Det är svårt att inte bli berörd av Birgitta Federleys tårar i SVT-dokumentären om hennes son. Hon berättar hur en vän till familjen ringer upp och berättar att Fredrik inte orkar längre och tänker ta livet av sig. Beslutet tas att köra honom till Säters akutpsykintag. Birgitta Federleys tårar är helt äkta. Hennes ångest verklig. Det går inte att ta ifrån henne, och varför skulle man ens försöka.
Bortsett från den sekvensen blir man tyvärr mest beklämd när man ser den forne EU-parlamentarikern Federley – än en gång – trampa runt i media med klaveret på foten. Hans föräldrars insats i dokumentären är också märklig – i ett större perspektiv. De berättar att de tvingats sälja sitt hus och flytta på grund av omvärldens nyfikenhet. Tragiskt såklart, fast innan de framträdde i “Persona Non Grata” med namn och ansikte var det nog få som visste vilka det var, så… ett intressant drag, ur taktisk synvinkel. Fast det är förstås det minst märkliga med denna dokumentär där intervjuarna dröjer sig kvar en lång stund vid frågan när i tid, exakt, Federley visste vad hans ex-pojkvän Jonas Lind/Jonas Almqvist faktiskt suttit i fängelse för – samtidigt som man helt utelämnar Expressens avslöjande att Federley vid ett tillfälle informerades av frivården om pojkvännens brott.
Det är också intressant att notera hur dokumentären inleds med att Federley beskriver sitt förhållande till Almqvist som en “fling, en sommarromans”… samtidigt som Federley var hans sambo – eller åtminstone så pass “närstående” att han kontaktades av myndigheterna (efter tips från Säpo som fruktade att den kände EU-politikern skulle kunna bli föremål för utpressning).
Något stämmer inte här.
Och då har vi inte ens nämnt den pikanta detaljen att Annie Lööf, mycket lägligt, publicerade en debattartikel i kvällspressen strax innan hela historien rullades upp hösten 2020. Kände hon till detaljerna i historien innan Stoppa Pressarna släppte bomben? Det är svårt att tro på slumpen i det här fallet. Mycket svårt.
Lika svårt är det att svälja Federleys snurriga förklaring på att det uppstod en ny “logik” under drevet kring honom och hans ex-pojkvän. En logik han började “dansa med i”. Nej, säg som det är Fredrick. Du ljög om vad du visste. Och du ljuger nu också. Du försöker rädda ditt varumärke. Något som går ungefär lika bra som när Soran Ismail försökte göra samma sak i ett tidigare “Persona Non Grata”-avsnitt.
Slutklämmen på kortdokumentären är särskilt magstrakt. Där lägger Federley ut texten om vilken “klok och balanserad” person ex-pojkvännen Lind/Almqvist är. Då har vi redan fått höra att han är “jättetrevlig, smart, snäll, omtänksam, intelligent och har fötterna på jorden”. Antingen är Lind/Almqvist en fan-tas-tisk skådespelare eller så är Federley lika naiv som – ursäkta ordvalet – ett barn. Han anar ingenting. Trots att han vet om att ex-pojkvännen suttit i fängelse i sex år. Dock inte för mord, puh! – men… för vad exakt? Jag misstänker att det, om inte annat, kom fram på det där beramade frivårdsmötet. Fast Federley borde givetvis ha frågat själv, innan dess. Han har en minderårig dotter och hans nya sambo kunde ju ha varit terrorist – allraminst. Med den straffskalan. Är det verkligen rimligt att tro att han är så här uppe i det blå? Och vad säger det isåfall om Annie Lööf och Centern? Som satsat så mycket på att lyfta fram denne enfaldige individ.
I sammanhanget måste man också fundera på mainstreammedias roll i det hela; hur de under åratal hjälpt till att bygga upp det motsägelsefulla varumärket “Fredrick Federley”. En man vars talang är att “alltid vara sig själv” – samtidigt som han har ett alter ego – Ursula – som ibland åker på extravaganta bjudresor åt sin värdpersonlighet.
Båda två är med i nedanstående reklamfilm. De “inreder en fantasibar åt Smirnoff Ice”. En folkvald politiker som också extraknäcker som reklampelare åt ett spritföretag är f.ö. det minst kuriösa i den videon…
Sammanfattningsvis är SVT-dokumentären om Federley sevärd. Jag misstänker att intervjuoffret ställde en rad krav i utbyte för sin medverkan: “Inga frågor kring min dotter” etc. Och att SVT offrade detta för chansen till en riktig klickmagnet. Dokumentären inleds med brasklappen att det här är en dokumentär som skildrar “Fredrick Federleys perspektiv”. Man kan undra varför detta var ett viktigt projekt för public service? Det är intellektuell (och moralisk) lyteskomik så fort Federley öppnar munnen, men ok… bra teve blev det förstås.
Personligen tycker jag att frågan hur Centerpartiet kunde matcha fram denne pellejöns ända till EU-parlamentet hade varit intressantare att borra i. Liksom det där med Annie och debattartikeln. Tajmingen. Centerns krishantering kring hela historien – och andra, liknande. I dessa Dumpen-bashingtider hade det också varit intressant att veta hur det kommer sig att det är ett problem när Dumpen namnpublicerar med hänvisning till allmänintresset – men att inte ett pip hörs när SVT och SR gör det.
Kanske kommer det reportaget framöver.
Förslagsvis i Uppdrag Granskning.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Tack än en gång Jens för fantastisk journalistik. Man bara häpnar, speciellt kring Lööfs utspel osv. Här finns nog mycket som inte kommit upp till ytan än..
Bara en fullkomlig narcissist som FF kan trampa i klaveret på detta sätt som dokumentären uppvisar. Motsäger sig själv och krånglar till det ytterligare, pga sin egocentrism.
Jag vill inte göra detta till ett skvallerforum, men jag kan bara inte låta bli att dela min erfarenhet här:
I begynnelsen av 00-talet är jag på en liten efterfest hos en kompis i Sthlm och denne ringer nån för att få dit lite kemiska förfriskningar. Leverantören visar sig vara en hyfsat ung FF som charmar och kämpar för att vara festens centrum. Han berättar att han är folkpartist (!?) men ska byta till C, han visar bilder på sin flickvän (!) men beklagar sig över att det inte riktigt tänder till i sängkammaren med denne. Vidare berättar han stolt att han även jobbat som go go-dansare, och han är extremt självgod. Väldigt märklig upplevelse. Men såhär i efterhand faller bitarna på plats..
"Hur i all världen kunde Centern matcha fram denne pellejöns ända till EU-parlamentet?" Bra fråga. Brussel tycks vara en avstjälpningsplats för pellejönsar (av alla kön).
Alice Bah Kunke lägger fram ett resolutionsförslag att hylla, den korrupta och våldsbejakande; BLM på årsdagen av Floyds död. Både Thomas Tobe och Sara Skyttedal röstar för.
Komissionär Ylva (vpk) Johansson (s) lägger fram förslag om Chat Control. Dvs EU-övervakning av all kommunikation på nätet. Med en krystad motivering om att bekämpa pedofili/barnporr. Det lär knappast stanna vid det.