Folkets hjälte

En roman.

1

I efterhand kunde ingen av konstaplarna säga vad som var värst med den makabra scenen, men antagligen ljudet. Det lät som fräsandet från bacon i en stekpanna.

”Fan är lös”, konstaterade den äldre av de två och såg sig om i det dåligt upplysta källarutrymmet. Stanken av bensin och bränt kött fick det att sticka i näsborrarna och han ville bort, bort. Bort från allt. Det fick vara nog nu. Ingen lön i världen kunde vara värt detta.

”Kiss the cook”, sa den yngre och satte armen för munnen och näsan. Det var ett fåfängt försök till galghumor; han ville visa att han inte lät sig rubbas av de obehagliga överraskningar hans jobb allt oftare bjöd på. Men rösten svek honom och gick upp i falsett. Det blev bara ett ynkligt pip.

De hade aldrig sett något liknande.

2

BA-BANG!

Skotten från din revolver ekar som åskknallar mellan betongväggarna.

BANG!

En gång till.

Det ringer i öronen, men du hör hur kropparna slår i marken med varsin duns och när du tittar upp ser du en hijabklädd kvinna med barnvagn som är på väg ut från en portuppgång mittemot. Hon tvärstannar och backar in i dörröppningen igen, håller armen över barnet i en skyddande gest. Hon kan drillen. Inte läge att gå på promenad när det skjuts mellan husen – strax intill lekplatsen dessutom. Inte läge att skrika, för då kan man får en kula i sig. Mördare är sällan förtjusta i publik.

Dörren slår igen och det blir tyst.

Du står kvar och stirrar på de livlösa kropparna medan kallsvetten bryter fram i pannan och på ryggen. Du drar in krutröken i näsborrarna, tar in detaljerna: de gapande munnarna, de förvånade blickarna, blodstänken – mindfulness är viktigt – och du undrar, flyktigt, vilka de var. Inte för att det spelar någon roll. De passade in i rätt kategori och det räcker. Unga män runt tjugo, klädda i svarta sportoveraller och täckvästar från Haglöfs och EA7. Mönstrade näsdukar för munnen; dödskallegrin och huggtänder. Traditionell gangsterutstyrsel. De var garanterat kriminella – du behöver inte ens fundera över det. De pratade som kriminella, de rörde sig som såna. De hade den där gungande gångstilen du lärt dig att hata så innerligt. Så du sköt dem. Du tog ett steg fram ur skuggorna och tryckte av när de gick förbi. De hann aldrig fatta vad som hände. De dog direkt. Inte som på film där folk stapplar runt och gör dramatiska grimaser när de blir skjutna, klöser sig i bröstet och stönar. Det är inte så man gör när man blir jappad, det är något du fått lära dig på sistone. I verkligheten ramlar den som blivit skjuten ihop på stället. Det är som att dra ut sladden på en lampa. Någon enstaka gång rycker det i en fot eller en hand innan livet rinner ur dem slutgiltigt, men det hör till undantagen. Den här trion ligger helt stilla nu. De är stendöda. Nyss gick de och pratade mellan husen, kungar på sin gata, kungar i sitt eget lilla fantasirike… nu ligger de på gångbanan i duggregnet som tre oanvändbara köttklumpar. Tre förspillda liv, kantade av dåliga val.

Du böjer dig ner och muddrar dem och precis som du trodde är de beväpnade. De har varsin ”glizzy” – en Glock 17, nio millimeter halvautomatisk – nedstoppad i byxlinningen. Ärtbössor jämfört med ditt eget vapen: en Ruger Super Redhawk .454 Casull som i ärlighetens namn är mer en kanon än ett handeldvapen. ”Bear repellent” som de säger i Alaska – björnavstötande. Det kan bli rätt söligt om man använder den på nära håll så du försöker sikta i mitten. Ett människohuvud håller inte för en direktträff, det blir mos. Hursomhelst: de var också beväpnade. De hade lika gärna kunnat skjuta dig först om de fått för sig det.

Du reser dig upp tomhänt, tar inget från dina offer. Lämnar allt: vapen, telefoner, cash, skor, jackor, halskedjor... Andra kommer att ta reda på fallfrukten. Folk sitter i fönstren runtomkring och stirrar. Du känner deras nyfikna blickar i nacken. Några är rädda fast de allra flesta är nog lättade. Det borde de vara. Trion framför dig bidrog inte till att göra världen bättre, inte på något sätt. Du gjorde den en tjänst genom att städa bort den här smutsen. En ren välgärning, som att trampa på en kackerlacka. Du måste intala dig det. Du måste tro på det, fullt ut, annars kommer det här inte att gå. Skulle någon oskyldig människa någongång stryka med… det vore såklart fruktansvärt, men desperata tider kräver desperata åtgärder. Bara att brösta eventuella olustkänslor.

Du försöker svälja, men är alldeles torr i munnen. En del av dig är helt på det klara att det du gör är vansinne; har accepterat det fullt ut, medan en annan är panikslagen. Döden är oåterkallelig och hur det än är var det var tre människor som kom gående på gångbanan mellan de nedgångna hyreskasernerna. Man ska inte döda. Tio guds bud. Gör inte mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig. Allt det där. Samtidigt som någon måste börja göra något. Det kan inte fortsätta på det här viset, alla fattar ju det. Hela samhället håller på att kajka ur. Någon måste gå före och visa vägen. Någon måste offra sig. Alla kan inte stå bredvid och se på medan allt går åt helvete. Twittrare och tangentbordskrigare, who needs them.

