Det strukturella Sverigehatet
Efterdyningarna av påskupploppen blottar en nation av yrvakna journalister och politiker. Julgranen brinner! Vad gör vi nu?!
Påskupploppen, och hatet mot staten, avhandlas på ledarsidor och i poddar. Grov sammanfattning av debatten: “Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om!” för att citera Hasse Alfredsson i “Under Dubbelgöken” från 1979. Den gången handlade det om politiker som inte visste vad en liter mjölk kostar eller att kärnkraft är farligt. Fyra decennier senare fattar vi inte varför 12-åringar och deras mammor kastar sten på polisen. Vi kan inte ta in vidden av att vi skapat hundratals parallella, dysfunktionella etniska enklaver över hela Sverige. Samhällen befolkade av människor som ser staten och polisen som fiende (samma stat som försörjer många av dem med skattepengar).
I Sveriges Radios “Det politiska spelet” är det som vanligt fniss och flams men Fredrik Furtenbach är i alla fall “trött” över att pöbeln reagerade exakt som Rasmus Paludan ville. En poliskonstapel swishar förbi i nyhetsflödet; han undrar varifrån hatet mot Aina kommer? Han och hans kollegor vill ju bara försvara demokratin. Expressen skriver: “En Röda korset-medarbetare som befunnit sig mitt i flera av kravallerna är traumatiserad av det grova våldet och efter att ha sett mammor mana på sina barn att kasta sten.”
I Svenska Dagbladet intervjuas Centerledaren Annie Lööf om sin syn på upploppen och om polisens rätt att begränsa manifestationer som Koranbränningar. Hon låter spänd. Börjar inte ett enda svar med sitt sedvanligt dryga: “Nämen, så här är det…” Allvaret verkar ha sjunkit in även hos henne: ett inbördeskrig lurar strax under ytan.
Samtidigt är många jättearga över att Ebba Busch tyckte att polisen kunde ha knackat lite huvuden i Örebro och Norrköping när de ändå var där och direkt hamnar fokus på annat. Morgan Johansson låtsas tro att Busch vill anställa en “massaker”. Han nämner dock inte de terrorister som fick för sig att kasta in en molotovcocktail i en passagerarbuss i Malmö. Det kunde ha blivit en massaker. Att Annie Lööf liksom Busch har synpunkter på polisens arbete glider förbi även det. Liksom att Nadim Ghazale (representant för polisen, staten och SVT) uttrycker följande på nyhetsplats:
“Vi behöver stärka skyddet för redan utsatta medborgare, för riktiga muslimer som blir uppriktigt ledsna, sårade och uppgivna över de provokationer som genomförs under missbrukandet av yttrandefriheten.”
Lagstiftningen om hatbrott ska alltså omfatta människor som är “uppriktigt ledsna” och sårade?
En galenpanna har talat.
Och i Expressen berömmer Anna Dahlberg Miljöpartiets Märta Stenevi för att hon kläckte ur sig i den där prilliga DN-intervjun att invandrare föder för många barn (typ). “Det behövs ett samtal om familjeplanering.” Ja, kanske det. Eller några decennier av kinesisk enbarnspolitik? Eller en riktigt galen idé: ta inte hit fler kvinnor i fertil ålder från Afrika och Mellanöstern. Radikalt – ja. Men “samtal” om familjeplanering ligger antagligen åratal bort. Sen ska vi debattera huruvida detta är “rasistiskt” i 5-10 år och sedan tar det 30 år till att implementera. Dessa samtal kommer, i slutändan, bara att bli en intellektuell stretchövning för Sveriges mediaelit; ett ändlöst provpratande i Studio Ett och Filosofiska Rummet.
Fast något har ändå hänt i debatten senaste tiden: inom loppet av några dygn medverkar Mustafa Panshiri i Aktuellt. Chang Frick sitter med i Kvartals fredagspanel medan Omar Makram får berätta i DN om varför han brände Koranen (han ville inte skickas hem till Egypten). Alla tre medverkar i vanliga fall i “Sista Måltiden” – ni minns, podden som fick skit för att programledarna skrattade på fel ställe när Paolo Roberto var gäst. “Sista Måltiden” är inte jättemainstream men plötsligt finns ett sug att höra “alternativa röster”. Har de gamla pratpellarna spelat ut sin roll? Det kanske finns andra förklaringsmodeller än “klass”? Får vi höra En Arg Blatte i Agenda framöver? Paludan i Aktuellt? Markus Allard som sommarpratare? Vem vet. Tiderna förändras. Många svenskar med invandrarbakgrund förstår precis var vi hamnat och vad framtiden bär i sitt sköte. De känner igen påskkaozet från sina hemländer. Många infödda svenskar verkar tyvärr fortfarande tro att det som hände i Linköping, Norrköping, Örebro m.fl ställen ska kunna lösas med “mer resurser”.
