”Jag vill inte leva fel liv och sedan dö!”
Orden är April Wheelers, en av huvudpersonerna i Richard Yates hyllade roman Revolutionary Road från 1961. Repliken finns inte med i boken, men väl i filmatiseringen av densamma från 2008. Där det är Kate Winslet som får sätta ord på den kvävande medelklassångesten i villaidyllen strax öster om New York. Hon vill att hon och maken Frank (spelad av Leonardo DiCaprio) ska lämna sina inrutade liv och “flytta till Paris”. Hitta sig själva. Leva! Innan det är försent!
Frank är tveksam. Han jobbar med marknadsföring på ett maskinföretag. Det är ett själsdödande arbete, men tryggt. Bra betalt. Man vet vad man har, men inte vad man får.
Om Frank och April varit svenskar 2025 hade de bott i Bromma. Frank hade jobbat med content creation på Tele2 eller Klarna. April hade ätit Zoloft och röstat på Centerpartiet.
Finns det, apropå allt detta, ett samband mellan företeelser som invandring, gängkriminalitet och mängden antidepressiva läkemedel som skrivs ut till etniskt svenska medelklasskvinnor i åldrarna 30–50 år?
Det är en tillspetsad fråga, jag vet. Det finns ju män som äter lugnande preparat också. Alla är inte vita och alla som knaprar piller gör det inte för att de oroar sig för invandringen. Men låt mig driva den tesen en stund. Jag bygger mitt case på anekdotisk bevisföring, men kanske kommer en och annan av er ändå att känna igen er i mitt resonemang. Vid det här laget finns det en och annan där ute människor som haft sitt eget bittra, lilla “Jimmie-moment” i smyg. Ibland flera. Ni vet, när man plötsligt råkar ut för något oväntat – “höga smällar” eller “fyrverkerier” …
(varför tror alltid snälla, svenska tanter att det är “fyrverkerier”? Oavsett årstid?)
Ett plötsligt och brutalt gäng– eller invandringsrelaterat våld kan också vara en utlösande faktor till att man börjar tänka själv och ifrågasätter det gängse narrativet.
“När du får oväntat besök”, som det heter i den trivsamma Gevalia-reklamen från förr. Att ens barn blir förnedringsrånat kan också få polletten att trilla ner. Eller att ens mamma blir våldtagen och torterad på vårdhemmet. Eller att någon mördas vid den lokala idrottsplatsen. Eller att myndigheterna sätter in ridande polis i det idylliska område där man bor.
Eller att du råkar bevittna ett mord och sedan blir uppsökt i hemmet och mördad av mördarna. Eller att ett galet ex försöker klättra upp på din balkong för att mörda dig och din nye pojkvän.
Det finns numera en lång lista av potentiella incidenter som kan få en annars civiliserad människa att vakna upp och se det främlingsfientliga ljuset. Ofta sker det i det tysta och inte sällan i de kvävande medelklassmiljöer som skildras i Revolutionary Road, eller i The Ice Storm (av Rick Moody) och The Corrections (av Jonathan Franzén).
Var allt en lögn? Är Äktenskapet/Familjen ett fängelse? Och i så fall: hur tar jag mig ut? För Lester Burnham (Kevin Spaceys rollkaraktär i American Beauty) blir svaret att säga upp sig från sitt trista jobb, börja med styrketräning och stöta på sin tonårsdotters kompisar. Lester fnyser föraktfullt åt all kritik. Han är en befriad själ. Eller för att använda hans egna ord:
“Det känns som jag legat i koma i tjugo år och först nu vaknar jag upp!”
I filmer/böcker som American Beauty är det konvenansen som är problemet. Denna leder till en revolt mot det förväntade – mot de sociala och kulturella pretentionerna. I min svenska parafras representeras Äktenskapet/Familjen av Folkhemmet/Värdegrunden och konvenansen av den i grunden välvilliga inställningen till invandring och mångkultur.
Den man måste ha, ni vet.
Inte i Klippan och Bollstabruk, men väl på Värmdö och Götgatan. Inte i fikarummet på Rogers Maskinlyft, men definitivt i fikarummet på SVT:s Nyhetsredaktion. Och Ekot. Och TV 4. Och DN. Och Dramaten. Och Svenska Filminstitutet och hundra andra sönderpolitiserade myndigheter och institutioner där en karriär kan omintetgöras av att man inte tillräckligt hårt och snabbt tar avstånd från företeelser som språktest och tonårsutvisningar, eller där man, likt Per-Axel Janzon, f.d. programmakare på Utbildningsradion, har den dåliga smaken att tänka själv och dra det egna lagets doktriner till sin spets.
