Hitlerdrömmar.
Varför var det så bråttom att rubricera massakern i Örebro som ett rasistisk terrordåd? Har journalistkåren dåligt samvete för något…?
Låg det rasistiska motiv bakom massakern i Örebro? Kanske. Kanske är det till och med troligt att detta var en faktor i sammanhanget. Men vi kan inte veta, som Jerzy Sarnecki kunde ha uttryckt saken. Det spelar egentligen ingen roll nu eftersom delar av media redan bestämt sig för ”narrativet” kring den märklige Rickard Andersson. Inte minst TV4 som först av alla lyckades isolera ett ljudklipp inifrån Risbergska och bestämma att den misstänkte massmördaren ropade: ”Ni ska ut ur Europa!”
Alla spekulerar nu om valet av offer.
Var det medvetet eller en slump?
Debattören Tobias Hübinette slog tidigt fast att Andersson är en ”typisk SD-väljare”. Det vill säga en socialt isolerad enstöring med svår Aspergers. Så ser den genomsnittlige SD-väljaren ut – och därmed 20% av väljarkåren. Åtminstone i Hübinettes värld. I slutändan bryr sig inte så många om den typen av ideologiskt färgade analyser. Det är fullt möjligt att Andersson faktiskt röstade på SD – det får vi aldrig veta – men är han representativ för Sverigedemokraterna?
Bevisligen inte.
Är Sverige ett rasistiskt land?
Enligt World Population Review (m.fl) är Sverige ett av världens minst rasistiska länder. Iallafall om man räknat bort det arabiska judehatet. Och hatet mellan turkar och kurder. Och hatet mellan olika afrikanska folkgrupper. Och hatet mot vita svenskar.
Har Sverige varit ett rasistiskt land?
Högst troligt ja, precis som många andra västländer förr i världen. När den färgade dirigenten Dean Dixon besökte Sverige i början av 1960-talet kunde han vittna om hur en ”fientlig stämning” slog emot honom när han visade sig på gatorna.
Å andra sidan hade Dixon fast tjänst vid Göteborgssymfonkierna åren 1953–1960 så helt genomrasistiskt var Sverige uppenbarligen inte.
Malmö å sin sida har en lång historia av främlingsfientlighet; kanske är det ingen slump att den arabiska antisemitismen fick fäste just där? Eller så är det en slump, även om grogrunden för just judehat verkar ha funnits där redan i slutet av 1940-talet, detta i form av den s.k ”Malmörörelsen”.
När det small vid västtyska ambassaden 1975 stod SVT-journalisten Bo Holmström utanför. Ni har alla sett det klassiska ”LÄGG UT!”–klippet. Den gången var det brått att sprida nyheten om det dramatiska terrordådet. Holmströms desperata vädjan (eller order) till producenten filtrerades inte via något publicistisk övervägande och det verkar ha varit likadant med Aftonbladets publicering av ”intervjun” med Rickard Anderssons pappa. Samma sak med TV4:s ”Ut ur Europa”-klipp som direkt – och oåterkalleligen – satte bilden av massakern i Örebro som ett ideologiskt motiverat terrordåd.
När IKEA-mördaren Abraham Ukbagabir förhördes av polis kom det snart fram att det handlade om ett dåd med ett rasistiska förtecken – rasism specifikt riktat mot vita människor. Jag kan ha fel men jag vill minnas att den infekterade rasdebatten uteblev den gången.
Vad beror det då på? Alltså att journalister har så bråttom att fastställa en terrorists/massmördares motiv i vissa fall men inte i andra? När det gällde terrordådet i brittiska Southport där Axel Rudakubana mördade tre små barn och skadade åtta andra svårt (plus två vuxna) tog det relativt lång tid innan sanningen kom ut. I den första rapporteringen kallades han först ett ”introvert barn från en normal familj”. Den brittiska motsvarigheten till ”gruvhålsafghanen” som SVT snabbt etiketterade som ”en man hemmahörande i Halland”. Om ni minns.
