”Maxaluuk”, säger Yonael när vi zick-zackar oss fram genom folkmassan till fiket på andra våningen för att hämta kaffe, och eftersom jag är både gammal och dum i huvudet måste jag fråga tre gånger innan jag fattar vad han säger.
”Maxaluuk?”
”Nej, nej … maxad look!”
Han skrattar överseende. Vi är mitt inne i ett samtal om influencers och Yonael har gett sin syn på vad som går hem hos kidsen. Enligt honom funkar en sån som Nick Alinia på yngre killar för att han “maxar sin look”. Han ser bra ut och klär sig trendigt.
”De lyssnar inte på nån som är ovårdad och inte klär sig snyggt”, säger han krasst.
”So what you’re saying”, tänker jag, ”är att ingen lyssnar på mig …”
Vilket nog är lika bra. Tidigare på dagen när Malin Ekman och jag pratar gammelmedias död på Nopolars scen står en Karen från SR och tittar på oss. Eller blänger snarare. Hon ser ut som hon bitit i en citron när jag säger i mikrofonen – högt – att jag inte bryr mig om PS och att jag inte behöver gammelmedia för att sälja min bok. Strax innan har jag kallat GW för dum i huvudet (apropå hans gamla Lars Vilks–krönika där han hånade Vilks för att vara “dålig på att måla”) … och kallat de journalister som ljugit mot bättre vetande för “svin”. Eller nånting ditåt. Jag borde verkligen lära mig att hålla tand för tunga såna gånger. Men icke. Jag lär mig aldrig.
SR-kvinnan får nog och går därifrån.
Men jag förlåter henne, på samma sätt som Charlie Kirks fru säger sig förlåta sin makes mördare. Jag tror nämligen att många av dessa PS-människor lever så helt i sin egen, ombonade, trygga, pastellfärgade värdegrundsvärld – och har gjort så länge – och är så intellektuellt och moraliskt utmanade – att de på riktigt inte kan föreställa sig att någon skulle kunna tycka att nåt de gör är dåligt. Att stiftelsen Doku och Aron Flam med jämna mellanrum drar ner brallorna på dem och avslöjar dem med att ljuga och/eller anställa/samarbeta med människor med tydliga kopplingar till Hamas … det är liksom smällar man får ta. Saker i marginalen. Bara glömma och gå vidare. Snart är det Mello!
Cecilia Udden kränger sin nya bok en bit bort. Sofie och Lars på Doku går dit och köper ett ex. Ställer sig i kö och ber att få den signerad. Cecilia ritar dit en sur kråka: “Till Doku”. Fint av henne. Det får man ändå säga. Att hon svalde stoltheten. Fast hon blir stressad när Doku-gänget kommer fram. Inte så konstigt. Hon hann väl tänka:
“Game over. De har hittat min koppling till Hamas … och Knasbollah … och Boko Haram … och V …”