Tyvärr är ingen helt immun mot den brutala verkligheten – och mot impulsen att ifrågasätta den bild av verkligheten som förmedlas av ex. SVT och SR. Inte i längden. De ständiga pushnotiserna om “sprängningar” (se bombdåd) och 12-åriga kontraktsmördare har en tendens att äta sig in i även det starkaste av psyken. Droppen urholkar värdegrundsstenen och även på arbetsplatser där alla har engelska titlar och är “managers” och “controllers” finns det människor (kvinnor) som ligger i sängen varje kväll, efter att de släckt telefonen, och grubblar:
“Tänk om min man har rätt? Han verkar ju så säker på sin sak … Tänk om SD har rätt?!”
Till och med Elisabeth Thand Ringqvist “hemlige vän” i Kvartals partiledarintervju erkände det. Det var verkligen en fantastisk passage. Man kunde känna hur Elisabeths själ lämnade hennes kropp när han sa det.
Et tu, Brute.
Eller så var det planerat; Centerledaren krattar manegen inför ett hopp över till den Mörka Sidan av kraften. Det vill säga Tidö. Man vet aldrig. Kunde “palestiniern” Mohamsson kan väl jämten Thand Ringqvist. Även om omvärldens dom förstås skulle bli hård. Vilket osökt för oss in på denna artikels rubrik: den om “angivarsamhället”. Lever vi verkligen i ett sånt? Är folk, på riktigt, rädda för att säga vad de tycker?
I Anna Funders Stasiland – en skildring av livet i forna DDR – kan vi läsa om de psykologiska mekanismer som fick vanliga östtyskar satt tjalla ner sina grannar, och ibland egna släktingar, till myndigheterna:
”Angivarna fick känslan att de, när de gjorde det, faktiskt var någon. De kände att de hade övertaget över andra människor …”
Ovanstående iakttagelse kommer från en f.d Stasi-anställd.
Han utvecklar resonemanget:
… angivarna rapporterade (till Stasi) om sin familj och sina vänner utan att de visste om det. I efterhand hävdar de rutinmässigt att deras information inte skadade någon … det är som om de alla har fått samma ursäktshandbok.”
Den där handboken finns som bekant även i Sverige och i den står att det finns människor som har “fel värdegrund”, “fiskar i grumliga vatten”, “göder mörka krafter”, “hetsar mot folkgrupp” och lider av “islamofobi”.
Inte sällan är det välbeställda, vita akademikerkvinnor som tar täten i kampen mot avfällingarna. Eller unga rabulister som Zara Larsson och Greta Thunberg.
George Orwell beskriver dem i sitt stilbildande, anti-fascistiska verk 1984:
”Det var alltid kvinnorna, och framför allt de unga, som var de mest fanatiska anhängarna av Partiet – de som svalde alla slagord, de ivrigaste amatörspionerna och de som nosade upp varje spår av tankebrott.”
I Sverige är det, som bekant, vanskligt att lufta sin oro om företeelser som invandring, demografi och kriminalitet utan att kända människor skyndar till. Det kan vara enkla själar som Camilla Läckberg och Henrik Schyffert. Eller representanter för det fransmännen kallar bien-pensant (de rätt tänkande) – exempelvis akademiledamoten Åsa Wikforss eller vd-maken David Lagercrantz.
Oavsett – den som säger ifrån mot vansinnet – barnmördare med Kalasjnikovs, våldtäkter på ålderdomshem, imamer som lär ut hur man slår sin fru – riskerar att få både sin humanism och sitt människovärde ifrågasatt, mer eller mindre subtilt. Parnassen är ständigt på vakt, mot både verkliga och inbillade hot mot demokratin:
Det ska sägas – det har blivit bättre de senaste åren. Färre och färre låter sig skrämmas till tystnad och det är förstås svårt att ta en sån som Wikforss på allvar om man inte är typen som färglägger Mandala-pussel och/eller åkte med DN:s klimattåg till Italien.
