Fyratusen mot en – recension av Joakim Lamottes ”Där stormen är”.
Att åka ut och prata med vanligt folk är fint. Eller fult. Beroende på vem som gör det.
Studs Terkel (1912-2008) är en ikon inom vänsterjournalistiken. Få har som han skildrat den amerikanska arbetarklassens vardag. Titlar som Hard Times: An Oral History of the Great Depression (1970), Working: People Talk About What They Do All Day and How They Feel About What They Do (1974) m.fl. har gjort honom odödlig i journalistkretsar. När han kom ut med sin självbiografi Touch and Go 2007 skrev Margaret Atwood så här i The New York Review of books:
”Om Studs Terkel varit Japan hade han tillhört de Heliga Skatterna” (d.v.s haft samma status som de kejserliga regalierna). Men vad var det – exakt – som gjorde Terkel så beundrad och uppskattad?
Hans journalistiska grundmetod:
”Åk ut och prata med vanligt folk! Träffa dem på plats! Hör vad de har att berätta!”
Idag betraktas han som en av den amerikanska samhällsjournalistikens portalfigurer. I Sverige motsvaras han närmast av Lubbe Nordström och hans banbrytande radioserie/bok ”Lort-Sverige” från 1938.
Den före detta SVT-journalisten Joakim Lamotte verkar i samma tradition som Nordström och Terkel. Hans självbiografiska ”Där stormen är” rapporterar osentimentalt om situationen i svenska förorter. Det är en rapport direkt från det svenska integrationshaveriets hjärta och den har – i vederbörlig ordning – hyllats i både ”Boktornet”, ”Babel” och en rad andra public service-program. Lamotte själv har bjudits in till både SVT Nyheters morgonsoffor, Carina Bergfeldt, Agenda, Studio Ett och Politikbyrån – detta för att skrivit en av 2000-talets viktigaste och intressantaste böcker om svensk samhällsjournalistik.
Nej, jag skojar.
Såklart.
SR och SVT är inte ett dugg intresserade av ”Där stormen är” eftersom den också, till stor del, handlar om hur det var när Joakim Lamotte jobbade för Sveriges Radio och SVT – främst flaggskeppet ”Uppdrag Granskning”. Det är ingen smickrande läsning, om man väljer att tro på hans ögonvittnesskildringar. Vilket jag gör. Jag har lång erfarenhet av public service och har inte särskilt svårt att tro på passager som följande:
Men – det är nu inte de barocka interiörerna inifrån framför allt SVT som är bokens stora behållning. Det intressantaste med den är de ämnen den tar upp: bostadssegregationen, kaoset i skolan, gängkriminalitet, invandrares överrepresentation när det gäller gängbrottslighet och gruppvåldtäkter etc… Allt sånt som åren 2010-2017 konsekvent bemöttes med det röda rasistkortet från etablissemanget.
Nu, 2023, har många vaknat och svängt. Till och med socialdemokraterna erkänner att det ”blev fel” och att invandringen varit alldeles för stor; att den ”saknar motstycke” med jämförbara länder i Europa. När Lamotte för tio år sedan satte igång att dra i olika missförhållanden kopplat till detta faktum… ja, då var det viktigare att tysta röster som hans än att erkänna de faktiska problemen.
När han uppmärksammade en brutal våldtäkt på en 12-årig flicka i Stenungsund sommaren 2017 och därtill avslöjade att grova våldtäkter mot unga tjejer – och t.o.m barn – las på hög för att polisen inte hann med, var den enda PS-journalisten som nändes höra av sig till honom Jörgen Huitfeldt. Parallellt med detta drog #metoo-rörelsen fram som en skogsbrand över Sverige och världen. Lasse Kronér jagades med blåslampa för att han skickat sex-sms till en kvinna som sedermera blev hans sambo. Den uppburna journalisten Åsa Linderborg drev (av allt att döma) teaterchefen Benny Fredriksson till självmord för att han enligt Linderborg och Aftonbladet ”pressat en skådespelare till abort”.
Händelsen i Stenungsund var dock inte lika intressant och ni kan kanske gissa varför.
Just det.
