Låt mig börja denna text med att påminna om några exceptionella händelser. Saker som inträffat i vårt land de senaste åren. Risken finns att ni har glömt dem. Inte för att ni är typen som slår dövörat till utan för att det hela tiden inträffar nya vansinnigheter – nya exceptionella brott som överskuggar de gamla.
– Masskjutningen i Sandviken 2023:
Maskerad man öppnar eld inne på Mulligans’s Bar. Tre träffas, blinde Erik, 71 avlider.
– Massknivhuggningen i Vetlanda 2021:
Afghanske migranten Tamim Sultani knivhugger sju människor på öppen gata i centrala Vetlanda.
– Massakern i Hallonbergen 2017:
Man i 40-årsåldern blir vittne till hur en person skjuts till döds utanför Karolinska Universitetssjukhuset. Två månader senare huggs vittnet och hans sambo ihjäl i (och utanför) sin lägenhet Hallonbergen i Sundbyberg. Morden är, även med moderna svenska mått mätt, synnerligen brutala. Fouad Saleh – den ”leende mördaren” – döms till livstids fängelse för brottet.
Jag skulle kunna räkna upp många fler såna här händelser: massakern på Vårväderstorget i Göteborg, mordet på Helga Stenmark i ett soprum i Norsjö, de hundra knivhuggen på en buss i Kiruna, IKEA–morden, mordet på Lisa Holm, mordet på Alexandra Mehzer, på Tommie Lindh, på Andreas Danman, på Fredrik Andersson, på Mikael Janicki, på Kjäll Gustafsson, på Wilma Andersson, på Pia Östlingh, på Elin Krantz, på gravida Saga, på 13-åriga Adriana, på 4-åriga Luna – samt inte minst det brutala överfallet/våldtäkten på 9-åriga Luna i Skellefteå.
Jag skulle, därtill, kunna rabbla namnen på en rad individer som aldrig borde ha släppts in i Sverige: Tishko Ahmed, Amir Amiri, Abraham Ukbagabir, Mohamedamin Ibrahim, Youssaf Khaliif Nuur, Ephrem Yohannes, Dodo Ahouka, Abushi Shamse Kamal, Omar el Turk, Rakhmat Akilov… m.fl.
Men det gjorde de – och gavs därmed chansen att ”konkurrera” med våra egna, hemodlade mördare och våldtäktsmän (av vilka det redan finns gott om). De gavs chansen till ett bättre liv och tackade för gästfriheten genom att anställa fruktansvärda tragedier. Detta tjat om begångna brott hjälper föga. Man kan bara påminna folk så många gånger, sedan måste det hända något konkret och på ett sätt gör det det. Regeringen har skärpt en rad lagar de senaste åren. Fler åtgärder väntar i pipeline. Man ska dock komma ihåg att dessa lagar ”skärpts” från en relativt låg nivå och att det svenska rättssystemet fortfarande kör med handbromsen ilagd.
Det är därför det så ofta luktar bränt.
Mot slutet av 1970-talet fick den s.k. Fängelsestraffskommittén i uppdrag att ta fram förslag på en reviderad kriminalpolitik. Från vänsterhåll ansågs det att straffen måste sänkas och att utdömandet av fängelsestraff begränsas. En rad tunga namn, däribland straffrättsprofessor Nils Jareborg och ledande socialdemokrater som Lennart Geijer påverkade debatten. Jareborg ansåg att principen om humanitet i straffrättsskipningen borde vara vägledande på alla straffnivåer. Rimligt. Justitieminister Geijer ansåg att frihetsberövande i princip var omöjligt, ur ett mänskligt perspektiv.
Inte alls rimligt.
Fängelsestraffskommitténs betänkande resulterade i en uppdatering av brottsbalken. Det skedde 1989 och hovrättslagmannen Martin Borgeke har skrivit förtjänstfullt om ämnet här.
Kommitténs betänkande var grundligt och ledde till att halvtidsfrigivningen skrotades och ersattes av frigivning efter två tredjedelars avtjänat straff. Fast i ett särskilt stadgande (34: 6) föreslogs också att fängelse som straffrättslig åtgärd, skulle tillgripas i sista hand. Begreppet ”allmänprevention” synades i sömmarna; borde domstolar döma extra hårt i enskilda fall? Alltså för att skicka en avskräckande signal till allmänheten?
Nej.
Att i enskilda fall av brott göra avvikelser från den gängse påföljdsbedömningen ansågs strida mot principen om likhet inför lagen. Strängare straff ansågs inte påverka den allmänna ”moralbildningen”. Tretton år senare (1992) krävde Ny Demokrati med Ian Wachmeister i spetsen att kommitténs slutsatser skulle revideras, men deras förslag fick inget genomslag. Idag undrar allt fler varför Sverige har så låga straff. Med jämna mellanrum rapporterar media om absurda våldsdåd där förövarna frikänns (för att ”uppsåt” inte kan bevisas), släpps ut i förtid (Gryningspyromanen, Nytorgsmannen) eller av olika skäl tilldelas skadestånd – exempelvis för att de suttit häktade för länge. Medborgarna lämnas med en fadd smak i munnen; i värsta fall en känsla av avsky för ett system som upplevs stå mer på brottslingarnas sida än på offrens.