Låt oss leka med tanken och ta en annan “gruppering”, en som också anser sig stå utanför samhället och som inte gillar polisen, och som vill se det moderna Sverige brinna ner till grunden – NMR – och ställa oss frågan: “Skulle det gå att omvända dem med “mer resurser?” Går de att muta med fler fritidsgårdar? Skulle en politiker ens komma på tanken?
Knappast.
Men i de utsatta områdena ska det hällas in mer pengar “Vi måste bli bättre på att______” …fyll i valfritt buzzword: Se. Uppmuntra. Inkludera. Stimulera. Främja. Stötta. Prioritera. Omfamna. Utreda. Och apropå de BRÅ-rapporter som antagligen redan är igångsatta med anledning av förra veckans händelser: Frederic M Thrashers forskning kring gängbildning i storstadsmiljö har snart hundra år på nacken. Hans magnum opus The Gang – A Study of 1,313 Gangs in Chicago kom redan 1927. Thrasher spårade gängkulturens ramverk tillbaka till feodala och medeltida maktsystem. Han lanserade teorin att den tribalism och de stametos som uppstått i äldre samhällen i Europa ärvdes i rakt nedstigande led till gängen i Det Nya Landet. Mycket av det han kom fram till i sin forskning gäller än idag. Det är därför områden som Skäggetorp, Rinkeby och Rosengård (för att ta några exempel) präglas av tankegods från Mogadishu, Baghad och اشک آباد.
Kommer detta att kunna vändas av att Expressen skriver ilskna ledare? Eller av att Morgan Johansson bestämmer sig för att “se över” en eller annan lagstiftning? Eller av att Jens Ganman producerar ännu ett putslustigt pajdiagram? Eller av att Annie Lööf låter orolig i kommande intervjuer fram till valet?
Gissa.
Inom flyget pratar man om “point of no return”, alltså när bränslet i tankarna inte räcker för att vända om och flyga hem ifall man skulle behöva det. Det svenska samhället passerade (om inte förr) denna punkt i samband med påskkravallerna och nu står svensk polis plötsligt inför samma moraliska dilemma som israelisk polis och militär i samband med intifadan: hur hanterar man tolvåringar som kastar sten och molotovcocktails? Barn som försöker skada och döda?
Facit finns.
Daniel Suhonen skriver på Aftonbladets ledarsida om tidningens svängning/omvändelse under galgen i NATO-frågan: “Putins aggression dödar nu möjligheten till alliansfrihet så till den grad att inte ens språket kring den gamla politiken fungerar.” Oklart vad det betyder exakt, som så ofta när det gäller Suhonen, men jag gissar vilt: den politiska propagandan fungerar inte länge. Till slut blev verkligheten för överväldigande. Så kommer det att bli med invandringen också. Till slut. Suhonen, Anders Lindberg och de andra kaozapologeterna kommer att sitta i Studio Ett och Aktuellt och förklara att nu måste Sverige faktiskt stänga gränserna för nu har det gått för långt. Språket kring den gamla politiken fungerar inte! Nu brinner även min julgran! The times they are-a changing!
Men då kommer det att vara försent. Det är redan försent, compadres. Det parallella samhället är här för att stanna och de kommer bara att växa. Med regeringens och Riksdagens goda minne.
Håll i hatten.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Tråkigt att du har rätt. Skrämmande att du sätter huvudet på spiken så hårt. Det politiska systemet vi har i dag är skjutet i sank. Du som gammal sosse jag som gammal ungmoderat. Det politiska landskap vi växte upp i är förruttnat. Ingen tar ansvar. Bara en massa snack och ingen verkstad. Alls.
”Dessa samtal kommer, i slutändan, bara att bli en intellektuell stretchövning för Sveriges mediaelit” 🙂 Underbart formulerat 🙏