Jag tror att det just nu finns en ackumulerad ångest hos den svenska journalistkåren – en ångest över alla bombningar och skottlossningar kopplade till invandrargäng; plus alla vansinnesdåd där invandrare är inblandade:
Det var ju inte så man sålde in konceptet om ”mångkultur”till svenska folket och nu har man (förhoppningsvis) dåligt samvete. I en sån situation kommer Örebrodådet – och nu är jag mycket cynisk – som en ”skänk från ovan”. Det hjälper till att räta upp balansen. De flesta svenskar har dålig koll på hur många människor som dött och skadats i muslimska terrordåd under 2000-talet, fast även om man inte kan de exakta siffror har man antagligen en diffus känsla i bakhuvudet av att det är vanligare med terrordåd som de i London, Paris, Madrid, Moskva, Bryssel, Toulouse, Nice, Stockholm, Frankfurt, Bombay, Grozny, Bali, Kenya, Orlando, Boston, Magnanville, Atatürk Airport (Istanbul) Baga m.fl, m.fl, än det på Utøya och det i Christchurch. Alla vet vem Anders Behring Breivik är, men hur många svenskar känner till namn som Omar Mateen och Abdelsalem Lassoued?
Relativt få gissar jag och det är ingen slump att det förhåller sig på det viset. Vissa terrordåd tuggas om och om igen, medan andra rapporteras pliktskyldigt innan de läggs till handlingarna.
Något säger mig att dådet i Örebro inte kommer att falla i glömska i första taget. Givetvis är det inget konstigt med det: det skedde här på hemmaplan och det var i sanning fruktansvärt. Men alldeles oavsett om det framkommer att mördaren agerade utifrån politiska motiv eller ej så kommer dådet för alltid att vara ett högerextremt rasistdåd i vårt kollektiva minne.
”Ni ska ut ur Europa!”
”En typisk SD-väljare.”
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Konsumerade en dubbel cheese & Co för 65 kr i bilen och lyssnade på P4 Extra.
Titti Schultz intervjuade rikspolischefen Petra Lundh (hon som aldrig jobbar över) angående våldsvågen. Det vill säga: de konverserade om normaltillståndet i landet.
Petra L hade en längre utläggning om att nu måste a-l-l-a engagera sig. Hon tryckte ordentligt på behovet av att privatpersoner bryr sig och att de markerar för barn/ungdomar vad som är rätt/fel.
Titti S´s nästa fråga hängde med eldskrift i taket i min bil såväl som i radioetern: Skall vi alltså göra som Mikael i Skärholmen? Han dog ju!
Nä, den frågan kom inte. Förstås.
Petra L fick i stället dra några varv till om allas nödvändiga insats och i synnerhet privatpersoners. Plus hur väl Polisen har lyckats.
När man hör på sådant dravel som de två producerade så blir det lätt att förstå varför allt går åt fel håll, år efter år.
I Sveriges största radioprogram (tror jag) kan två lallande personer tala om det som oroar hela svenska folket – utan att ens nämna elefanten. Och komma undan med det!
Och folket tycker att Titti S är jättebra och så himla mysig (kanske hon är)!
Svenskarna är inte värda att ha ett eget land. Förutom de 20 procenten.
Jag upplever att den förljugenhet som politiker och ”journalister ” visar den svenska befolkningen skapar den frustration och hopplöshet som breder ut sig, vore sundare att kalla en spade för spade istället för de omskrivningar som hela tiden skyddar invandrare från publicitet om deras brott. Tror också att detta fenomen skapar brottslighet inom invandrargruppen då de ser att de verkar vara förmildrande och tillåtet. Om vi är mer rasister nu än tidigare har jag svårt att avgöra, däremot är jag helt klar på att hatet mot politikerna som ställt till kaoset har ökat, det gör att media enkelt kan beskriva oss som rasister.