I (den nuvarande) brottsbalkens kapitel 29 och 30 stipuleras att svenska domstolar ska sträva efter att döma så milt som möjligt, även när det gäller grova våldsbrott (inklusive det samvetslösa utplacerandet av sprängmedel på allmän plats. Alltså, det media envisas med att kalla ”explosioner”, ”detonationer” och inte sällan: ”höga smällar”).
En av de parametrar som lyfts fram i sammanhanget handlar om att en domstol ska ta i beaktande ifall ett strängt straff kan leda till att den tilltalade (alltså brottslingen) riskerar att:
”… förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning – eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning.” (29 kap, Om straffmätning och påföljdseftergift, 5 §).
Måhända en rimlig praxis, men om den tilltalade inte har ett jobb? Om hon eller han är ett barn?
Dagens brottsbalk är i vissa avseenden en anakronism, inte alltid anpassad efter rådande omständigheter (något Borgeke var inne på redan för tjugo år sedan).
Frågan är dock hur verkligt ”exceptionella åtgärder” skulle kunna se ut i praktiken? Den diskussionen lyser med sin frånvaro. De flesta är överens om att vi inte vill ha det som i Kongo där 51 (!) människor dömdes till döden för mordet på den svenska biståndsarbetaren Zaida Catalán 2017. Inte heller vill vi ha det som på Filippinerna under Rodrigo Dutertes regim. Vi vill inte att polisen ska gå in i slumområden och skjuta ihjäl barn som i de brasilianska favelorna. Även det ökända ”superfängelset” CECOT i El Salvador, dit både president Bukele och president Trump, numera skickar sina ”worst of the worst” sticker i svenska ögon.
Fast kanske finns det en nivå som ligger någonstans mitt mellan detta och den nivå av brottsbekämpning vi just nu befinner oss på? Kanske finns det andra människor än Petra Lundh som skulle kunna styra polisens arbete? Kanske finns det någon potentiell Rikspolischef därute som inte ser på sitt jobb på samma sätt som en meteorolog; en som siar och tror och som nöjer sig med att det ibland blir uppehåll i spöregnandet.
Uttrycket ”det kommer att ta tid” har varit ett av Tidöregeringens och justitieminister Gunnar Strömmers favorituttryck de senaste åren, och stora, genomgripande förändringar kan förvisso ta tid. Men de kan också gå fort, beroende på ambitionsnivå. Och på manskap.
Det stora problemet är att Sverige inte har tid. Åtta värdefulla år slösades bort av justitieminister Morgan Johansson – han som hellre ville ”rensa för socioekonomiska faktorer” än rensa upp bland de kriminella gängen – och av regeringarna Löfven I och II överlag. Regeringarna Reinfeldt I och II ska vi inte tala om; hur lågt prioriterat brottsbekämpningen var på den tiden. Räntan på den ackumulerade vanskötseln av Sverige under 00- och 10-talet är astronomisk och alla politiska partier borde just nu ha eld i baken. Det borde vara alle man på däck och det engelsmännen kallar ”battle stations”, men det är det inte. Inte ens SD verkar särskilt oroade, och resultatet kommer att bli ett Sverige som till slut bara har verkligt exceptionella åtgärder kvar att ta till.
Vi är på väg dit med stormsteg.
Det vi kommer att få offra på vägen är rättssäkerheten, lyxen att kunna döma ”lindrigt” och – kanske ett mindre problem – vår nationella självbild. Bilden av ett land som i slutändan alltid klarar skivan, utan att för den skull behöva göra avkall på vår gudagivna anständighet.
Fallet kommer att bli mycket högt.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Undrar om jag numera blivit förhärdad när jag börjar tycka att övervåld mot packet är bra.
Folket i Rumänien ruttnade tillslut på diktatorn och dömde helt sonika paret Ceaușescu till döden.
När kommer någon eller några politiker ta tjuren vid hornen och agera?
Under covidvansinnet beslutades det om den ena och den andra vansinnigheten över en natt, då minsann kunde det tas beslut.
Om inte du skrev Jens skulle jag låsa in mig i mitt garage för alltid.
Tack för att du vågar skriva!
Trist morgonläsning där sanningen kastas rätt i plytet under frukosten. Denna sanning borde alla seriösa journalister och poddare beskriva dagligen. Tack Jens för att du försöker få Sverige att förstå att vi är illa ute och inte har tid att vänta på en riktig ledare som GÖR vad som krävs.