Det är INTE allas ansvar.

Allt oftare hör vi mantrat: “Det är allas ansvar. Hela samhället måste hjälpa till.” Exempelvis mot gängen. Maximen etablerades 1996 av justitiedepartementet och den har inte fungerat sedan dess.

”Eskilstunas sak är vår!”

“Skolan är en tyvärr ofta outnyttjad brottsförebyggande resurs. Dess betydelsefulla roll i det brottsförebyggande arbetet kan inte nog understrykas… (…)… Problemet är att skolans personal inte alltid identifierar sig med sin brottsförebyggande roll.”

Analysen är hämtad ur justitiedepartementets promemoria ”Allas vårt ansvar” från 1996 (sid. 27). Det var ett nationellt program som togs fram för att förstärka och utveckla det brottsförebyggande arbetet i Sverige. Redan då började vi nämligen få sådana problem med segregation och kriminalitet att politikerna insåg att polisen inte skulle räcka till. Men istället för att påbörja en kraftig utbyggnad av rättsväsendet satsade man på en ideologisk lösning av problemen. Fokus skulle, från och med mitten av 1990-talet, ligga på en etisk och moralisk mobilisering av ”hela samhället”: nattvandrare, lärare, dagispersonal, socialsekreterare, bostadsbolag, detaljhandel, PRO… alla skulle kroka arm och hjälpa till att stämma i bäcken. Frivilligt och med den sociala pliktkänslan som drivkraft.

Det låter fint det där men frågan är: hur fungerade det? Vad har hänt sedan 1996? Hur ser det svenska samhället ut idag? Jag tror att de flesta ärliga människor – människor som inte jobbar på ETC, Flamman, P1, DN eller Aftonbladets ledarredaktion – kan hålla med om att trots att hela samhället hjälpt till och ”tagit ansvar” i drygt tre decennier så har situationen inte blivit bättre – snarare tvärtom. Kanske beror det ökade antalet bombdåd på allmän plats på ökad anmälningsbenägenhet… eller så beror det på att Sverige bitit av en alldeles för stor tugga på solidaritetsäpplet och nu satt både humanism och handlingskraft i halsen.

Trots överväldigande bevis på att Sverige inte längre klarar sina ideologiska/humanistiska åtaganden hörs dock med jämna mellanrum socialdemokratiska opinionsbildare som Carin Götblad, Jerzy Sarnecki, Dan Eliasson m.fl. framföra tesen att det här ändå kommer att gå vägen på något magiskt vis – vi kommer att räta upp skutan! – och du, lilla människa, har ett ansvar att hjälpa till att knäcka gängen, stoppa skottlossningarna och uppfostra de 12-åriga barnsoldater som kan tänka sig att gå fram till en främmande människa mitt på gatan och skjuta dem i huvudet med en UZI. Hjälp oss! Hjälp oss! som olyckan Eliasson satt och kväkte på en presskonferens för några år sedan.

Det här med rättsväsendets otillräcklighet konstaterades f.ö. 1996 i ovan nämnda utredning. Så här står det på sidan 3:

“Eftersom det nu blivit alltmer tydligt att rättsväsendet inte ensamt kan bekämpa brottsligheten, och resurserna även i fortsättningen aldrig kommer att vara tillräckliga, blir det nu en ny utmaning för kommuner och myndigheter på lokal nivå, att i ett mer organiserat samarbete och till allas nytta ta till vara den resurs som består i det medborgerliga initiativets kraft, engagemang och möjligheter.”

Den som inte motarbetade Dan Eliasson aktivt har ett ansvar.

Idiotordet ”utmaning” började, som ni ser, hamras in i folkets medvetande redan för trettio år sedan och justitiedepartementet visste också, redan på den tiden, att resurserna ”aldrig kommer att vara tillräckliga”. Det där är extra intressant. För hur visste de det? De oräkneliga miljarder vi pumpar in i ”välfärden”… de räcker alltså inte? Hur i allsindar är det möjligt? Kan förklaringen måhända finnas på annat håll? Det här kanske handlar mer om handhavandet av skattemedlen – inte själva antalet kronor och ören?

Det finns, i vilket fall, en rad avslöjande passager i den aktuella departementstexten men jag ska inte tråka ut er genom att citera alla. Läs igenom själva om ni orkar. Det står i vilket fall klart att redan regeringen Persson visste precis hur landet låg: det gamla Sverige var borta och hade ersatts av något långt brutalare och på sikt okontrollerbart. Andersskonskans Kalle-referensen i nedanstående stycke skulle kunna kallas rörande om den inte avslöjade en sådan bottenlös naivitet och senfärdighet. Samma naivitet som Stefan Löfven tilläts sitta och mumla handlingsförlamat om i åtta år.