När Wikforss lät sig intervjuas av Dagens Samhälle 2024 sa hon – apropå SD:s “trollfabriker”:
“När samma budskap pumpas ut väldigt mycket så har vi en tendens att tro på det. Och om vi tror att budskapet kommer från olika, oberoende källor är vi också mer benägna att acceptera det. Trollfabriker utnyttjar denna upprepningseffekt med stor framgång.”
Det kan inte bara var jag som tänker på SVT här. Och på deras Mellanöstern-korrar Cecilia Uddén och Samir Abu Eid. Jag vet inte riktigt varför jag gör det. Men jag gör det.
I vilket fall: trots uppmjukningen av den rigida samhällsdebatten misstänker jag att det fortfarande finns en väljargrupp där ute som lider i det tysta, och som varje dag för en inre kamp med sig själva:
“Ska jag hålla fast vid mina liberala, vänsterlutande värderingar och rösta rätt? Eller ska jag tänka på mina barns framtid? Ska min dotter tvingas växa upp i ett samhälle präglat av organiserad religion och ett teokratiskt patriarkat? Eller ska hon, som jag, växa upp i ett land där tjejerna kunde gå barbröstade på skolans simlektioner? Eller åtminstone: utan slöja …”
Vad det kokar ner till är: Kan jag (eller du) smygrösta på SD? Eller i alla fall på KD eller M?
Självklart inte.
Anständigheten sätter stopp för såna hugskott. Och bildningen. Och just: konvenansen. Så utvägen blir, för en och annan, lugnande medel. Eller skilsmässa. Många par sliter ont efter att Jimmie glidit ner mellan dem i sängen. Han ligger där, varje kväll, med händerna knäppta i nacken och vippar obekymrat med tårna. Ler sitt sliskiga nationalistleende. Visslar på Winds of Change med Scorpions.
Han vet.
“Somethings gotta give …”
Och mycket riktigt: plötsligt en dag, till synes från ingenstans, får maken nog och kastar DN i väggen:
“Jag tänker inte ställa upp på den här charaden längre!
HON (likblek): “Vad?!”
HAN: "IS-återvändare gruppvåldtog 101-åring på vårdhem!”
HON: “Vaddå?! Det står väl inte i DN?!”
HAN: “Exakt! Jag fick gå in på Fria Tider för att få hela bilden!”
HON: “Läser du Fria Tider?”
HAN: “Ja, vad ska jag gör, då?! Du ser ju vad som händer med landet!”
Hans fru lägger sig på sängen och gråter:
“Jag känner inte igen dig … Jag vägrar att tro att du tycker så där …”
Trots att hon själv, innerst inne tvivlar, och när fredagen kommer somnar hon berusad på rosévin. Sexuellt frustrerad. Moraliskt förvirrad. Olycklig. Han sitter uppe ensam; somnar framför ViaPlay. Ser fotboll. Dricker grogg. Surfar porr. Det är en nidbild. Lätt vulgariserad. Men helt sann. Jag tror, nej jag vet, att många har det så just nu. Jag har fått dussintals brev genom åren där framför allt män, men också några kvinnor vittnat om hur det uppstått ett bittert ställningskrig i deras tidigare så lyckliga familj och det är nästan alltid Jimmie som är boven i dramat.
Och i förlängningen: Ahmed.
Kanske volymen av anti-depressiva läkemedel som skrivs ut i Sverige har med andra saker att göra –också. Men man ska komma ihåg att östtyskarna, när det begav sig, drack mer än dubbelt så mycket alkohol som sina bröder och systrar på andra sidan muren.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Mycket av det skriver känner jag igen, i det egna livet med sambon och bland gamla vänner. Hon sosse sedan barnsben, jag nybliven aktiv i SD. You have to stand your ground. Och vara konsekvent. Kärleken behöver inte dö för det. Värre är det med den gamla vänskapskretsen, gamla radikaler i 65-75 årsåldern.
De skulle aldrig ändra uppfattning om någonting. Stock-konservativa!! vänsterkvinnor och vänster så mycket det går. Det går inte att diskutera samhällets uppenbara problem med dem. Det blir för obehagligt, dock inte för mig.
Jag orkar inte bry mig längre.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan dina brev. Jag hade nog börjat tvivla på mitt förstånd. Igenkänningsfaktorn är stor. Tack för att du finns! ❤️