Galenskapen runt Morgan Johansson.
En gammal Facebookkommentar dyker upp igen. Och förklarar en del.
Jag missade kommentaren när den kom. Lite märkligt för den skrevs mitt under näsan på mig – på min egen Facebooksida. Av en av förre justitieministerns närmaste medarbetare. Jag upptäckte den av en slump när jag låg och scrollade häromdagen.
Flashback till februari i år när ett bostadshus på Södermalm bombas. Dagens Nyheter skickar ut en reporter som intervjuar de boende. De är rörande överens om att bombdådet i själva verket varit något bra. De menar att det fick dem att komma varandra närmare och nu ska de ha stor gårdsfest för att fira… allt medan byggjobbarna arbetar i bakgrunden med att återställa den ramponerande trappuppgången.
Det var ett stycke remarkabel journalistik. Kanske inte på det sätt DN tänkt sig, men ändå. Jag skrev om händelsen här på Substack när det begav sig. Många med mig reagerade på den kollektiva psykosen hos de boende i huset; och på DN:s val av vinkel, bristen på kritiska frågor, den surrealistiska kombinationen av Frank Drebin och Grigorij Potemkin. Feel good-journalistik hade man ju hört talas om, men det här var att ta det till en ny nivå. Stockholmssyndromet finns beskrivet i den vetenskapliga litteraturen och jag vet inte… antingen har artikelförfattaren aldrig hört talas om begreppet eller så är han en del av det. Jag tror på det senare alternativet. Stora delar av DN är som en öppen paviljong för utslussning av det vi förr kallade femfemmor.
Kuriöst var det iallafall, Kamratpostenreportaget om sprängningen. Nej, vänta… ordet jag söker är deprimerande och när jag sedan la ut en text på Facebook om det inträffade strömmade kommentarerna in. De flesta var eniga med mig: artikeln var kuslig. Människorna i den kusliga. Som Ackebo-figurer av kött och blod. Sektmedlemmar på väg att begå gemensamt (kulturellt) självmord. Galenpannor. Barn.
Facebookflödet rullade på, posten försvann nerströms och det var väl därför jag missade att en boende i den aktuella fastigheten gick in och kommenterade det jag skrivit under rubriken ”Årets DN-artikel – redan nu”. Den personen var en av f.d. justitieminister Morgan Johanssons närmsta medarbetare. Jag läste hans inlägg flera gånger när jag hittade igen det. Först tänkte jag: ”Det måste vara satir.” Sedan insåg jag att han förmodligen menade allvar – och att det i hans överslätande svar finns en förklaring till varför Sverige ser ut som det gör. Detta är den attityd som genomsyrar en stor del av samhällets övre skikt. Så här går resonemangen. Ja, ni får läsa inlägget själva… ta ett djupt andetag…
…och den centrala delen i detta inlägg är alltså:
”Hade inte oroat mig för våldet alls före, har inte oroat mig alls efteråt.”
Ok.
Fair enough. Men. Detta är inte vem som helst som skriver. Det är en av Morgan Johanssons sakkunniga. David Åhlén tillhör (eller tillhörde) den agendasättande delen av befolkningen. Han och hans vänner/kollegor var de som under regeringarna Löfven styrde skeppet. De tog ut kursen. Rakt mot isberget.
Men låt oss tolka hans inlägg efter generositetsprincipen: låt oss utgå från att han faktiskt menar vad han skriver. Han har nerver av stål och anser inte att den rådande samhällsutvecklingen (där Sverige placerar sig som tvåa i Europaligan efter Ukraina när det gäller bombdåd och skjutningar/mord på allmän plats) är något att bekymra sig över. Verkar kanske naivt. Världsfrånvänt rentav. Men visst, så får man tycka. Det är ett häpnadsväckande oansvarigt synsätt för en man i hans position, men… man får tycka så. ”Folk reagerar olika” som han så riktigt skriver. Han bor därtill på Södermalm, som fram till i år varit relativt förskonade från bombdåd. Han bor i en bubbla. Fjortonåriga lönnmördare på elsparkcykel, beväpnade med automatvapen, är inte en del av hans verklighet. Än.
Låt oss nu tolka inlägget för vad det faktiskt är: ett stycke politisk propaganda. Ett skamlöst ljugande. Man kan reta sig på det, å andra sidan ligger det helt i linje med vad framför andra socialdemokraterna sysslat med under många år. Alltså när det gäller tillståndet i Sverige och de bakomliggande orsakerna: man har mörkat, ljugit, avfärdat, förminskat, skönmålat, relativiserat, brunsmetat… tills man blivit blå i ansiktet. Man höll på så ända tills bevisen blev överväldigande. Som med invandringen och dess effekter, som med gängkriminaliteten och dess påverkan på det omkringliggande samhället. Då svängde man; man började triangulera för att hamna närmare SD och försöka locka hem förlupna väljare.