Du plockar fram ditt visitkort och placerar det på bröstet på en av killarna, så att polis och media inte ska behöva fundera över vem som varit framme. Det känns lite klyschigt – du är inte direkt “The Zodiac” – men den lilla foldern är nödvändig. Annars skulle dina insatser drunkna i allt annat som pågår runt om i landet, från norr till söder, 24/7. Det skjuts ett dussintal människor i veckan och du vill att folk ska veta vilka offer som hör till dig. Du vill att allmänheten ska känna till din existens. Du bidrar själv till kaoset, det är sant, men som man brukar säga: ska det bli omelett måste man knäcka några ägg.

Och ont ska med ont fördrivas.

3

På väg hem stannar du och käkar på Circle K, bara någon kilometer från mordplatsen. Kebabrulle vego och en cola. Digital Love med Daft Punk spelar i högtalarna när du kommer in från kylan och snålblåsten och det gör dig lite lugnare till mods. Du gillar den låten. Mycket. Polisbilarna blåser förbi med påslagna sirener på motorvägen utanför, men du tittar inte upp. Du vet redan vart de är på väg. Du behöver inte bry dig. Däremot behöver du sitta här i värmen och ljuset en stund. Lugna nerverna lite. Få något varmt i dig.

Du tar upp telefonen och kollar flödet. Pushnotiserna plingar in i jämn takt, men inget om din grej än. Däremot flera andra allvarliga incidenter runt om i stan: skottlossning i Farsta (två döda, ingen gripen), skott mot fönster i Vasastan (ingen död, ingen gripen), bombdåd i Norrtälje (en död, flera svårt skadade)… uppblandat med roliga memes och småtjejer som dansar i rosa hotpants på TikTok. Lite sorgligt att se hur de horar ut sig till alla som vill se. Teoretiskt sett kan vem som helst sitta där och kåta upp sig på dem. Deras lärare, farsans kompisar… Någonstans på andra sidan jordklotet sitter kineserna och skrattar ihjäl sig över det gift de spritt ut i väst, men du orkar inte bry dig. Du måste hålla ihop dig själv nu, det är prio ett. Du måste träna på att gå ner i varv efter en sån här grej, för det du gjort är inte normalt på en fläck, så är det, och det du gjort måste processas. Tryckutjämna som det heter på dykspråk: det är det du gör nu: du sitter och tryckutjämnar inne i din svarta hoodie och vem vet, det kanske slutar med att du bryter ihop och anmäler dig själv till polisen, men det är inte så du planerat det. Du är… vad är det engelsmännen brukar säga? In it for the long game? Du tänker göra det här så länge det bara går, städa bort så många kriminella idioter som möjligt, innan polisen tar dig eller någon jappar dig tillbaka.

Du dricker av colan och fokuserar på nästa steg i dagens utflykt: åka hem, lugnt och fint, elda upp kläderna i öppna spisen, duscha, rulla en jolle och sedan sova. Du tänker vakna pigg och fräsch i morgon bitti, bete dig normalt hela dagen, gå på stan, ta en fika med kompisar… och kanske sticker du ut igen redan imorgon kväll. Du får se. Söderort eller norrort spelar ingen roll. Stan är ett smörgåsbord för en sån som du. Det finns gäng överallt. Polisen hinner knappt kartlägga ett förrän det splittrats och delat sig i två nya, som en hydra. “Hail Hydra”, viskar du för dig själv – på skoj – och ler mot tjejen i kassan. Hon ler tillbaka och för en kort sekund finns det något fint mellan er; saker och ting känns nästan normala.

Hon är söt.

“Vilket ruskväder, va?” säger hon och blinkar medan hon rengör en glasdisken vid snurrkorvarna med van hand.

“Ja”, säger du och känner hur du blir varm om kinden, “våren kom av sig.”

“Den gjorde det, du.”

Du stretchar handleden och gör en ofrivillig grimas. På ett sätt borde alla laglydiga medborgare ha tillgång till en Super Redhawk, fast rekylen är sinnes. Den kickar som en häst. Plus ljudnivån. Galet. Egentligen borde du ha öronproppar med dig när du åker ut, men aja.. Det är iallafall ett vapen som löser problem på ett sjukt effektivt sätt. All skit försvinner som det heter i den gamla sketchen, den med tanten som får en invandrare att försvinna genom att hon sprejar rengöringsmedel på honom. En kompis skickade den till dig på Snap. Du vet inte vem som gjort den, spelar ingen roll: den är kul. Kul på det “gamla” sättet. Sverige verkar ha varit ett annat land på 1970-talet. Verkligen helt annorlunda. Ibland önskar du att du hade varit med då.

Det ligger en kvällstidning på det smala plastbordet framför dig och du plockar upp den och börjar bläddra: Fyra döda hittade i parkeringsgarage i södra Stockholm. Offren svårt brända – samtliga mordoffer gängmedlemmar. Polisen: ”Ett vansinnesdåd.” Statsministern: “Barbari”. “

Ledarsidan: “Även gängkriminella är människor.”

Det suger till i magen. Allvaret sjunker in: statsministern har uttalat sig om det du gjort och när du bläddrar fram till mittuppslaget ser du att han har besökt brottsplatsen också. Eller, tja… gatan utanför iallafall. Det finns bilder. På en av dem står han mellan några SÄPO-gubbar och pratar med de boende i området, klädd i trenchcoat med för hårt åtsnört, lite för högt sittande skärp. En tvärhand hög. Snedbena och regnbågsslips. Han kisar bekymrat genom sina stålbågade glasögon, lyssnar intensivt, eller låtsas göra det, när en tant i hatt hytter med näven och ropar (enligt bildtexten):

”DET FÅR VARA NOG NU! VI KAN INTE HA DET SÅHÄR!”

