Socialdemokraterna har ett problem. Ett stort problem. Svenska folket har inte glömt. De minns forfarande, tydligt, vilka det var som mellan 2014 och 2022 med full kraft fullföljde det krim- och mångkulturkaos regeringarna Bildt, Persson och Reinfeldt initierade och byggde ut. Socialdemokraterna trodde att de skulle komma undan med att – dagen efter det förra riksdagsvalet, i förebrående ordalag – börja tala om ”Kristerssons Sverige”.
Men riktigt så korkade är inte folk.
Mer än hälften av befolkningen ser igenom taktiken.
Samtidigt dras S med en partiledare som begår det ena obegripliga klavertrampet efter det andra, framför rullande kameror och mikrofoner. Visst, hade Magdalena Andersson inte åkt till Skärholmen hade hon fått skit för det, och hon kunde såklart inte veta att hon skulle råka stöta på mördade Adrianas mammas väninna, som dessutom är syster till den skjutne Mikael, 39. Det var ett fall av maximal ”otur”, men sånt måste en toppolitiker kalkylera med. Speciellt när man kommit för att pussa bäbisar.
Det värsta var nu inte den usla tajmingen utan att Andersson beter sig som en person med någon form av diagnos; som en person som har inte kan tolka andra människors sociala signaler, och som dessutom saknar både mimik och kroppsspråk, rudimentär inlevelseförmåga. Utom när det ska gråtas över Hamassympatisörer i Plenisalens talarstol. Då öppnade hon kranarna. Med besked. Hon tog i och för sig i alldeles för mycket den gången – det blev PR-pannkaka av det hela, då också – fast kanske skulle hon ändå ha uppammat lite av Jamal Hamas-känslorna i Skärholmen häromdagen, istället för att stå och klippa konsternerat med ögonen och tala entonigt som hade hon fått fel på empatichippet.
Däri ligger det stora problemet för Socialdemokraterna: Magdalena Andersson är inte det minsta folklig. Hon framstår som en ”cold fish” i publika sammanhang, speciellt när det handlar om brott och invandring. Hon talar med låg och halvkvävd röst. Hennes blick blir stel och grå. Hon framstår som nervös och opålitlig och mycket av det där kan hon kanske inte rå för. Lika lite som Bo Lundgren, Carl Bildt och Björn Söder kan rå för att de saknar ”likeability”. Vissa föds som stiffs.
Vad Andersson däremot kan rå för är sin arroganta attityd. En attityd om bottnar i en ideologisk vägran att fullt ut erkänna att hennes parti har ställt till med ett helvete för många vanliga svenskar (inklusive människor med utlandsbakgrund). Arbetare. Småbarnsföräldrar. Landsortsbor. Varken Svenne Banan eller Ahmed Aubergine vill ha sina bilar uppeldade eller sina trappuppgångar sprängda. De vill inte att deras barn ska bli ”felskjutna” ute vid lekplatsen och fler och fler verkar också förstå att allt detta är resultatet av a) för hög invandring, b) naivt integrationsönsketänkande och c) släpphänt kriminalpolitik.
I korthet: klassisk svensk socialdemokrati.
Sverige behöver inte mer sådan. Vad Sverige behöver är massiva doser statligt våld, repression och övervakning. Kul va? Nä. Inte kul, men där är vi. Vi befinner oss i ett läge där det enda vi har kvar i verktygslådan är drakoniska, auktoritära åtgärder. Sverige kommer att hamna där El Salvador är, förr eller senare. Vare sig vi vill eller inte. Fast Magdalena Andersson, Carin Götblad och deras partikamrater förmår inte svälja det beska pillret. De klamrar sig fast vid argument som ”mer resurser” och ”bättre skola”… samhället måste ”steppa upp”… vi ”ska skämmas”… etc.
