Intoleransens kreatur.
Titania McGraths satiriska tour de force släpps på svenska. Jag recenserar. Och översätter.
Det här är ingen trovärdig recension av “Woke – en guide till social rättvisa”. Den är tvärtom totalt jävig eftersom det är jag som översatt Andrew Doyles bok till svenska. Men låt oss prata om den ändå. Den säger något viktigt om vår samtid; en samtid där det här med satir blir allt svårare. Faktum är att det nog aldrig varit så svårt att satirisera världen som nu. Artistofanes sa antagligen detsamma på sin tid. Liksom Swift på sin. Men ni fattar.
Man vet knappt var man ska börja – Aftonbladets ledarsida? SVT:s Kulturnyheter? Björn Wiman? – det finns för många galenskaper att välja på. Dessutom är det i princip omöjligt att göra satir för människor som har obefintlig bildning och i många fall helt saknar verklighetsförankring. Man får vända sig till en mer exklusiv publik och det är väl det Andrew Doyle gör via sitt alter ego – Twitterfenomenet “Titania McGrath”. En person som alltså inte finns på riktigt. Eller jo, det gör hon. Det existerar, till synes, miljoner versioner av henne därute, men för enkelhetens skull har Doyle knådat ihop dem till en enda outhärdligt pretentiös, skamlöst självgod, vansinnig, livsfarlig ung kvinna som gärna skulle fängsla, tortera och i slutändan mörda sina politiska motståndare om tillfälle gavs – allt i toleransens namn.
Joe Hill lär ha sagt: “Sörj inte – organisera.” Överfört till vänstern anno 2023 blir det: “Sörj inte – vråla okontrollerat på twitter och TikTok”. Blås i visselpipor, skramla med nyckelknippor, tuta i vuvuzuelor när din motståndare lägger fram sina argument. Och vad dessa än är: avfärda honom eller henne regelmässigt som nazist. Skrik. Överrösta. Two minutes of hate. Precis som i George Orwells 1984 – en annan satiriker av rang.
I sin bok “Woke” tar Titania McGrath upp en rad verkliga fall där (förment) social orättvisa begåtts (mestadels i USA och Storbritannien). Man önskar att det hade varit påhittade exempel, men tyvärr… Allt är sant. Det kan handla om människor som råkat skriva “fel” sak på Facebook, människor som gått på maskerad och “approprierat” fel kultur, kändisar som ljugit om sexuella övergrepp, företag som lanserat produkter på ett politiskt okänsligt sätt…
Titania McGraths analys av det som hänt lutar alltid åt vänster. Hon står undantagslöst på de kränkta galenpannornas sida, så man får läsa hennes upprördhet spegelvänt. Vilket på ett sätt gör det hela roligare, och ofta mer effektfullt. McGrath/Doyle låter oss skåda rakt in i en blåhårig Generation Z-snorunges bortskämda wokehjärna; han visar oss hur den fungerar (eller inte snarare), visar de ständigt blinkade varningslamporna, de skevt snurrande kugghjulen, den av inbillade oförrätter överhettade fluxkapacitatorn… etc.
Titania skriver poesi också och jag garanterar: ni har aldrig läst något liknande. Pretentiöst är ett snällt tillmäle. Det kan vara det värsta som fästs på papper sedan Paula Nancy Millstone Jenning (känd från Douglas Adams “Liftarens guide till galaxen”). Men även dikterna är roliga. Man överlever dem.
Tillsammans med Douglas Murray, Ayaan Hirsi Ali och Konstantin Kisin (Triggernometrypodden m.m) kliver Doyle fram som en av Europas intressantaste och mest inflytelserika, moderna tänkare, i rakt nedstigande led till Christopher Hitchens. Missa honom inte. Han gästade f.ö. “Sista Måltiden” i förra veckan.
Såklart.
Några kapitelrubriker ur “Woke” för att kittla er nyfikenhet:
Vit död.
Brexit – och framväxten av fjärde riket.
Fittkraft.
Mot en intersektionell socialistisk utopi.
Boken kan beställas från Nopolar Publishing här.
…det kan även denna bok (recension kommer nästa vecka).
ps. Vill du ha en sån här fin mugg? Du kan ha den stående i köksskåpet på jobbet, till lättkränkta kollegors förtrytelse. Eller så kan du ge bort den i julklapp till din MP-röstande svägerska som lyssnar på Bo Kaspers och börjar gråta när du (efter några glas starkglögg) nämner Trumps namn i positiva ordalag. Du vet vad jag menar…
ds.
d.s
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Håller helt med, det är fantastiskt klartänkta och skickliga debattörer du tar upp, ökar syrehalten i atmosfären. Men jag vill gärna framhålla dig också Jens, du har öppnat fönstret på vid gavel för tankar och slutsatser om verkligheten och skruvat till galenskapen. Dessutom kan vi kommentera fritt allt du skriver, det gör inte många skribenter. Du läser tom vad som skrivs och kommenterar, mycket ovanligt. Jag som läsare har aldrig varit så aktiv och blivit så inspirerad att formulera mig själv som i din substack. Tack för det!
Blir redigt sugen på boken! Tack för Doyle. Han var en figur som jag faktiskt inte hade helkoll på.
Fin mugg. Men min "Krossa socialismen"-mugg från Aron föll i bitar som något från förr som det stod "Made in HongKong" på. Minns ni? Det var saker, ofta leksaker, som gick sönder medan man bar hem dem. Nä, jag fikar i Rörstrandsgrejer från förrförra seklet - hållbara som en Volvo 245. Gresus ger mig en troligen sönderfallande hållbarhetsmedalj. Men jag vill inget ha från henne/hene/honne/den. Lamotte är ganska mycket av ett fenomen. Han liknar Jimmie Å på det sättet: Hur många smockor kan en mänska tåla? Hur bespottad kan en man bli utan att (bildligt) drunkna i saliv? Hur många elakheter blir för mycket även för en stark person? Håller med många andra här som påpekar saken - hoppas Jens pallar ett tag till. (Vi är inte snälla mot de vänsterblivna heller, men det får de tåla!)