Hon ser ut som en liten fågel. En gråsparv.

Du lägger ifrån dig tidningen och blundar. Bubblet i kroppen sjunker undan och ersätts av stumhet. Vad i helvete har du ställt till med. Haha. Idiot. Du kommer att hamna i fängelse för det här. De kommer att skicka dig till USA, till Colorado Super Max. Du kommer att hamna i samma korridor som El Chapo och The Una-bomber. Isolering. Spotthuva. Fotklovar. Hela kittet. Spelar ingen roll hur många trauman du bär på. Såna som dig låser man in. På livstid.

Du kommer att tänka på pappan i den tecknade teveserien på julafton när du var liten: “FATTAR DU VAD DU HAR GJORT?! DU KAN HAMNA PÅ ANSTALT?!” Du tyckte alltid att den var så kul; gubbens ilskna pepparkornsögon och det knallröda ansiktet, och så alla vuxna i kör, mamma, pappa, farmor och farfar: “JAG HAR NÄRT EN KOMMUNIST VID MIN BARM!” Du ler åt minnet, eller snyftar snarare – du vet knappt själv – men du intalar dig att allt är lugnt, iallafall för tillfället. Ingen vet vem du är och du tänker inte berätta för någon vad du håller på med. Kan du bara hålla käften går det kanske vägen. Du är helt ostraffad. Dina fingeravtryck finns inte med i nåt register. Du har inga officiella kopplingar till den kriminella världen. Du har inte ens en P-bot i bagaget. Du är helnykterist, svamlar inte på fyllan. Van skytt, med i skytteklubb sedan flera år tillbaka. Svartköpt vapen. God fysik – nej, bättre än så, den är ace – du springer milen på under fyrtio minuter (bra ifall elcykeln skulle faila). Du ser som en örn, har hörsel som en katt. Dessutom bär du en dyr skyddsväst av kevlar, skyddsnivå 3A, plus ett par svindyra Dyneemahandskar från USA; såna man kan greppa en machete mitt i hugget med. Stålhättade dojjor. Du är väl förberedd, kort sagt. Allt kan i och för sig hända, bättre människor än du har torskat på skitsaker, men du har inte lämnat något åt slumpen.

Du blundar och låter dig svepas med i musiken från högtalarna i taket. Solot på Daft Punk-låten är verkligen sjukt bra. Det är sånt där solo som, iallafall teoretiskt sett, skulle kunna beveka den tyste guden. Inte ens Mozart klarade det – han dog ensam och utfattig… men Digital Love-solot… aw, fuck. Man vill grina varje gång man hör det.

Så du gör det en stund medan tjejen i kassan sneglar oroligt på dig.

4

Bror Karlsson betraktade sin kulspetspenna med dyster min.

“Dum spiro, spero…”

Så länge jag andas hoppas jag.

Han klickade stiftet fram och tillbaka några gånger och blundade. Just nu fanns det ingen plats i världen han ville befinna sig på mindre än i det dåligt ventilerade konferensrummet på fjärde våningen i polishuset på Kungsholmen. Han och de andra hade bara hunnit några minuter in på det extrainsatta krismötet, men han hade redan checkat ut. Han var less. På allt och på alla, inklusive sig själv. Han skulle snart fylla sextiosju år. Han vägde hundranitton kilo i strumplästen. Han led av kronisk gastrit, sömnlöshet, förstorad prostata, sömnapné, podager samt vad läkaren med nedlåtande min kallat “begynnande KOL”. Som lök på laxen hade hans dotter gängat sig med en pank steelpanspelare från Trinidad – “Baptiste”. Bror Karlsson var glad för hennes skull – han älskade henne över allt annat – men han kunde inte låta bli att tänka att denne Baptiste var guds straff för hans tilltagande och i grunden ofrivilliga aversion mot den mångkultur han och kollegorna numera ägnade all vaken tid åt att hantera. Han förstod piken, fast den var fin. Tack Gud, tack och bock.

Han lyssnade med halvt öra medan dåren Stålhammar malde på om tanks och vägspärrar. Det var redan för många kockar i den här soppan. För många småpåvar och förståsigpåare på plats vid köttgrytan. Förutom han själv, Tommy Bergh och Kuno Stålhammar från Riksmordet hade Noa, NFC, gärningsmannaprofilgruppen, Nationella Anti-gängkommandot, Nationella Insatsstyrkan, PO Nord, PO Syd och Citykontingenten representanter vid bordet. Plus några löst flytande intendenter från Säk och SU som skramlats ihop för att hjälpa till med den snabbt svällande mordutredningen. Alla tillgängliga huvuden behövdes, Karlsson fattade det, men problemet var att alla hade sina egna, mer eller mindre briljanta teorier om det som skedde och dito lösningar på hur man skulle bära sig åt för att få stopp på eländet. Det blev en enda röra där det talades om jättebelöningar, om undantagstillstånd, om poliser som skulle klä ut sig till uteliggare och placeras ut som utkiksposter runt om i stan, om arméer av drönare som skulle flyga fram och tillbaka över Stockholm i en “wrap-around grid” vad nu det var – Karlsson orkade inte fråga. Han var en teknisk idiot. Han fokuserade på sin penna.