“Urbaniseringen har minskat den sociala kontrollen och ökat anonymiteten, invandringen har förändrat befolkningens sammansättning, normsystemen har förändrats liksom familjens och kyrkans roll… (…)… (sid. 2)

”…med facit i hand kan vi konstatera att vi byggde bort den sociala kontroll som följde av människors vardagliga och ofta rutinmässiga aktiviteter, t.ex. den vaksamma äldre dam som höll ögonen på Anderssonskans Kalle och hans kamrater men som nu inte längre har någon att titta på. I vart fall ingen som hon känner igen. Känslan av delaktighet, av social gemenskap och av att bo i ’sitt’ område, kom på många håll att försvinna.” (sid. 15)

Kort sagt: ansvariga institutioner förstod sambanden mellan invandring, segregation och kriminalitet. Man visste att de ”no go-zoner” vi i anständighetens namn inte bör nämna 2023 utan istället kalla för det mjukare ”utsatta områden” hade cementerats, och för att råda bot på detta utgick ett nationellt dekret om att ”blanda” befolkningen.

Alltså 1996.

För snart trettio år sedan.

“…det är således önskvärt att man undviker kategoriutformade eller segregerade bostads- och verksamhetsområden och i stället strävar efter att blanda olika boendeformer och verksamheter som ger en mer varierad social sammansättning av de boende.” (sid. 15)

Gick ju lysande, hörni. Men kanske har vi inte blandat tillräckligt? Kanske är det där felet ligger? Vi kanske måste ha mer klan. Mer hederskultur. Fler skiftsovare. Fler papperslösa. Mer trångboddhet. Fler Muslimska Brödraskap. Speciellt i de villaområden i Nacka och Bromma där ledande blandmissbrukare som Annie och Magda bor. Eastmansvägen i Vasastan borde också blandas mer ur etnisk och sociokulturell synvinkel. Liksom Sunnersta i Ångermanland. Och Torp! I Hyllinge socken i Södermanland. Icke att förglömma. Varför ska Göran och Anitra vara utelämnade till att bara umgås med bleksiktiga bonnläppar i blåställ? När det finns spännande människor som spelar djembe lagar baba ganoush? Och skjuter nyårsraketer inne på den lokala neonatalavdelningen.

Vansinneslandet.

Skämt åsido. Det ska sägas att författarna bakom ”Allas vårt ansvar” faktiskt erkänner att det är staten som ska stå i främsta ledet när det gäller att bekämpa gäng och knarkhandlare, men man blandar också in uttryck som ”alla goda krafter”… Man smetar ut ansvaret på alla och ni vet vad det innebär. Om något är ”allas ansvar” blir det i slutändan ingens.

“Ansvaret för kampen mot kriminaliteten vilar ytterst på staten men för att den skall få genomslag på den lokala nivån krävs att alla goda krafter samverkar och att kampen förs på bred front.” (sid. 29)

En av de intressantaste passagerna i den här bortglömda trasan från 1996 är nog den där justitiedepartementet erkänner och pekar ut ”broken windows”-fenomenet som en nyckel till lyckad brottsbekämpning. Ni vet, den teori som hävdar att trasiga fönster och klotter skapar en förlåtande miljö för grövre brott. Ja, ni läste rätt; tvärtemot vad dementimaskinen Jerzy hävdar finns det forskning på detta område. Sedan länge. Vissa samband är kända.

“…i forskningen har man kunnat visa att i områden som till det yttre ger ett intryck av bristande organisation och låg social kontroll, upplevs normbrotten inte lika avvikande som där inga tecken på förslumning existerar…” (sid. 33)

…men ni vet hur det är: i det längsta ska vi låtsas att vi inte vet, inte förstår, och att ”alla” ska hjälpa till att bekämpa Shottaz och Dödspatrullen. När det borde stå klart för varje intellektuellt hederlig människa att mellanstadieelever som mördar varandra med AK 47:or inte är ett problem som kan lösas ”långsiktigt” med hjälp av sociala reformer och lågaffektivt bemötande. Det här är ett akut problem. Och tyvärr är det bara inlåsning, inkapacitering och ökad, statlig kontroll som fungerar. Jag hatar att skriva det där sista eftersom det får mig att låta som den reaktionära gubbstrutt jag som ung svor på att aldrig bli.

Men nu är det som det är.

Regeringarna Bildt, Persson, Reinfeldt och Löfven har, mot bättre vetande, skapat denna absurda mardröm. De har pajat Sverige med vett och vilja. De har systematiskt ignorerat alla varningssignaler och hela tiden gömt sig bakom en fasad av ”rätt värdegrund”. Med benäget bistånd från infantila lakejer som Annie Lööf, Jan Björklund och Gustav Fridolin. Värdegrundsbabblet och ”anti-rasismen” har tillåtits trumfa alla varningssignaler från verkligheten. Många av dessa lakejer sitter kvar på ledande positioner i samhället och här är vi: i en situation där alla nu levande svenskar kommer att få ägna resten av sina liv åt att städa upp den osannolika röra de öppna hjärtanas politik ställde till med. Försök inte smita undan. Försök inte fokusera på ditt eget liv och dina egna problem. Vi sitter alla i samma båt.

Sink or swim.

Östersundsposten levererar alltid. Från denna vecka.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---