Det handlar om ondska, Elisabeth Åsbrink.

Gängen tar över Sverige. Journalisten Elisabeth Åsbrink efterlyser mer "tillit" och pekar ut sociala orättvisor som orsak. Trots att det enda botemedlet mot denna ondska heter våld.

Döda eller dödas.

Jag lyssnar på P1. Författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink har haft ett Jimmie-moment. Hon också. Detta efter att ett kriminellt drägg, i fredags kväll, pepprat hennes grannes dörr med kulspruta i Hammarby Sjöstad. Med mjuk och eftertänksam röst berättar Åsbrink om sin skräckupplevelse för SR-reportern Elias Wahlberg. “Här kom våldet”, säger hon och lägger till:

“Vi trodde på nåt vis att… ähm… – det är svårt att ta in.”

Hon avbryter sig lite där, men det hänger i luften att hon var på väg att säga:

“Vi trodde på nåt vis att det här inte skulle drabba oss.” (02.37)

D.v.s. medelklassen. Den övre. Eller så var det något helt annat hon tänkte på – det kan vara jag som önsketänker.

Sveriges Radio

Elisabeth Åsbrink skriver om upplevelsen i DN också. Hon skriver att den gjort att hon förändrats i grunden; att hennes grundtrygghet försvunnit. I P1 utvecklar hon sina tankar: det som sker i Sverige, menar hon, “hotar demokratin” (sant) och många av hennes övre medelklasskompisar lyssnar antagligen på intervjun och nickar instämmande. Kanske är det sådana här självutlämnande texter och intervjuer, som måste till för att DN-läsarna och P1-lyssnarna ska vakna ur sin Törnrosasömn en gång för alla, för att det ska sjunka in:

“De kan drabba även mig!”

Gulp.

Lösningen på situationen? Ja, det är en svår fråga. Kanske borde vi se varandra i ögonen? Småprata lite? Åsbrink föreslog det för sju år sedan redan, då när det gällde ämnet terrorbekämpning.

DN

I P1 inskärper hon att gängvåldet gör att vanligt folk riskerar att tappa “tilliten” till varandra och att vi då, i förlängningen, blir ett rov för “populister och extremister” och att vi “öppnar oss för konspirationsteorier”. Lite oklart vad dessa skulle bestå i exakt. Var det Illuminati som sköt mot hennes grannes dörr? Nej, jag skojar – hon menar förstås den högerextrema konspirationsteorin att gängvåldet hänger ihop med Sveriges okontrollerade invandring och den totalhavererade integrationen. Åsbrink varnar för “enkla lösningar” och säger att det här är “komplicerade frågor”. En “ohygglig otrygghet sprider sig” i samhället och då finns risken att vi blir “offer” för de som har “enkla lösningar”.

(Jimmie).

Det är lite som att kastas tillbaka till 2015 när man lyssnar på ovan nämnda P1-inslag. Eller: det är som att lyssna på ett litet barn som med sannskyldig blick berättar om Tomten. Även i andra delar av samhället fortsätter de alternativa analyserna av det som sker ute i samhället. Pragmatiska lösningar på den uppkomna situationen läggs fram; en tradition med djupa rötter i detta land. Och utgångspunkten är, som vanligt, att människan är god. Hon gör så gott hon kan. Det måste vi alltid utgå från. Det är samhällets fel om folk blir kriminella. Brist på fritidsgårdar, brist på uppmuntran i skolan, näringsfattig mat, trängsel… etc.

Se, 1968.

Jag tittar igenom de skildringar av gängen som SVT, TV 4 m.fl gjort de senaste 10-15 åren. Det är samma drägg som sitter framför kameran 2014 som 2024, bara i olika skepnader. De vittnar om en värld där ingen litar på någon, där alla skjuter alla och där inget har något bestående värde. Allt går att köpas, allt går att sälja, alla kan jappas, inget spelar någon roll i det långa loppet. De är nihilister, kort sagt, och det finns tiotusentals av dem på våra gator och torg. En enda kriminell 16-åring kan hålla ett helt bostadsområde gisslan med sitt våldskapital – tiotusen kan förlama ett helt land.

Det är det vi ser nu.

Den stora förlamningen.