För honom var den en symbol för en bättre tid, en analog och eftertänksam sådan. Det var sorgligt men nuförtiden såg han aldrig sina yngre kollegor använda penna och papper. De satt med huvudet i sina telefoner, jämt och ständigt. De tittade knappt upp när man tilltalade dem och när de svarade var det enstavigt. De förstod inte värdet av det introspektiva klottrandet i marginalen på en tidning eller ett PM: blommor, romber, ett litet hus med rykande skorsten och plötsligt: en lösning. Karlsson kände sig antediluviansk i jämförelse med dessa unga stjärnor. Han var född i början av sextiotalet. Det var förra århundradet och för varje dag som gick framstod det mer och mer som urtid. En ung utredare hade frågat: “Vem?” när han nämnt Lasse Lönndahl häromdagen. Han tillhörde det förgångna, det var bara att inse. Bror Karlsson och hans generation var en snabbt bortsmältande rest av det gamla, homogena Sverige som snart skulle vara helt skattat åt förgängelsen. Det var förstås oundvikligt, inget varade för evigt, allra minst länder och nationer, men insikten fyllde honom med vad som förr brukade kallades djup förstämning. Hans mammas morföräldrar hade varit fattigbönder i Ragunda socken i östra Jämtland. Det var knappt hundra år sedan. De hade ägnat sina korta liv åt att plöja, så, dika och plocka gråsten ur några magra små åkerlappar. Varför det? För att allt skulle sluta i en oöverskådlig röra av våld, mord och terrorattacker? Det skulle Snoddas ha vetat när han stod i Karusellen hos Hyland och sjöng Flottarkärlek så att klockorna stannade. Och månen över moarna gick vall.

Någon malde på i bakgrunden om Stureplansmassakern. Stålhammar stack in repliker om El Salvador och statliga arbetsläger. Karlsson suckade för sig själv. Han kunde tågordningen. De äldre mordutredarna måste få prata av sig om det förgångna innan det kunde bli någon konstruktiv diskussion; gamla fall de löst innan det fanns internet, genom tålmodigt fotarbete och dörrknackning i området där brottet begåtts. De yngre ville använda A.I. Det var det nya, även om ingen hittills kunnat förklara exakt hur det skulle implementeras. Något om att “mata in stora datamängder i systemet och se vad som kom ut”. En ny era i vilket fall. En brytningstid mellan det gamla och det mycket nya. De yngre utredarna ville visa framfötterna, han fattade det. De ville skapa sig ett rykte, ett anseende, och ett seriemord lämpade sig väl för sånt. Sverige hade pelat ur fullständigt sista åren, men än så länge hörde inte seriemördare till vanligheterna så här fanns chans till karriäravancemang. Den som knäckte det här caset skulle bli befordrad, inte tu tal om saken. Det som skedde var en polisiär och politisk mardröm även om Karlsson inte kunde skaka av sig känslan att hans yngre kollegor på Riksmordet i hemlighet tyckte att det var lite spännande. För dem var det som att vara med i en amerikansk thriller: “När Lammen Tystnar” eller liknande. Äntligen, efter alla sunkiga gängmord, där det ena var en blek kopia av det andra – en spektakulär galning, en svensk Hannibal Lecter.

Gud ske pris.

Själv tyckte han att det var som att stå på en teaterscen, inför hela svenska folket, spritt naken. En scen där den ena kulissen efter den andra välte över ända och där nerhissningsmekanismen till ridån slutat fungera. Landet befann sig i fritt fall och det fanns inte ett dugg han och hans kollegor kunde göra åt den saken. Fördämningarna var på väg att brista, en gång för alla. Allt de kunde göra var att sticka fingret i något av de oräkneliga hål som uppstått i samhällsväven och försöka skjuta upp katastrofen ett litet tag till. En knäpp seriemördare. Jo just. Det var bara det som saknats, ovanpå de dagliga bombdåden, bilbränderna och skottlossningarna mellan kriminella gäng. Media hade julafton. Landets tyckonomer gick i kollektiv spinn. Det talades om att regeringen “tappat kontrollen”. En kontroll de i och för sig aldrig haft, men ändå. Det talades om “anarki” och om “armageddon”. Läget var så pass allvarligt att justitieminister Forss beslutat sig för att hedra mötet med sin närvaro. Han satt vid konferensbordets andra kortsida, mitt emot Karlsson, och åt en semla med sävliga rörelser. Oklart varför han skulle vara där. Han ville skaffa sig överblick på situationen påstod han, men som vanligt satt han mest och stirrade in i telefonen. Han också. Andades ljudligt genom näsan. Tryckte i sig vispgrädde och mandelmassa med ena handen, scrollade nyhetsnotiser med den andra. Karlsson störde sig svårt på hans uppenbarelse; det vågiga håret, den välnärda fysionomin, den entoniga rösten… Nåja. Han var iallafall bättre än sin föregångare: Jonsson. Den göken hade varit ett ännu värre stolpskott. Ett Napoleonkomplex på två ben, i kombination med en patologisk ovilja att se problem för vad de faktiskt var. För Jonsson hade alla brott kunnat förklaras med klassklyftor. Från felparkeringar till ritualmord. Hans mandatperiod hade varit en fars.

Samtalet i konferensrummet böljade fram och tillbaka.

Vem var galningen som åkte runt och mördade kriminella? Den ena djärva teorin efter den andra kastades fram och drogs tillbaka – i samma snabba takt. En utländsk hitman? En IS-resenär med PTSD? En gamer som spårat ur? Keyser Söze? Rickard Jomshof?

”Sällsynt kall jävel i vilket fall”, sa Bergh och bet sig i tumnageln. ”Bara tanken på att ge sig på gängmedlemmar… från flera olika gäng dessutom, parallellt. Den här killen lider av dödslängtan.”

