Din värsta mardröm.
Det är mitt i natten och du vaknar av att någon försöker öppna ditt sovrumsfönster.
En kompis sa nåt träffande för några år sedan – om sina grannar i den lite finare Stockholmsförorten.
Han sa:
“De kommer inte att fatta vad som hänt med Sverige förrän den dag dom rullar upp persiennen i sovrummet och det sitter en somalisk familj i trädgården och bajsar.”
Jag minns att jag inte hajade till.
Dels för att min kompis har en ganska färgstark humor – burlesk för att använda ett fint ord som förhoppningsvis tar udden av det hela – dels för att jag själv redan tänkt tanken; att den svenska medelklassen snart kommer att få se sina änglamarker invaderade av kulturella inslag så exotiska att de knappt tror sina ögon. Det där med “somalier” är i och för sig rätt taskigt. Givetvis går de på dass som alla andra – som Silvia, som David Lagercrantz, som Tilde DePaula – och förmodligen rätt sällan i främmande människors trädgårdar.
Men ändå. Jag kunde se det framför mig. Om jag själv varit somalier hade jag kanske föreställt något motsvarande – en invasion av vita, eller kineser… eller valfri rivaliserande klan… Alla är vi rädda om vårt revir. Till och med den beskedlige svensken som i skydd av sitt eget huvud nog inte är så beskedlig längre.
I det avseendet har våra politiker har byggt en bomb.
Hur?
Jo, genom att i år efter år kissa väljarna i ansiktet med floskler som:
“Det blir vinst längre fram.”
“De flesta invandrare är hjärnkirurger.”
“Strukturell rasism är värre än skjutna barn, uppeldade bilar och sprängda trappuppgångar.”
“Oro för samhällsutvecklingen = rasism.”
“Islam betyder fred.”
Många väljare tänker numera tyst för sig själva (eller för den delen högt, som jag):
“Jävla lögnare. Jag förlåter er aldrig.”
Och det är väl det som är den värsta mardrömmen – för politikerna. Och journalisterna. Det är det de hör krafsa runt sovrumsfönstret mitt i natten: folkets ilska. Ilskan mot de som i så många år flyttade fokus från brotten, från gärningsmännen, från den strukturella anti-svenskheten – till “tonen” i debatten.
De sista 2-3 åren har något hänt med den svenska i folksjälen. Allt fler talar om “hårdare tag”, allt färre verkar bry sig om den bild stora delar av gammelmedia desperat försöker upprätthålla. Medborgarna vill se action. Resultat. Blod. Saft och bulle-eran är över. Eller, tja… nästan halva befolkningen håller fortfarande fast vid det gamla paradigmet, fast när det väl släpper riskerar det att gå fort. Pendeln kommer att slå tillbaka med full kraft, mot fascism, repression, summariska rättegångar, mer våld…
Det kommer att bli det direkta resultatet av tal om vikten av “inkludering”, “hot mot demokratin” och “stå upp mot mörka krafter”.
Rätt ironiskt när man tänker efter.
Jag tittar på Uppdrag Gransknings utmärkta serie ”Skyttarna” – om de unga män som värvas av kriminella till att åka runt och ”japp” folk, d.v.s. skjuta ihjäl människor som de anser gjort något fel. Eller – skjuta ihjäl deras anhöriga, i brist på annat.
Det är ett svart hål.
Miljöerna, människosynen, bristen på empati och konsekvenstänk. Omänskligheten. Den språkliga och intellektuella torftigheten.
När jag sedan ser nya Rikspolischefen Petra Lundhs förvirrade/hjälplösa uppsyn i Aktuellt grips jag av något isande i maggropen.
Det här kommer att bli värre, mycket mycket mycket värre, innan det kanske, kanske, kanske blir lite bättre.
Läs mer om mannen på bild längst upp här.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Och nu ska de goda ut och manifestera mot nazisterna i Gubbängen. När det går 60 000 eller något sådant lösa gängkriminella. Jag har gett upp beträffande halva delen av befolkningen.
Exakt så är det: rikspolischefens obeskrivliga ansiktsuttryck symboliserar vanmakt och oförmåga.