT THE RICH” skrivet i stora, vita bokstäver över bröstet. Du förklarar din situation för honom och säger att du måste flytta, att det här inte går längre… du är desperat och du frågar honom varför ingen gör något åt situationen:
”Varför är det kriminella 15-åringar som styr vårt bostadsområde? Varför ska alla vi andra gå runt och vara rädda för dem?!”
Lokalpolitikern tittar på dig med något du först misstolkar som medlidande; innan du ser hans sneda småleende och inser att det är förakt. För dig. Han ser ner på dig, han ser ner på din analys. Den är fel. Du har lyssnat på fel människor. Du är en dum husblatte. Han säger det inte högt men du känner hans tankar som en osynlig gas.
”Det här är killar som växt upp i fattigdom”, säger han torrt, ”det finns inget annat för dem att göra härute. Samhället har vänt dem ryggen.”
Du tittar oförstående på honom.
”Samhället?”
”Det är ett rop på hjälp.”
”Jag skaffade ett jobb.”
Lokalpolitikern skakar på huvudet.
”De är bara barn.”
”Exakt! Hur kan barn få hålla en hel stad i skräck?! Ni måste låsa in dem! För allas skull. De skjuter med automatvapen! De spränger folks hem i bitar!”
Lokalpolitikern fortsätter att le sitt märkliga småleende.
”Jag ska gå och repa med mitt band nu. Vi har gig på La Bomba på fredag. Lokala pizzerian. Kom gärna och kolla. Men be warned: vi är rätt politiska. Ciao.”
Du tittar efter honom när han försvinner bort, bärande på sitt gitarrcase täckta av Sex Pistols- och Refused-dekaler. Namnen säger dig ingenting. De tillhör en annan värld. En vit, svensk, privilegierad medelklassvärld. Du kom till Sverige för att jobba, för att bygga en framtid. Du hade hört att det fanns möjligheter här. Att det var ett civiliserat, välordnat land. Men du landade i kaos, i social oro, i friktion mellan olika kulturer och folkgrupper som inte klarade av att leva i fred ens när de hölls i schack av en diktator i sina hemländer.
”Här i Sverige är du iallafall fri!” ropade en arbetskamrat till dig en gång när du beklagade dig i fikarummet. Han var etnisk svensk. Han såg glad ut, men hans glada uppsyn gjorde dig nedslagen. Du blev nedslagen eftersom du insåg att de flesta svenskar är som han: snälla, positiva, godtrogna… och att såna som de som eldade upp din bil kommer att äta dem levande till slut. Kanske kommer de att vakna upp en dag, men då kommer det att vara för sent. Sedan länge. Klasskampen var aldrig någon klasskamp, det var en kamp mellan barbari och civilisation.
Och Sverige valde barbari.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Du visar knivskarpt på det verkliga klass föraktet med denna text!
Vilka politiker bryr sig om skötsamma invandrare!?
Tragisk läsning men, som vanligt, väl fångat av dig, Jens. Idag slog jag på P1 efter att släppt av grabben på sin friskola 2 mil från hemmet. Då fick jag lära mig hur man gör scenarbete klimatsmart. Väldigt informativt, viktigt och aktuellt ämne... tyckte i alla fall de som levde i sin kulturbubbla... Jag blir så trött. När och var kan vi ha en vuxen debatt i Sverige? Det kommer att ta 10 år till att ändra lagstiftningen ifrån Bullerbyscenario till den verklighet vi ser idag. Tills dess så anställer Polisen fler kommunikatörer och går längst fram i Pride-tåget.