”En cleaner”, sa Stålhammar och flinade gillande, “som gör skitjobbet åt oss.” Det var menat som ett skämt fast ingen orkade skratta. De flesta tänkte tyst för sig själva: ’Det gör han verkligen.’ Sju kriminella tagna ur drift – för gott – på bara två dagar. Två förra veckan. Veckan innan det: två. Elva stycken totalt. Rena slakten. Både CNN, BBC och FOX News hade korrespondenter på plats för att följa den dramatiska händelseutvecklingen. Det som utspelade sig i lilla landet vid polcirkeln denna märkliga vår var en världsnyhet. Till och med Mr Beast hade diskuterat det.

Vem han nu var.

”Man har bara gått och väntat på att nåt sånt här skulle hända”, fortsatte Stålhammar lite för upplivat. “Logisk reaktion på politikernas patologiska oförmåga att få stopp på inflödet av kriminella från MENA.” Han tittade trotsigt på Forss. Forss höjde blicken över kanten på sin iPhone och fäste den på Karlsson som var fördragande.

Karlsson kände hur han blev varm om öronen.

”Jo, hrm… må så vara”, sa han och sträckte på sig, “fast vi kan inte ha medborgargarden som springer runt på gator och torg och tar lagen i egna händer… det förstår var och en.” Han försökte låta sträng men lyckades dåligt. Mest för att han själv inte längre trodde på det han sa. ”Det blir vilda västern”, la ha till och spände ögonen i Stålhammar som med sin rakade skalle och sina grovhuggna anletsdrag hamnade farligt nära stereotypen för hur en polis lite för långt ut på högerkanten förväntades se ut. Om han åtminstone kunde stänga munnen och sluta glo när andra pratar, tänkte Karlsson.

“Det ser ut som att vi inom polisen inte sköter vårt jobb”, sa han med förnyad kraft. “plus att buset blir uppstressade och skjuter på varandra ännu mer. Flera fastigheter har blivit beskjutna runt om i stan bara senaste timmarna. Det här måste lösas och det snabbt.”

”Problemet är att vi inte har några tillförlitliga vittnen”, flikade Bergh in, ”förutom tanten med barnvagnen, då.”

”Har vi fått klarhet i vad hon såg?” Karlsson vände sig mot en av de yngre utredarna, en knappt flygfärdig gosse vid namn Lukas. Eller om det var Kasper…? Kevin? Han knappade på sin dator med koncentrerad min. Hans skjorta var oklanderligt struken, hans slips blå. Han såg ut som han skulle på maskerad. Tema: vuxen.

”Det råder fortfarande oklarheter där…”, sa han och sneglade på Karlsson, som med sina slappt hängande kinder och påsiga ögon påminde om en trött Bassethund.

”Oklarheter?”

Karlsson iakttog honom motvilligt och i sitt inre undrade han var de kom ifrån, dessa rosenkindade strebrar? Med rakat hår på sidorna och tofs upp på, Rosa Bandet och Ukrainas flagga på kavajslaget. Fanns det en fabrik? Ett löpande band? Hade han varit likadan själv en gång i tiden? Lika präktig och lillgammal? Han mindes inte. Troligen, men förhoppningsvis inte. Han hade gått in i polisyrket som blåögd idealist och kommit ut på andra sidan som rödögd cyniker. Det var så det var. Även denne unge herre skulle sluta som butter misantrop till slut. Det blev så hur mycket man än intalade sig motsatsen.

”Vi har kallat in en lingvist från språkvetarprogrammet i Uppsala”, fortsatte Kasper – för det var så han hette, Kasper Krona, ”tyvärr har hen inte lyckats knäcka dialekten än.”

Karlsson klickade otåligt med sin kulspetspenna.

”Ser man på, en lingvist… och vad säger hen, då? Om utsikterna att få kontakt med gumman på denna sida midsommar?”

Krona knattrade koncentrerat på sin bärbara dator. Ett beteende Karlsson avskydde innerligt: realtidsgooglandet under samtal med överordnad. Det var ett otyg. Det också.

”Hon säger en massa”, sa Krona svävande, ”problemet är att vi inte vet på vilket språk.”

”Hursa?”

”Vi har inte identifierat språket.”

Karlsson lutade huvudet bakåt och stirrade mot taket.

”Herre jisses.”

”Det finns en teori om att det kan vara en form av persiska”, fortsatte Krona och anlade ett undervisande tonfall som fick de äldre poliserna att gnissla tänder inombords. Stålhammar, som stod på valbar plats för Nationell Samling i Stockholm, spärrade upp ögonen och log ursinnigt. Han var bra på det. ”Achomi, för att vara mer exakt.””, la Krona till, helt i onödan.

Karlsson blundade.

”Hög eller platt?”

”Förlåt?”

”Glöm det. Ett försök till skämt… Var i världen talas rappakaljan?”

”Västra Hormuz.”

Karlsson gav honom en lång blick.

“Säg att du skojar.”

”Nej, hon kommer därifrån”, sa Krona, “fast achomi talas även i länder som Kuwait och Bahrain. Det finns en avsevärd diaspora därute, även om bara hundratusen människor i världen talar det totalt. Det är ett utrotningshotat språk. Det är därför det tar tid att få fram en tolk. Vi lät förresten en A.I-robot lyssna på henne…”

”Och?”

”…den kunde inte säga nåt definitivt.”

Karlsson sjönk ihop.

”Noaks ark och alla djuren… finns det barn i familjen som kan tolka?”

