För några veckor sedan lämnade en grupp mammor från Järvafältet över en “kravlista” med 34 punkter till inrikesminister Mikael Damberg. Överlämningen skedde på Mynttorget i Stockholm. De 34 punkterna syftar till att komplettera de 34 punkter regeringen själva la fram i februari 2019 för att bekämpa den eskalerande gängkriminaliteten.
När man läser förortsmammornas kravlista (se nedan) och jämför den med vad som sas bland de församlade på Mynttorget slås man av skillnaden mellan text och verklighet.
Vissa anhöriga till de ihjälskjutna ungdomarna sa att de vill kunna skicka hem sina söner till Somalia för att ”bli uppfostrade”. Instämmande tillrop hördes när någon pratade om att vräka och utvisa kriminella (ett krav som Socialdemokraterna nu går fram med). Såna uttalanden hade de närvarande journalisterna från exempelvis P1 och SVT kunnat ta fasta på men de rösterna är svåra att hitta i den officiella rapporteringen. Kanske för att de inte passar in i det gängse narrativet om att alla problem i samhället beror på “för lite resurser”.
I sin nya dokumentär “Våra barn dör” hittar Diamant Salihu en mamma som är inne på ett annat spår än att det är “samhället” som ska lösa de uppkomna problemen. Hon tror att de boende på Järvafältet måste lösa problemen själva.
Men går det?
Oavsett om samhället och föräldrarna samarbetar? Polisen Rissa Seidou säger några ganska anmärkningsvärda saker i nämnda dokumentär. Hon kallar det som sker för ett “gerillakrig”. Hon säger också att “det kommer nya (unga kriminella) hela tiden” och att: “det kommer inte att ta slut…” (14.30). Sen lägger hon till en sak som torde få det att isa sig i blodådrorna på både nuvarande och kommande regering:
“Varje individ i området kan bli nån form av gängmedlem”.
Varje individ.
Det låter som en helt omöjlig uppgift att lösa.
Så här ser förortsmammornas manifest ut:
När jag läser det kan jag inte låta bli att undra om mammorna författat manifestet helt på egen hand eller om det gömmer sig ett politiskt parti bakom formuleringen.
Manifestet innehåller flera bra förslag som rör lagstiftning kring startpistoler och mer pengar till tullväsendet men i övrigt ligger fokus på att skjuta till mer resurser. Mycket litet handlar om personligt ansvar; förövarnas ansvar, föräldrarnas.
De flesta nyhetsredaktioner slog upp mammornas upprop stort men få brydde sig om att länka vidare till de 34 punkterna.
Rörelsen #nationellkris – som står bakom manifestet – startades runt 2018 och redan då talade man om en ”ekonomisk politik som gör att alla människor får samma förutsättningar till ett värdigt liv”. Vill man vara elak kan man kalla det kommunism men samtidigt är det svårt att argumentera mot att vi alla ska få så jämlika förutsättningar som möjligt.
Man måste ändå fråga sig: är det verkligen tal om klassklyftor och mer bidrag till olika sociala projekt som kommer att hindra unga (och äldre) män från att sätta en pistol mot en försvarslös kvinnas tinning och trycka av?
De unga männen i förorten talar om att ”spraya” varandra.
Inte med färg utan med kulkärvar från automatvapen. Frågan som infinner sig är: hur når man fram till människor som distanserar sig från sina barbariska handlingar genom att tala så? Går de att rehabilitera? Skulle det gå att rehabilitera Breivik och släppa ut honom bland folk igen?
De flesta ser nog det som helt orimligt. Breivik mördade dussintals människor, inte “bara” en eller två, och den tankefiguren förpassar oss till ett hörn där vi måste bestämma oss för en gradering: hur många kan man mörda för att fortfarande anses rehabiliteringsbar?
Var går gränsen?
Vid en? Vid två? Vid tre eller flera? Och hur mycket ska “socioekonomiska faktorer” tillåtas spela in i sammanhanget? Den som läst Åsne Seierstads biografi om Breivik minns att det finns mycket i hans uppväxt som skulle kunna förklara hans livsval.
Inte ursäkta men förklara.
I Märta Stenevis "gröna samhälle” finns det inte plats för vare sig högerextrema terrorister eller gängkriminella. Vargen och lammet kommer att gå bredvid varandra. En vansinnig utopi men en utopi som Stenevi (och regeringen?) verkar tro på. Hennes tankar avslöjar dock en alarmerande brist på insikt i människans natur, en brist på historisk bildning och i förlängningen: en strikt solipsistisk världsbild. Utvecklingen kommer att anpassa sig efter henne. Efter politiken.
Inte efter det faktum att “det hela tiden kommer nya”.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Ett grundläggande problem är de "goda". Dessa människor bryr vare sig om samhället eller drabbade människor i våra förorter, vad som händer där skiter de fullständigt i, de är bara intresserade av sitt eget godhetsposerande.
Tack Jens för att du finns. I annat fall hade jag trott att det är jag som är galen. Hmmm, det kanske jag är förresten, men då är vi i alla fall minst två.