Enligt Kübler-Ross-modellen går en människa igenom fem faser när hon drabbas av sorg. Det samma kan antagligen sägas gälla för ett kollektiv – en by, en stad eller ett land. Ibland flyter förnekelse och ilska-fasen ihop till en och samma. Kanske är det så även med depression och acceptans. I fallet med Sverige och Det stora invandringskalaset – för att parafrasera John Steinbeck bör vi redan nu fråga oss vad som kommer efter acceptans? För ”acceptansen” över att våra politiker under två decennier (minst) tog en rad lika vansinniga som destruktiva beslut är inte ett permanent tillstånd. Det kommer saker efter.
Fas 6.
Men låt mig först lista några av de där vansinniga besluten så att ni vet vad jag syftar på.
I urval:
1991 – Regeringen Bildts beslut att riva upp socialdemokraternas Luciabeslut.
2011 – Migrationsöverenskommelsen mellan regeringen Reinfeldt och Miljöpartiet.
2012 – Utnämnandet av Anders Danielsson till chef för Migrationsverket.
2013 – Anders Danielsson/Mikael Ribbenvik/Fredrik Beijers beslut att ge alla syrier permanent uppehållstillstånd i Sverige.
2014 – Utnämnandet av Morgan Johansson till Migrationsminister.
2014 – Utnämnandet av Morgan Johansson till Justitieminister.
2014 – Utnämnandet av Dan Eliasson till Rikspolischef.
2014 – Utnämnandet av Mona Sahlin till Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.
2014 – Decemberöverenskommelsen 1 som gav VPK inflytande över kriminal- och migrationspolitik. Med benäget bistånd av Moderaterna.
2015 – Migrationsöverenskommelsen 2 mellan sex riksdagspartier som bl.a. gav oss den kommunala anvisningslagen.
2016 – Stefan Löfven läser historikern Henrik Arnstads bok om fascism – den Arnstad skrev ”för två år sedan.”
2018 – Stefan Löfvens och Annie Lööfs av lagrådet söndersågade ”gymnasieamnesti” sjösätts.
2018 – Januariavtalet; Annie Lööf och Liberalerna hjälper Stefan Löfven att sitta kvar vid makten fyra år till.
M.m, m.m.
Allt detta förde oss till den här punkten i utveckligen; till ett stadie där Anders Borg – vettvillingen Reinfeldts före detta handgångne man – till slut – nio år efter avslutat regeringsinnehav – får mål i mun och hasplar ur sig att ”rätt stora misstag” begåtts när det gäller invandringen. Samtidigt vill Socialdemokraterna inte vara sämre (eller snarare: de orkar inte låtsas längre) och kallar till presskonferens där de radar upp en lång rad slutsatser som de kopierat direkt från ärkefienden SD:s provsvar.
Punkt 1: invandringen har varit alldeles för hög. Med institutionaliserad, ”strukturell”, segregation och tygellös gängkriminalitet som följd.
Ingen verkar dock riktigt veta hur denna segregation ska brytas. Den första åtgärden är förstås att stänga kranen så att badkaret inte fortsätter att svämma över. Det vill säga: stänga gränsen. Helt. Det är så man gör när det blivit översvämning på badrummet: man stänger kranen – sen tar man fram moppen och skurtrasan. Annars går det inte. Men i Sverige tror politiker och journalister att de ska lyckas med trolleritricket att få badrummet torrt trots att vattnet fortfarande forsar ur kranarna och vidare ner på golvet.
Fascinerande dumt.
Och journalistkåren fortsätter envist att undvika kärnfrågan: anhöriginvandringen. Vilken innebär 70 000 till 90 000 nya uppehållstillstånd per år. Om nio år kommer de att våga börja ifrågasätta detta. Gissar jag. När Sverige ökat sin befolkning med ytterligare en miljon människor.
Långt innan dess kommer dock Fas 6 att inledas och jag sammanfattar den i punktform, så att t.o.m Jens Liljestrand, Alex Schulman och Björn Wiman kan förstå:
1. Hundratusentals fattiga, lågutbildade människor som inte pratar svenska.
2. Lägre bidrag + högre krav för att erhålla bidrag.
3. Överfulla, sunkiga lägenheter i städernas förorter.
4. En idyllisk landsbygd med materiellt överflöd.
5. Landsortspoliser som tvingas tjänstgöra i Malmö, Stockholm och Göteborg för att hjälpa till att stävja eskalerande gängvåld, palestinska intifador, revirstrider mellan arabiska klaner, våldsamma konfrontationer mellan regimtrogna och icke-regimtrogna eritreaner, m.m, m.m…
6. Landsbygdsbor som trakasseras av ambulerande gäng.
7. Jaktvapen.
8. Byalag.
9. Medborgargarden.
10. Lamslagna politiker.
11. Skjut, gräv, tig.
Skräckpropaganda?
Tja… jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen, verkligen att jag har fel här; att detta scenario bara är ett resultat av en överhettad populisthjärna. Men samtidigt… ni vet ju att jag har rätt. Ekvationen är oundviklig – om inget mycket drastiskt händer i Sverige. Socialdemokraterna talar (plötsligt) om ”en extrem segregation” som kräver exceptionella, politiska åtgärder. Exceptionella åtgärder i en tidigare aldrig skådad omfattning. För tillfället oklart vad som menas med detta. Men en kombination av Tysklands invasion av Polen och Soylent Green kanske…?
Jag gissar på stängda gränser. Om nio år. Inte förr. För i Sverige skyndar vi långsamt. Och asylrätten är en mänsklig rättighet. Och Sverige har ett ansvar.
Och jalla jalla, Sverige åt alla.
Fas 6 – coming up.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Tänk att det där med att visa upp hur fin och god man är kan ge så ödesdigra konsekvenser.
Personligen kommer jag inte vidare till acceptera-fasen. Kommer att stanna kvar i ilska och depressions-fasen.
Aldrig glömma, aldrig förlåta.