”En son”, sa Krona, “men han har en hjärnskada. Sitter i permobil.”

“Kommunicerar med blåsrör”, sköt Bergh in.

”Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen”, sa Karlsson och kände sig hemsk. “några andra släktingar? Nån utan hjärnskada?”

Kasper Krona rodnade tvärt. Han var född i mitten av nittiotalet och fann allt ofatre sina äldre kollegors frispråkighet djupt problematisk. Tyvärr hade han inte hunnit skaffa sig den pondus som krävdes för att säga ifrån. Han hade aldrig löst ett mord, aldrig haft det tvivelaktiga nöjet att sett en människa med avskuren hals, eller en dränkt kvinna i ett badkar. Han var blott en fjunig teoretiker.

”Dom talar också bara achomi”, sa han så neutralt han kunde. “Om det nu är det. Vi vet inte. Kan vara en variant på urdu.”

Karlsson mumlade halvt för sig själv:

”Hur i helvete är sånt ens möjligt… att en familj på–… hur många är dom?” Han vände Bassetblicken mot Krona.

”Fjorton.”

”Fjorton personer?!”

”Ja.”

”…att en familj, på FJORTON PERS, kan bo i detta land och försörja sig utan att en enda av dem pratar svenska?!”

”Sossarna”, sa Stålhammar med ett snett leende. “Och moderaterna. I ohelig allians med miljödårarna.”

”Jaja”, sa Bergh och stönade, “det må så vara… men det är så det ser ut.” Han tittade demonstrativt på klockan. Stålhammar var en av hans närmsta kollegor på Riksmordsgruppen. De två jobbade bra ihop, men ibland kunde han tröttna på kollegans ständiga ältande om den demografiska utvecklingen i landet; den kulturella förflackningen, bidragsparasiterandet, klanväldena, upploppen, islamiseringen… Bergh höll med i sak, det var förjävligt, men Stålhammars nyanslösa gnöl hade en tendens att stoppa upp utredningsarbetet. Inget blev bättre för att man satt och hatade på analfabetiska invandrartanter. Det var informationen som var det viktiga. Hade hon sett något? Ja, det hade hon – tydligen. Kunde hon ge ett signalement? Gick det att få fram? Allt annat var ointressant.

”Tala om en sak för mig”, sa Karlsson och gned sig i pannan – och han riktade frågan till alla i rummet. ”Hur vet vi att tanten såg nåt överhuvudtaget om ingen förstår vad hon säger?”

Kasper Krona harklade sig besvärat.

”Hon ritade en teckning.”

De äldre kollegorna runt bordet kvävde små fnissningar medan Karlsson övervägde seppuku medelst slö bordskniv.

”En teckning?”

”Ja.”

”Som föreställer…?”

”Det var väl mest streck och pilar”, sa Krona motvilligt, “men hon fanns på mordplatsen när den första radiobilen anlände och hon pekade åt vilket håll mördaren sprang så jo, nåt såg hon. Vi ska få fram ett signalement. Jag lovar.”

Karlsson försvann i tankar. Med ens längtade han hem till gillestugan i Sundbyberg med en intensitet som gränsade till det desperata. Han längtade hem till sina fårskinnstofflor. Till ölen och fotbollen, reclinern, single malt-whiskeyn, Brighton Rock av Graham Greene; katolska gangstrar i trettiotalets England. Ont och gott och själens frälsning. Han höll på att läsa om den för tredje gången. Efter det skulle ha ge sig i kast med Walter Mosley, Devil in a Blue Dress. Och sedan Sara Paretskys samlade verk. Och Truman Capote – In Cold Blood… Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith… Det fanns så mycket att ta igen. Så mycket som blivit liggande. Böcker att läsa. Brev att skriva. Bara ett år kvar till pension. Det kunde inte gå fort nog.

”Det kanske rör sig om en ny voodooliga.”

Karlsson tittade upp. Det var justitieministern som tagit till orda. Han hade ätit upp sin semla och nu satt han med händerna knäppta över magen och stirrade ut i luften med outgrundlig min. Det lät dumt – ’voodooliga’ – men eftersom man faktiskt haft problem med just en sådan, från Togo i Västafrika, för bara ett halvår sedan gick det inte att avfärda helt. Kriminella från jordens alla hörn drogs till Sverige som flugor till en sockerbit. Det var allmänt känt att svensk polis knappt hann knyta skorna på morgonen innan det skedde ett nytt vansinnesdåd och att allt numera gick för sig i det lilla landet i Norden, inklusive djuroffer och avhuggna händer i samband med indrivning av förfallna skulder.

”Ja…”, sa Karlsson frånvarande. ”Eller en huvudkrympare.”

“Förlåt?”

“Från Amazonas. Jag antar att de också är här nu.”

”Hm”, sa Justitieministern och rättade till sina glasögon. “Ja, oavsett vem det är, och oavsett etnicitet, så måste han ju häktas. Den här individen är en fara för den allmänna ordningen. Han skapar stor social oro.”

Och med detta lutade han sig tillbaka och fortsatte att scrolla på telefonen. De församlade poliserna sneglade försiktigt på varandra. I sina bästa stunder påminde deras högste chef om Henry Kissinger, i sina sämsta en däst grosshandlare från Brösarp. Vissa ansåg att hans saktfärdiga sätt och tunga andhämtning signalerade pondus – andra ett annalkande slaganfall. Karlsson blundade för att slippa se eländet. Han föraktade politiker innerligt, från höger till vänster, och i synnerhet såna som satt och hasplade ur sig självklarheter. De hade förföljt honom genom hela karriären, sinkat honom med dumma frågor och obegripliga pålagor. Hugskott och infall, framvärkta i hjärnor som aldrig borde ha tillåtits avancera från kommunal nivå till nationell. Just nu var det värre än någonsin. På morgonen hade en miljöpartistisk riksdagskvinna hört av sig per telefon och hållit ett långt brandtal om vikten av att inte stigmatisera invandrare i samband med det som nu skedde. Karlsson hade lyssnat på hennes sammelsuriska gafflande i fem minuter innan han klippt av med en motfråga:

”Varför tror du att det rör sig om en invandrare?”

