"Det är klart man bombar till slut."
På kort tid har Sverige förvandlats till ett brutalt gangstersamhälle. Kultureliten klamrar sig fast vid illusionen om fortsatt "tilltro". Deras naivitet är det verkliga hotet mot demokratin.
I en tid när populismen (den från höger) griper omkring sig och barn skjuter med maskingevär i trappuppgångar i Hammarby Sjöstad och bombar bostadshus på Södermalm… ja, då måste vi orka hålla huvudet kallt. Vi får inte förlora vår medmänsklighet. Vi måste våga fortsätta vara öppna och nyfikna, och leva som vanligt. Vi måste våga se varandra i ögonen, vi måste–
PANG!
Du är död.
Precis som Kjäll Gustafsson i Gislaved. Tommie Lindh i Härnösand. Mikael Janicki i Skärholmen.
De försökte leva som vanligt.
De försökte därtill säga ifrån när de såg att något inte stämde; att brott var på väg att begås, och för detta betalade de med sina liv. I andra änden av debatten hittar vi såna som Åsa Wikforss (professor i teoretisk filosofi), Elisabeth Åsbrink (författare) och Susanna Einerstam (reporter på Sveriges Radio). Två av dem själva brottsoffer: Einerstam bodde i ett av de många hus som bombades av kriminella ifjol. I Åsbrinks hus sköt de med automatvapen. Fruktansvärda upplevelser utgår jag ifrån, men dessa individers reaktioner är märkliga… Istället för att bli arga och använda sina offentliga plattformar till att ställa de politiker som skapat vansinnet mot väggen slår de knut på sig själva för att relativisera det som hänt. Einerstam*, tar täten – utan konkurrens.
Så här sa hon när hon intervjuades av sin egen arbetsgivare efter bombdådet på Södermalm i början av förra året:
“…det är klart man kan halka fel, det kan vem som helst göra. Det skulle jag också gjort om jag inte haft en enda jävla chans i mitt liv. För det här är också en demonstration mot den skit man växt upp i… och det är klart man bombar till slut… när ingen bryr sig överhuvud taget om mig… (…)… vi måste ta itu med grundproblemet, d.v.s. människan som inte har ett utrymme, som inte blir sedd, inte älskad, ingen bryr sig om dem.”
Brottslingarna = offer. Som så ofta i landet bak-och-fram-och-upp-och-ner.
Elisabeth Åsbrink då? Jo, hon gick ut i både DN och Sveriges Radio efter sin skräckupplevelse och varnade för “populister”. Och för “tappad tillit”. Några år tidigare hade hon varit ute och tänkt högt i tidningen VI kring terrorsim på samma tema:
“…demokratins kärna är vår förmåga och benägenhet att lita på varandra. Utan tillit, ingen demokrati.”
I klartext betyder detta: var inte “främlingsfientlig”. Trots att du numera kan stå bredvid precis vem som helst på T-banan: en 13-årig kontraktsmördare eller en 15-åring med en bomb i ryggsäcken. Precis som på Sabbatsabotörens tid…
…även om frekvensen på galenskaper kanske är lite högre idag.
Akademiledamot Wikforss, då? Jo, hon vaknade till på sittpinnen efter Kalla Faktas avslöjande om den demokratihotande “trollfabriken” och gick till generalangrepp mot SD:
“Trollfabriker ägnar sig åt vad forskare brukar kalla svart propaganda. Det som skiljer svart propaganda från vanlig politisk propaganda är just att avsändaren är okänd. Anonymiteten har flera funktioner. Den underminerar möjligheten att vara källkritisk…”
Lite som med Expressens och Dagens Nyheters anonyma ledarstick, då. Eller propagandan från radikala moskéer (Koranens budskap får överhuvudtaget inte ifrågasättas.)