Allt medan 12-13- åringar springer runt på gatorna beväpnade med handgranater och automatvapen…
…och sen, som lök på laxen, åker alltså S-ledaren ut till Skärholmen och beter sig som en radiostyrd huggkubbe. Hon söker upp kamerorna och strålkastarljuset, blir näpsad av det senaste mordoffrets anhöriga och försöker sen – som en sista utväg – diktera villkoren för de närvarande journalisterna:
”Ni kanske kan stänga av kamerorna så att…”
Ja, så att vad…?
Du har inget vettigt att säga, Magdalena. Inget att erbjuda. Varken rimliga lösningar eller äkta medkänsla. Det var bra att kamerorna rullade, så att folk fick se att socialdemokratin numera är ett tomt skal. En zombie som är uppe och går utan att förstå att den redan är död.
Dagen efter mordet hann några opinionsbildare på högerflanken att dra igång varsin insamling till skjutne Mikaels 12-årige son. Det hade även en socialdemokrat eller vänsterpartist kunnat göra men av någon outgrundlig anledning lyckas de aldrig få tummen ur såna här gånger. Det är aldrig Aron Etzler, Karin Petterson eller Johannes Klenell som tar såna här initiativ (såvida det inte handlar om Gaza). Jag vet att vänstern himlar sig åt Hanif Bali och Mustafa Panshiri; att de ifrågasätter deras uppsåt, deras ”humanism” etc.
Å andra sidan kan vänstern dra åt helvete. De är demokratins och det sekulära samhällets dödgrävare. Inget att bry sig om längre. Inget att räkna med – iallafall inte för oss som vill ha kvar ett modernt, civiliserat Sverige. Vi står – tyvärr – inför ett regelrätt krig (mot gängen, mot den organiserade religionen) och i det kriget kommer vänstern att sitta i samma skyttegrav som Hamas, Muslimska Brödraskapet, Ibn Rushd, klanen Khan och de andra galningarna.
Samtidigt, på en annan del av kyrkogården, står statsminister Kristersson och skyfflar jord över sin egen trovärdighet. Transbarnfrågan – det var alltså en fråga värd att fullständigt misshandla sitt eget parti för? Och barn som fått för sig att de är ”födda i fel kropp”, barn som i många fall kommer att växa ifrån sin ”dysfori” efter puberteten... dem vill Moderaterna hjälpa till att röra till det extra i skallen på?
Varför?
Ingen fattar.
Kristersson kommunicerar lika illa som kollegan Andersson. Om än med aningens mer pondus. Han flackar inte med blicken fullt lika mycket som hon, himlar sig inte vid fel tillfällen, men moraliskt och intellektuellt han är lika mycket ute och cyklar. Han är lika skild från hur vanligt folk tänker och resonerar som valfri gåsleversosse.
På ett sätt räddas han av att transfrågan är en icke-fråga för de flesta svenskar. De kommer att glömma den lika snabbt som de fick höra talas om den. Gängkriminaliteten däremot kommer de inte att glömma och med tiden riskerar den att bli ett lika stort PR-problem för Kristersson och justitieminister Strömmer som den var för Morgan Johansson och Stefan Löfven. Såvida inte regeringen kvicknar till och stänger gränsen och sedan systematiskt, handgripligen, börjar leta reda på och utvisa de som kommit till Sverige bara för att begå brott, gå på bidrag och/eller utveckla sin relation till radikal islam.
Det kommer naturligtvis inte att hända.
Det politiska modet saknas, liksom – tyvärr – personella och organisatoriska resurser.
Vi sitter där vi sitter.
Up shit creek without a paddle.
Tillsammans med Ulf Kristersson och Magdalena Andersson.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Carin Götblad är verkligen ett kapitel för sig. Hennes karriär är som en stilstudie i vad som är fel med myndighetssverige. Inkompetens men med en förmåga att framhäva sig själv trots total brist på intelligens.
Bra skrivet, instämmer helt. Jag försökte verkligen känna lite sympati och förtroende för Kristerssons. Men efter translagen kommit på tapeten är det helt omöjligt. Han kan fara o flyga för min del. Usch !