Riksdagskvinnan hade kommit av sig. Hon förstod inte frågan, vad menade han? Och varför den oförskämda tonen? Karlsson hade förklarat, så pedagogiskt han kunde:

”Det har inte stått en rad i media om de mördades etnicitet, bara att de flesta – dom vi lyckats identifiera – verkar tillhöra olika gäng. Om gärningsmannen vet vi ingenting, så var kommer invandrarna in?”

Tanten hade suttit tyst en stund innan hon spottat fram ett ilsket:

”Jag menar i förebyggande syfte!”

Sedan hade hon slängt på luren.

Karlsson tittade vädjande på justitieministern.

”För att sammanfatta det hela jobbar vi på så gott vi kan. Men som du förstår är situationen exceptionell. De vanliga gänguppgörelserna pågår parallellt med den här besynnerliga… mordorgien… och våra resurser är redan på bristningsgränsen. Vi satt på pottkanten redan innan den här dåren började åka runt och mörda folk till höger och vänster. Seriemord var det sista vi behövde.”

Justitieministern nickade omärkligt.

”Som sagt: jag hoppas att ni får fast honom snabbt. Folk kräver resultat. En ny gräns har passerats och nationen slits sönder. Oppositionen går som tåget. Något mitt eget parti givetvis inte ser med särskilt blida ögon på.”

Karlsson öppnade munnen för att säga något, men hejdade sig.

Ett år kvar till pension.

Ett år.

5

“Ett vad-för-nåt?” sa Penny Collander och la huvudet på sned.

“Ett visitkort”, sa Anja, “fick tipset för en liten stund sen.”

“Mördaren lämnar ett visitkort efter sig?”

“Yep.”

Penny tittade på sin kollega över kanten på en kaffekopp med texten VÄRLDENS SÄMSTA MAMMA. De satt längst in i fikarummet på redaktionen och spånade kring nästa vinkel på det pågående massmördandet av kriminella och det här lät som jackpot. Det fanns ett enormt intresse för den galna seriemördarstoryn, men uppslagen till nya artiklar var på upphällningen. Polisen teg som muren och the usual suspects – oppositionsledare, före detta justitieministrar, enskilda polisanställda, YouTubers, TikTokers, Gardell, Heberlein, Jan Emanuel – hade redan fått skriva långa debattartiklar och uttala sig om det fruktansvärda som drabbat Sverige. Visitkortstwisten kom som en skänk från ovan.

“En liten broschyr…”, flinade Anja och tuggade tuggummi med öppen mun, en ovana som störde de äldre, manliga reportrarna på tidningen bottenlöst. De kommenterade det ofta – äcklat – innan de själva gick ut på takterassen och rökte. Penny å sin sida var säker på att hennes unga kollega gjorde det medvetet; att det var en form av omvänd härskarteknik. Folk hade en tendens att underskatta den som satt och blåste tuggummibubblor, speciellt om personen ifråga klädde sig i avklippta jeansshorts, Guccikeps och hjärtformade solglasögon med rosa glas.

“Du driver?”

“Nix.”

”Vem tipsade?”

Anja blinkade överdrivet vänt med sina långa lösögonfransar:

”Källa i polishuset.”

”KK?”

”En av dem.”

Penny skakade på huvudet. Hon var inget fan av journalister som gick sängvägen för att ta sig fram i karriären, men det var svårt att inte imponeras av den blonda tjugofemåringens ambitionsnivå. Hon var ingen särskilt driven skribent, men hennes kontaktnät var outstanding och hon var inte rädd för att smutsa ner händerna för att få den information hon behövde. Anja Tott hade värvats från Chock-Nytt efter att de publicerat nyheten att paret Strömstedt utnyttjat dvärgar sexuellt. Efter en kort och spektakulär rättsprocess hade skandalsajten gått i en lika kort som spektakulär konkurs och den stora kvällstidningen hade fångat upp Anja i fallet. Redaktionsledningen hade sett potentialen i henne och i ett samarbete med Penny Collander. Ett ungt yrväder utan skrupler och ett äldre, före detta sådant, med vissa skrupler. Penny hade gått på smällar både privat och i karriärren. Numera visste hon när man skulle spela spelet och när man skulle ligga lågt. Hon hade tre onödiga ansiktslyft och lika många onödiga ex-makar bakom sig. Hon snusade och rökte, åkte på regelbundna solsemestrar utomlands, drack på vardagar (och helger) samtidigt som drogs med en väl utvecklad fobi för gifter i maten. Hon avfärdade chemtrails och vaccinkonspirationer, men trodde på stjärntecken. Hennes pensionsplan bestod i att hon sedan fem år tillbaka köpte en trisslott om dagen. Hon skulle snart fylla trettionio för fjärde gången i rad.