Vidare skriver hon:
“Genom att ge det falska intrycket av en allmän opinion skapar alltså trollfabriken en allmän opinion…”
Här kan man invända: är det en realitet eller ett “falskt intryck” att SD fick nästan 20% av rösterna i förra valet? Och: var valresultatet ett resultat av anonyma “trollkonton” eller berodde det på situationen i Sverige? Wikforss menar att vi inte alls står inför en systemkollaps, trots upprepade varningar från polisen:
Hon skriver vidare:
“… vi bör vara djupt oroade över att den senaste Ungdomsbarometern visar att hela 19 procent av de unga männen, en viktig målgrupp för SD:s trollfabrik, betvivlar att demokratin är det bästa systemet för att styra ett samhälle.”
Inte bra såklart, men vilka är dessa män? Exakt? I vilka länder har de sin kulturella bakgrund? Vilket paradigm är de färgade av? Och oavsett om de heter Kalle eller Muhammed: är de ett lika stort hot som de som ägnar sig åt grov, systemhotande brottslighet? De som väljer att gå med i Hamas och ISIS?
Wikforss igen:
“…den känslomässiga polariseringen tilltar i Sverige sedan 2010 då kulturkriget kom till landet. Det vill säga det år SD kom in i riksdagen.”
Den känslomässiga polariseringen – värre än hedersmord, skjutningar på torg, lekplatser och i köpcentru. Gäng som mördar oskyldiga. Wikforss text illustreras (bland annat) av en bild på en skrikande Donald Trump. Parodiskt. Precis som Löfvens kommentar i faksimilen ovan.
Dessa tre kvinnor är nu inte ensamma om att hålla sig med till intet förpliktigande åsikter om “hot mot demokratin”. I elfenbenstornet på Aftonbladets ledarredaktion, bakom en låst reception med vakter och kameror, sitter Ingvar Persson och funderar hur verkligheten “borde” vara. Han efterlyser sans och balans inom den kriminella världen och verkar helt missat att de svenska gängen är internationellt kända för sin brutalitet och sin totala avsaknad av intern lojalitet och struktur.
Så här skriver han:
Gangsterledarna “måste förstå”…
Ett barns funderingar. Eller snarare: en socialdemokrats. Jag tipsar Ingvar (och er) att se SVT:s utmärkta satsning: “Stockholms gängkrig – bakom rubrikerna” och “Skyttarna”. Där – liksom i Diamant Salihus bok “Tills alla dör” – framgår det med all önskvärd tydlighet att de svenska gängen inte fungerar som Ingvar och Aftonbladet tror.
Det finns ingen logik i den kriminella världen. Ingen “tjuvheder”. Inget långsiktigt tänkande. Det finns bara våld. Brutalt våld som inte gör skillnad på gängmedlemmar och oskyldiga förbipasserande. Något som El Salvadors president Nayib Bukele tar upp när han blir intervjuad av Tucker Carlson: polisen har bara gängmedlemmarna som potentiella måltavlor för sina vapen – gängmedlemmarna skjuter alla, även oskyldiga, om de vill och/eller måste; kampen förs på helt olika villkor.
Precis som i Sverige.
Ingvar Persson tror dock att det spektakulära våldet kommer att leda till så stora polisinsatser att gängens knarkhandel till slut störs ut, men tyvärr: Sverige fungerar inte så. Vi saknar de polisiära resurserna för att åstadkomma något sådant, ens om vi ville.
Vi har för få poliser helt enkelt.
Läget är oändligt mycket sämre än vi tror.
Inte minst för att Sveriges “intellektuella elit” och journalistkår är så sorgligt ur fas med tiden.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Åsa Wikforss gjorde ett djupt och obehagligt intryck, när hon deltog i den inbjudna panelen i ett avsnitt av "Ekdal och Ekdal" (SVT jan 2019). Avsnittet handlade om demokrati.
Pärlor från Wikforss var bl.a: "Tänka själv kan gå väldigt fel." Avslutningsvis sa någon, att yttrandefriheten eller möjligen det folkliga deltagandet borde öka. Nej!! skrek Åsa Wikforss med emfas.
Sverige- strutsarnas förlovade land