Mycket från #metoohösten 2019 har fallit glömska. Inte minst affärerna kring komikern Lasse Kronér och teaterchefen Benny Fredriksson. Deras brott mot mänskligheten – och mot kvinnor generellt – skrevs, genom en massiv mediarapportering, in i historieböckerna.
Med all rätt.
Men 2023 pratar ingen om dem.
Trots att Benny Fredriksson, enligt Åsa Linderborg, Aftonbladet och ett anonymt vittne – kanske, eventuellt, troligen – pressade en snippbärande anställd till att göra abort (oklart om aborten också genomfördes på Fredrikssons kontor och om han själv assisterade med hjälp av en rostig klädhängare). Kronér å sin sida skickade olämpliga mess till en kvinna som han – om jag minns rätt – sedermera inledde en relation med. Det finns de som menar att han uppvaktade fler än en. Något som, helt följdriktigt, föranledde flera akuta krismöten inne på SVT.
Det Hamas utsatte judiska kvinnor för den 7:e oktober (se ovan) bleknar i jämförelse.
Alltnog. Hamas våldtog kvinnor, de halshögg dem, skar av deras bröst, eldade upp dem levande. Precis som ISIS på sin tid. Reaktionerna hos svenska feminister lät inte vänta på sig. Jag tänker på den stora ljusmanifestationen på Sergels Torg i förra veckan där 50 000 människor förenades i Helen Reddys klassiska kampsång I Am Woman, Hear Me Roar – under Sarah Dawn Finers ledning. Eller manifestationen på stora torget i Gamla stan där ett stipendium från Sara Danius minnesfond delades ut till Susanne Sznajderman-Rytz och den judiska kvinnorättsorganisationen Wizo.
Frågan är dock – var detta nödvändigt?
Kanske. Men också: kanske inte. Att fästa fokus på de judiska kvinnor som dog en kvalfylld död den 7:e oktober 2023 är på ett sätt bra, men det stjäl fokus från Lasse Kronér och Benny Fredriksson. Fredriksson är död, medan Kronér fortsätter att arbeta. Det han gjorde verkar nästintill bortglömt. Liksom det den amerikanska skådespelaren Kevin Spacey gjorde. Eller inte.
Spacey friades ifjol från nio fall av påstådda sexuella övergrepp – mot fyra olika män under åren 2004 till 2013. En brittisk jury fann honom “oskyldig” och det enda vi kan glädja oss åt i efterhand är att hans karriär för alltid är slagen i spillror och att den förhoppningsvis aldrig kommer att gå att reparera.
Andra kända mediaprofilers öde förblir okänt.
Kanske piskar jag upp hat mot etablissemanget i onödan genom att dra upp sånt här gammalt groll. Jag försäkrar er: det är inte meningen. Jag försöker bara fästa fokus där det hör hemma: på såna som Lasse Kronér. Visst, de påtryckningar som utövades mot judiska kvinnor och Israel den 7:e oktober kanske ser en aning vidlyftiga ut i efterhand, men jag frågar er: är det inte dags att en gång för alla glömma det som hände? Är det inte dags att blicka framåt och sluta med detta eviga “blame game”? Alla Palestinier, tillsammans med den folkvalda frihetsorganisationen Hamas, har rätt att försvara sig – både från Israels ockupation och från den svenska högerns konstanta mikroaggressioner. Dessutom finns det, ur ett feministiskt perspektiv, mycket annat här på hemmaplan som är värt att gå tillbaka och skärskåda.
Igen och igen.
Jag vet att Benny Fredriksson är död, men är det verkligen utrett till 100% att han inte pressade den där medarbetaren till abort? Och igen: Lasse Kronér. Uppenbarligen får han fortsätta att verka i nöjesbranschen. Hur är det ens möjligt? Har han judiska vänner som skyddar honom från en ny och grundligare genomlysning? Inte otänkbart. Som ni vet finns judarna överallt.
Kommer ni förresten ihåg när hela Sveriges komiker- och kändiselit hyllade Borat? och skrattade åt scenen där Borat trodde att hans judiska hyresvärdar förvandlat sig till kackerlackor? Och sen försökte få dem att försvinna genom att kasta pengar på dem?
Kommer ni ihåg ”The Running of The Jew”:
Those were the days.
Idag har Sasha Baron Cohen, Amy Schumer, Debra Messing med flera andra kända islamofober vänt sig mot både nazismen och Palestina. Tragiskt att skåda. Men så ser världen ut och när jag tänker efter skulle det inte förvåna mig om både Benny Fredriksson och Lasse Kronér även var/är antisemiter.
Någon – förslagsvis Stina Wollter – borde gräva i detta.
I vilket fall: låt oss aldrig glömma. Om detta må ni berätta, som det heter bland svenska kulturjournalister och ledarskribenter.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Jens Ganman är ironins mästare. Hoppas bara att alla förstår - vilket jag betvivlar.
Internet glömmer aldrig och skaran av hycklare skall ständigt påminnas.
Låt oss alla vara gruset i skon som skaver vid varje steg.