Ur arkivet: Det exploderande landet.
Sverige befinner sig i ett permanent chocktillstånd. Terrorn griper omkring sig och regeringens saktfärdighet bäddar för en ny, rödgrön regering.
Tre explosioner på ett dygn. Farsta, Malmö och Eskilstuna. Glömt imorgon, om inte redan ikväll. Nya “explosioner” tillkommer hela tiden och knuffar, obönhörligen, ut de gamla ur vårt kollektiva medvetande. En fullständigt exceptionell situation för ett modernt, västerländskt land. Fullständigt bisarrt. Fast det mest bisarra är ändå statsmedias fortsatt yrvakna inställning till situationen. Visst, man rapporterar om det som händer, men det är som med vädret: rutinmässigt. Lite grafik, lite statistikstaplar. Si och så många vansinnesdåd i år… yada yada…
I princip skulle väderpresentatören Per-Erik Åberg kunna redovisa det hela i slutet av varje Aktuellt-sändning, på en karta markerad med rökmoln.
Hur borde det vara?
Tja.
De ansvariga borde givetvis jagas med blåslampa. Dagligen. På fältet. När de inte är förberedda. Inte minst vår politiskt impotente statsminister. Istället bjuds justitieminister Strömmer, rikspolischef Lundh – eller i värsta fall Carin Götblad – in till Aktuellt och får stå och docera/tala gallimatias om den uppkomna situationen.
…en situation som förvisso är ett arv från tidigare regeringars vettlösa kriminal- och invandringspolitik. Men sånt kan man bara trösta sig med så länge. Vi har hört alla analyser och förklaringar till leda nu. Vi har hört Strömmers hesa, sövande röst ad nauseam:
“Sånt här tar tid… nya lagändringar är på gång… vi måste orka ha tålamod…”
Eller Götblads evinnerligt klämkäcka:
“Hela samhället måste hjälpa till!”
Really?
Kampen mot organiserad terror? Ska den smetas ut på lärare, socionomer, barnmorskor och andra yrkeskategorier som redan går på knäna i arbetet med att parera analfabetism, “heders”-problematik och tusen andra “utmaningar” som det mångkulturella samhället skänkt oss?
Det som sker i Sverige just nu – det EXCEPTIONELLA som sker – är en polisiär och militär fråga. Inget annat. Olyckan Löfven hade rätt den gången han hakade på Jimmie Åkesson om att sätta in militär i förorten.
Sex år sedan.
Fast media och brottsexpertis sitter ohjälpligt fast i det märkliga nyspråk är tänkt att beskriva situationen för medborgarna: “sprängningar” (det är sånt LKAB sysslar med) och “skjutningar”… "(talar vi om sparkstöttingar?)
För att inte tala om det Orwellska otyget “felskjutningar”.
Nej.
Det finns inga sådana. Det finns bara mord eller mordförsök och man kan tycka att det här är hårklyverier, semantik, men ord har betydelse. Det om något har intersektionalisterna lärt oss. Pronomen är jätteviktiga. Fel ord på fel plats (“felköning”) kan ställa till irreparabel skada och det kan även uttryck som “sprängningar” och “skjutningar” göra. De formar nämligen folkopinionen. De skänker situationen ett försonande skimmer – jämfört om SVT, SR och de andra vågade kalla saker vid deras rätt namn.
Mord. Pyromani. Terror. Bombdåd.
Men det gör de inte och även om det skulle är svårt att leda i bevis att allt skulle bottna i en stor konspiration (det gör det inte, men däremot i enskilda journalisters och redaktörers flathet och feghet) blir resultattet detsamma: ett somnambult, politiskt paralyserat folk som fortsätter att rösta fram sina egna bödlar.
Vi står där, förvirrade, stridsutmattade – “shellshocked” som det heter på engelska – framför vår sönderbombade trappuppgång, vår nerbrända garagelänga… varpå en statsanställd journalist sticker fram mikrofonen och ställer den pseudobekymrade frågan:
“Hur känns det?”
Jisses.
Jobbar alla SR och SVT-reportrar på sporten?
“Hur känns det?”… Det är en fråga man ställer till folk som vallat bort sig eller sprungit fel i O-ringen. Eller vunnit en pokal i skidskytte. Att ställa den frågan till folk som just råkat ut för ett bombdåd där de bor? Som drabbats av terror? Som lever i klorna på lokala gangstergäng?
Nä.
Kära SVT och SR.
Där får ni tänka om. Ni gör er till en del av problemet genom att hålla på så här. Vid det här laget har vi sett hundratals korta intervjuklipp med brottsdrabbade människor som får berätta i några sekunder “hur det känns”.
Nu är det dags att med full kraft fokusera på politiker och andra ansvariga. I ett normalt land hade både den förra och nuvarande regeringen pressats till avgångens gräns på grund av rådande situation. Vi hade hållit flera extraval vid det här laget. Missförstå mig rätt: politiskt kaos i sig är inget eftersträvansvärt, men det är inte heller detta absurda status quo som bara rullar på vecka efter vecka, månad efter månad: Ja, jo, visst… det kanske “sprängs” nästan dagligen… men… vad ska man göra liksom?
Kristersson lägger huvudet på sned och säger att han tycker att det är “allvarligt”, “oacceptabelt”.
Hans utnämnande av Henrik Landerholm till nationell säkerhetsrådgivare, och hans oförmåga att lyfta bort klantskallen efter en rad häpnadsväckande klavertramp säger faktiskt mer om Kristersson än om bästa kompisen Henrik.
Nåja.
“Skjutningarna” går tydligen ner och det är bra. Men dessa märkliga “explosioner” som SVT och SR envetet rapporterar om – de går upp. Gungorna och karusellerna. Summan av lasterna (den misslyckade “integrationen”) är konstant.
Ingen lättnad i sikte där.
Och i förlängningen kommer det här, troligen – i värsta fall – leda till att väljarna ledsnar och röstar fram de rödgröna igen.
Då är det kört på riktigt.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Det är på ett sätt tur att mina föräldrar gått bort och därför slapp bevittna Sveriges totala förfall där man bytte bort ett homogent och tryggt land mot den skit vi nu fått. De skyldiga måste bli bestraffade... hårt!
Gjorde en (för mig iallafall) intressant iakttagelse de senaste dagarna. Hur människor som aldrig skulle drömma om att ens andas om all denna galenskap och enorma problem som vi står inför i Sverige och Europa, helt plötsligt hade ett jättebehov av att manifestera vad de tycker om Trump och Elon Musk.