Anja Tott – eller “Anja Thot” – som de manliga, ”feministiska”, kollegorna kallade henne i smyg, sköt först och frågade sen. Det var en effektiv metod när det gällde att överrumpla dryga politiker och få dem att försäga sig, men hon behövde någon som balanserade hennes ungdomliga impulsivitet. Hon behövde ett lugnande, medelålders inflytande. En femtor. Penny Collander var som klippt och skuren för den rollen. Tillsammans utgjorde hon och Anja en dödlig journalistisk slagkombination. De hade utvecklat en kuslig förmåga att vara på rätt plats vid fel tidpunkt, alltid med en fotograf i släptåg och telefonens inspelningsfunktion påslagen.

”En källa i polishuset alltså?” sa Penny och la in en General.

”Japp”.

”Har vi broschyren?”

”Inte än, men den kommer på mailen ikväll.”

”Vad står det i den?”

Anja gjorde dubbla V-tecken.

”Det är det som är det coola: det är en spoof på socialstyrelsens broschyrer: ‘Till dig som’...”

“Lägg av.”

Anja växlade över till förortssvenska:

“Mannen, jag svär. Mördaren gör dem själv. Han trycker egna, bre.”

Penny kände hur det kittlade till i maggropen. Det här var bra. Riktigt bra. Det var en sån där story alla gått och längtat efter; en som grep tag i befolkningen och höll den fastnaglad vid nyheterna i veckor. En lägerled. En sån som svetsade samman folket, precis som Åmselemorden eller Malexander gjort, och Gud visste att det behövdes i dessa tider; vad var det Busch kallat dem i Aktuellt häromkvällen: Hänryckta…? Hon måste ha menat för-ryckta.

”Vad står det i den?”

Anja drog i sitt tuggummi med en nonchalant gest.

”Inget.”

Penny justerade prisen med tungan.

”Nåt står det väl?”

”Nej, den är helt blank – på insidan, vilket på ett sätt är logiskt eftersom offren ändå inte läsa när det är döda. Men titeln är intressant.”

”Tell me.”

Anja log.

”Information till dig som just blivit jappad.”

”Igen: du driver…”

”Nix.”

Pennys ögon vidgades. Efter tjugo år på en kvällstidning var det inte mycket som chockade henne, men det här var faktiskt något nytt. Just när man trodde att Sverige inte kunde bli knäppare…

”Wow.”

“Hurså?”

“Jag vet inte… är det inte lite för bra för att vara sant? Typ att det är en konstinstallation? Ett prank? Anna Odell som är i farten igen?”

Anja kontrollerade sin spegelbild i mikrovågsugnens glaslucka och rättade till en hårslinga.

”Aldrig hört talas om.” Hon tog sin bärbara dator från fikabordet och reste sig upp. “I vilket fall har vi att göra med en snubbe med humor. Lite uppfriskande efter alla lowlives man sett sitta i Uppdrag Granskning och prata med förvrängd röst genom en Kylo Ren-mask - om hur tufft det är på gatan, mannen, och om hur de ska jappa alla tills ingen finns kvar, bror, tills alla fiender är döda och alla morsor knullade.”

Penny nickade.

”Folk kommer att älska mördaren om det där med broschyren kommer ut…”

“När det kommer ut”, sa Anja och blåste en tuggummibubbla, “och ja – troligen. Han är den vi alla gått och väntat på. En frälsare från gatan.”

“De Niro i Taxi Driver.”

“Aldrig hört talas om.”

Penny fastnade med blicken i fjärran. Hon ägnade några sekunder åt att rannsaka sig själv. På sistone hade hon kommit på sig med att fantisera om massiva mängder våld mot de gäng som höll på att sabba landet, men var det något sånt här hon velat se? Någon som bara gick in och rensade helt efter eget godtycke? Som polisen gjorde i favelorna i Rio de Janeiro? Nä. Det här var Sverige, ingen bananrepublik. Det fungerade inte på det viset här. Fast det var märkligt: av någon anledning kändes det inte som att de hade med en seriemördare att göra. I teknisk bemärkelse var det såklart en sån – allt pekade på en ensam gärningsman – men eftersom galenskaperna utspelade sig i miljöer där folk redan sköt varandra till höger och vänster och offren själva var samvetslösa våldsbrottslingar kunde hon inte uppamma den där riktiga avskyn för det som skedde. Ted Bundy hade kidnappat barn och våldtagit dem – sånt var lätt att hata. Den här killen mulade små as som skulle spraya sin egen mormor med en kulsprutepistol om hon råkade hamna i vägen. Det var två vitt skilda saker. “Broschyrmördaren” var – i brist på bättre uttryck – en frisk fläkt.

“Det kommer att bli ett jävla liv kring det här”, sa hon och drack upp den sista kaffeskvätten.

“Hoppas”, sa Anja Tott och gjorde en piruett på stället. Hon hade guldfärgade sneakers på sig. “Kom nu, så taggar vi.”

“Vart?”

“Dit det händer.”

6

“Du är här för att träffa ett barn!”

Patrik Sjöbergs karakteristiska Göteborgdialekt skär genom folkhopen och du tittar dit. Du är ute och går på stan, i centrala Stockholm, en vanlig vårpromenad och det här kommer som en oväntad bonus. En Dumpenkonfrontation i realtid. Inte illa. Du har följt dem sedan starten och brukar gå tillbaka och kolla några av deras greatest hits med jämna mellanrum: Bajs-Hank i Sundsvall, Centerpartisten i Lycksele, biomedicin-indiern som sumpade en sponsordeal på 100 miljoner för att han var tvungen att träffa och våldta ett barn… men du har aldrig tänkt att du skulle kunna stöta på dem IRL och allra minst här, mitt på Stureplan, i folkvimlet vid Svampen.

forts. följer.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---