I gårdagens partiledardebatt utgjorde inte gängvåldet något av ämnena, trots att det är den allt överskuggande frågan. Oklart varför . Kanske tyckte SVT att det var uttjatat, fast troligare handlar det om att en sån diskussion riskerar att hjälpa de “populister” Åsbrink varnar för. Om man diskuterat gängvåldet hade Jimmie Åkesson fått chans att ta upp Magdalena Anderssons kuriösa robotbesök i Skärholmen häromveckan och det hade inte sett bra ut. Detta socialdemokratiska PR-sår måste få chans att läka ifred, tänkte nog en och annan SVT-medarbetare. Magdalena har haft det tufft på sistone och nu måste vi hjälpas åt att bygga upp hennes varumärke igen. Hon var ändå Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon spräckte glastaket. Det glömmer vi aldrig.

Samtidigt håller Malmö andan. Även om det gjorts lugnande utfästelser om vilken lämplig stad det är för evenemang där den blodiga konflikten mellan judar och araber ställs på sin spets. “It’s a great city!” försäkrar The Local (finansierad av bl.a. sjätte AP-fonden). I realiteten: en plats där “islamister” och annat mänskligt avskrap lever gott på skattemiljarder från resten av Sverige.

Kommunala skatteutjämningssystemet to the rescue. Väldigt praktiskt. “Fiffigt” som Jacob Wallenberg sa i Aktuellt den där gången, i början av 1990-talet, när reportern informerade honom om att staten köpt upp krisande Nordbanken.

Jag tittar på klipp från de “Pro-Palestinska” universitetsockupationerna i USA, apropå “kriget i (eller mot) Gaza”; Israels “fullskaliga” invasion för att använda samma papegojfras som alla journalister rapar upp när det pratar om kriget i Ukraina. Vad universitetsockupationerna egentligen handlar om står väl klart för de allra flesta vid det här laget. Det handlar om ondska. Precis som med gängen i Sverige – ondska och onda människor.

Jo – jag vet – det där var “bara” en ensam skylt, en i mängden, och det var en enda, liten person som bar runt den, fast hans meddemonstranter verkade inte reagera nämnvärt på tilltaget. Fascinerande. Jag undrar: vet de ens vad uttrycket “Final solution” åsyftar? Vet Greta? Det hade Nike Nylander kunnat passa på att fråga när Den Kanoniserade övervarade en halv Aktuelltsändning häromsistens. Tyvärr halkade manuskortet med den frågan ner på golvet.

Ajaj.

I Sverige är vi i vilket fall rädda för att prata om detta med ondska. Jag påminns om det när jag lyssnar till Elisabeth Åsbrink i P1. Hon talar vänt, så vänt… om vikten av sociala insatser. Underförstått: den kriminelle vettvilllingen som sköt med automatvapen i hennes trappuppgång hade kunnat räddas av “mer resurser”. Det är vårt fel, samhällets, att vi inte såg honom. “Fångade upp” som det brukar heta på J.D Salinger-språk.

När det handlar om attentatet i Gubbängen (där f.ö. polisutredningen verkar ha gått lite i stå) är det å andra sidan lätt att tala om ondska och mörker. Det som hände där var “oerhört” – kanske rent av nazism i bästa fall. Även om det råkade vara samma tillvägagångssätt som attentatet mot SD i Luleå, samma röda rökgranater… men ändå det var helt annorlunda i Gubbängen. På något sätt.

SVT

Det som händer i Gaza är också ondska. Inte när Hamas hindrar sitt eget folk från att ta del av västs hjälpsändningar…

Associated Press

New York Times, october 2023.

…men väl när Israel försvarar sig och försöker få tillbaka sina kidnappade medborgare.

Tillbaka till de svenska “gängen”.

Jag ska sluta ironisera: det här handlar inte om sociala missförhållanden. Det handlar – och jag säger det igen – om ondska. Från helvetet. Gängdräggen är inga missförstådda Bombi Bitt-typer. De är orcher. Och apropå konst och kultur: vad har decennier av film, teater, skönlitteratur etc. lärt oss om detta med ondska? Jo, att man som god människa måste bekämpa den och att det då – i princip alltid – krävs våld. De allierade besegrade inte Hitler med lågaffektivt bemötande. Det kommer vi inte att kunna göra med gängen och de religiösa extremisterna heller. De går inte att resonera logiskt eller känslomässigt med dem. De förstår bara ett språk och vi fridsamma, fredsälskande svenskar måste lära oss att tala det språket.

Snabbt.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---