Gärningsmannens identitet. Eller etniska/kulturella bakgrund snarare. Och medan de fina journalisterna gick bananas över verkliga och inbillade oförrätter på Dramaten, i olika nöjesproduktioner etc. och ägnade spaltmeter åt affären Virtanen/Wallin växte ett vrede ute i folklagren. Inte mot ”den strukturella rasismen” utan mot allt det den tygellösa invandringen/segregationen ställt till med i städer som Trollhättan, Filipstad, Karlstad, Fagersta, Östersund, Eskilstuna, Uppsala, Lysekil, Värnamo, Lund, Gislaved, Kiruna, Sandviken, Ljungby och hundratals andra små och stora orter runt om i landet.
Om detta och mycket annat kan du läsa i ”Där stormen är”. En lättläst, effektivt berättad skildring av ett land där sanningen är villkorad. Joakim Lamotte anses av många mainstreamjournalister vara ”farlig” och det är inte särskilt svårt att förstå varför. De är rädda för honom. Man behöver inte hålla med om alla hans analyser, men man måste beundra hans mod och ihärdighet. Som undersökande journalist, som skildrare av den svenska samtiden och av journalistskråets monumentala feghet, är han huvudet högre (bildligt och bokstavligt) än de hundratals servila goddagspiltar som befolkar landets P4 och SVT-stationer. Människorna som ser som sin huvudsakliga uppgift att trycka tillbaka såna som Lamotte. I decennier har de flyttat fokus, förskönat och ljugit genom uteslutande av information. Allt för att täcka upp för de moderata och socialdemokratiska regeringar som sålde ut vårt sekulära land till ”mångkulturen”.
Lamotte gick mot strömmen och för det hamnade han i kylan. Hans familj och vänner mordhotades. Han själv fick spö. När han kvällstid åkte ut och filmade i problemförorten Kronogården i Trollhättan – och i förväg skrev ett tidsinställt avskedsbrev på Facebook – och sedan misshandlades av en uppretad mobb – då visste inte kultureliten till sig av förtjusning. De fnissade och hånade, twittrade och ryggdunkade varandra: Alexandra Pascalidou, Lars Lindström. Daniel Sjölin (SVT), Mathias Ståle (SvD), Negra Efendic, (SvD), Mats Eriksson, (LO)… Samma eländiga klägg av vilka de flesta aldrig satt sin fot i en förort. Samma skamlösa opportunister som väljer att bo så långt från mångkulturen det bara går och som tar sina barn ur kommunala skolor och placerar dem i friskolor för att köpa sig fria från den röra de varit med och skapat. Samtidigt som de ondgör sig över vanliga människors ”rasism”.
Köp Joakim Lamottes bok.
Om så bara för att reta dessa sorgliga ursäkter till “humanister”.
(Förlagets hemsida finns här).
Att stötta sådana som han är en politisk handling. Det är något vi alla måste göra till rutin. Annars vinner Jan Helin, Hanna Stjärne, Cilla Benkö, Morgan Johansson och den “goda sidan”. Journalisten Lamotte begår säkerligen misstag, han som alla andra. Hans framtoning kan av vissa uppfattas som gapig och gåpåig, men hans historia är viktig.
Inte minst behövs han som motvikt till public service-bolagens + 4000 anställda och deras bottenlösa skattkista.
Det där skulle kunna vara du. Klicka här och uppfyll din dröm!
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Det du Jens och Lamotte har lyft och lyfter är tyvärr bara toppen av ett isberg. Sverige är ett stort slukhål. Miljarder strömmar ner i detta slukhål från till exempel rättsväsendet där klippkortskriminella låter oss skattebetalare stå för kalaset....
Jag satt som nämndeman i tingsrätten i drygt tre år innan jag hoppade av.
Det är ett totalt mörker.
Sverige kommer inom några år vara ännu mer söndrat. Så kallade gated communitys kommer att finnas även i orter som Njutånger, Hestra och Dorotea.
När man tänker på alla dem som försatt oss I denna situation blir man allt annat än glad.
När ska vi svenskar som sett den största samhällsförändringen sedan 🚘 uppfunnits resa oss och säga att detta har gått för långt genom handling.
Tror du och Lamotte får hålla tillgodo med alternativ media ni kommer aldrig att som Greider och GW bli stamgäster i rutan. Beundrar ert mod att beskriva det som sker i klartext.