Varför David Åhlén framhärdar i den här förlegade, Frank Drebin-argumentationen på min Facebooksida är oklart. Jag tror att det kanske handlar om en reflex – och om att det är just jag som uppmärksammar bombdådet på Södermalm och DN:s prilliga propagandaartikel. Hade Ardalan Shekarabi skrivit samma sak på sin FB hade han lika gärna kunnat få en tumme upp.
Direkt under Davids kommentar kommenterar en f.d. SVT-journalist det David skriver och, tja… jag gillar Zoran, han brukar vara öppen för debatt, och kan erkänna om motparten har rätt, men det här är ett nästan övertydligt pedagogiskt exempel på hur det kan se ut när politiker och journalister (med samma partibok) försöker bygga ett narrativ ihop:
”Det här var inte så farligt. Nu går vi vidare. ”
Det är som att höra två vuxna tala över huvudet på ett litet barn (i det här fallet: mina följare) medan de blinkar förtroligt åt varandra. Det fascinerande är att de gör det så öppet. Nu var det kanske inte så många som ens hann se deras ordväxling innan den trampades ner i Facebooksedimentet av andra inlägg som staplades ovanpå, men oavsett – jag tycker att det säger något om vår samtid.
Jag uppfattar både Zoran och David som schyssta personer. De är varken onda eller dumma. I det här sammanhanget är de dock intellektuellt ohederliga. Jag vägrar att tro på att de tror på vad de skriver här – innerst inne. Det är ett klumpigt spel för gallerierna. Under deras värdighet. David och jag har diskuterat ”tillståndet i nationen”, kort via Messenger, och han har sina poänger. Även om han förfäktar teorin att skattetrycket måste ligga kvar på en hög nivå; staten kan inte effektivisera välfärden. Samtidigt som statens egna revisorer konstaterar att det görs felaktiga utbetalningar i miljardklassen varje år. Statlig stöd till religiösa samfund ska vi inte ens tala om hur onödigt det är…
Nåja. Läs gärna hans kritiska bok om socialdemokratin (se nedan). Som sagt: han är inte dum killen, men han är ideolog, ideologisk grindvakt, och jag tycker att hans kommentar om sprängningen på Södermalm är värd att uppmärksamma. Hans försök att bagatellisera det lågintensiva inbördeskrig som pågår i Sverige är en del i ett större mönster: våldet, skottlossningarna, bombdåden… allt ska normaliseras. När dussintals fönster blir utblåsta av en sprängladdning som kunde ha dödat lika många människor – vad gör man? Jo, man hämtar sopen och sopskyffeln och städar upp efter det kriminella drägget. Sen går man och lägger sig igen. Och sover gott. Man tänker inte ens på det. Man vaknar till en ny dag. Ett blankt blad. Tabula rasa.
Det är en absurd inställning.
Men ändå bra att veta hur tankarna gick i den innersta kretsen kring justitieminister Johansson, ytterst ansvarig för den svenska kriminalpolitiken 2014-2022.
Det finns, uppenbarligen, en förklaring till varför vi befinner oss där vi är.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Min teori om varför S fortsätter att gå bra är för att dom aldrig erkänner ett fel eller ett problem när dom sitter vid makten. Det finns alltid en Morgan Johansson & co att skicka fram för att säga allt är lugnt och är det mot förmodan något som skulle vara lite snett är det någon annans fel.
Precis som de tomtar du skriver om Jens.
Det har gjort S till en snuttefilt för en allmänhet som inte har förmågan att ta till sig allvaret i de problem som finns och inse vilka som har stor del i skapandet av dessa problem.
Och hellre röstar på de som konsekvent tonar ned problem hellre än de som erkänner att problem finns.
Som en alkoholist som hela tiden får återfall.
Jag skaffade Facebook -15 och upptäckte då en alternativ värld där problem i samhället beskrevs på ett helt annat sätt än public service, TV4 mm.
För som du skrivit tidigare Jens, om dessa media beskrivit verkligheten och de faktiska problemen korrekt hade det hänt saker..
Nåja, varför ska man ta illa vid sig av en liten bomb i trapphuset. Den behövde ändå renoveras, nu fick vi en spark i baken så det blir gjort. Inga barn var ju i närheten just då, och en detonation kittlar skönt under fötterna. Seriöst, den som inte blir upprörd är antingen psykopat, fullblodsidiot eller en blåljugande politruk som tror karriären skadas om man reagerar värdegrundsillojalt. Du är alldeles för snäll när du tolkar dessa stolpskotts inlägg.