Det goda kommer att förlora.

Bör Sverige införa ”sanctuary cities” för laglydiga medborgare? De orimliga lösningarna rycker närmare för varje nytt bombdåd och varje gängmord som sker i offentlig miljö.

”We’re doomed...” Foto: Bengt Ganman.

Det är en hemsk sak att skriva. Jag vet. Men tyvärr är det sant. Iallafall om man med ”det goda” avser det sekulära, svenska civilsamhället. Det som alltid varit så robust och som genom åren absorberat allt från blodiga ambassadockupationer till olösta statsministermord. Fast just nu är det under hård attack och attacken sker genom det kineserna kallar lingchi, ”death by a thousand cuts”. I form av våld, korruption, etniska konflikter… ja, ni kan ramsan vid det här laget. Den behöver inte upprepas.

Tänk ändå hur det har blivit.

På åttiotalet bråkade vi svenskar om något som kallades ”Löntagarfonder”. Snabbspolning fram till 2024 och konfliktlinjerna går mellan regimtrogna och icke-regimtrogna eritreaner. Mellan judehatare och ”judeälskare”. Mellan kriminella klaner från länder i Afrika och Mellanöstern. Mellan ”soft girls” och drag queens. Och en rad andra mer eller mindre prilliga företeelser.

Tror inte faster Agda såg den utvecklingen komma när hon satt och drack kaffe och tittade på Bingolotto 1992.

Spännande med lite action tycker vissa, med ett vitalt och ”mångfaldigt” samhälle. Medan de allra flesta nog längtar tillbaka till det grå och trista förgängs-Sverige som tickade på som en trygg gammal Moraklocka i allrummet på ålderdomshemmet i Kramfors. Inga större åthävor. Ordning och reda, löning på freda’. Extrapris på blodpudding nere på Konsum. Göran Folkestad och Lotta Pedersen i Mellon. Ta påtår. Ta en finsk pinne till.

Jag ser samma kommentar fladdra förbi igen i media, efter ett av alla dessa mord i offentlig miljö. Någon som bor där det just skjutits säger till SVT att hon: ”tänker att vi måste ändå tänka att det goda vinner.”

SVT

Och ja – det goda har vunnit, många gånger. Inte minst i samband med andra världskriget. År för år, bit för bit, har mänskligheten segat sig framåt på resan mot upplysning och demokrati. Och sakta men säkert har större delen av jorden blivit hyfsat fridfull, hyfsat stabil. Det finns en vardag även i länder som Irak, Somalia och Syrien. Och i Sverige. Såklart. Nio av tio kvarterskrogar i Midsommarkransen drabbas inte av skottlossning.

Men en och annan gör det och för dem som är där när det smäller blir det ett trauma för livet. Vissa tröstar sig med tron på ”det goda”. Vi har ju lärt oss det från film, teve och litteratur: att det goda alltid segrar till slut. Utom i Afghanistan. Och på Utøya. Och en del andra ställen runt om i världen. Ibland vinner talibanerna. Ibland slår döden till och det finns inget någon kan göra åt det. Väldigt orättvist det där, men så ser världen ut.

…men oftast vinner det goda.

Visst, så är det.

Tyvärr sjunger det ”goda” Sverige på sista versen och vi har, än en gång, en svag regering som nöjer sig. De ändrar en del lagar, sant, de skärper olika straff… men det är små kalibreringar i sammanhanget. Det skruvas på de små, små rattarna. När alla förstår att det kommer att krävas massiva, polisiära – och militära – insatser för att trycka tillbaka gängen och våldsverkarna. Och en hermetiskt tillsluten gräns.

Det kommer dock aldrig att hända, hur mycket vi än önskedrömmer.

Däremot kommer det asymmetriska, oväntade, ologiska, brutala våldet att ta över mer och mer. Det kommer att spilla över från Orten in i de finare områdena. Till slut kommer Hela Sverige att bli de kriminellas lekplats.

Väldigt synd och väldigt onödigt.

Låt oss leka med tanken på svenska ”sanctuary cities”. I USA betyder det, i korthet, städer som tar emot illegala immigranter. I ett svenskt sammanhang skulle det kunna innebära mindre städer som spärras av och kontrolleras av myndigheterna. Inga vapen och inga droger tillåts innanför stadens gränser, inga religiösa samlingslokaler… endast ostraffade människor får bo och arbeta därinne. Folk som missköter sig, snattar, slåss, spelar superhög musik i EPA:n mitt i natten… åker ut på arslet.

”No soup for you! Come back – one year!”

Lite som Staffanstorp fast på steroider. En dystopisk framtidsversion eller ett pragmatiskt sätt att rädda delar av Sverige från det kriminella mögel som i rekordfart sprider sig överallt? Jag misstänker att fler och fler skulle kunna tänka sig att underkasta sig en mer drakonisk samhällsordning bara för att få lite lugn och ro. Och så är det: när alla rimliga lösningar är slut börjar folk snegla på de orimliga.

Där är vi snart.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---