Den röda bokstaven.
Att ledande socialdemokrater hoppar på enskilda medborgare för deras politiska åsikter är inget nytt. Det ligger i deras DNA.
Det är en hårt vinklad rubrik – jag vet. Och bilden på Magdalena Andersson är elak. Den betraktas sannolikt som hat och hot av Moa Berglöf, Annie Lööf och andra vänsteranhängare. Men min kritik är inte tagen ur luften; Anderssons senaste utspel om den libertarianske debattören Henrik Jönsson och hans ”påkostade inspelningsstudio” är av foliehattskaraktär. Partikollegan Tobias Baudins huvudlösa funderingar kring att eventuellt lagstifta kring fri opinionsbildning hör hemma i DDR. Jag har länge misstänkt att Baudin är vad vanligt folk, utan krusiduller, brukar kalla ett jävla stolpskott och nu fick vi det bekräftat.
Anders Lindberg anlägger, som en händelse, moteld kring utspelet om lagstiftning. Elaka tungor menar att hans lön betalas av LO.
Det är i så fall helt i sin ordning. Jag skulle aldrig vilja förbjuda Anders att skriva, inte ens om jag visste att han finansierades av främmande makt. Livet skulle bli betydligt tråkigare utan hans analyser.
Nota bene: det är inte fel av Anders Lindberg och Magdalena Andersson att hålla ett vaksamt öga på desinformation och utländska aktörers försök att påverka svensk inrikespolitik – det får man göra, ska man göra. Givetvis. Inte minst som högt uppsatt politiker. Men som före detta statsminister, som aspirerande sådan, får man inte ens snudda vid tanken att kväsa enskilda medborgares åsikter eller, via ”guilt by association”, stämpla ett rött A i deras panna – eller på deras bröst.
Allra minst av det skälet att de råkat kritisera ens egen politik. Inte ens om kritiken är elak, raljant, hånfull, överdriven, tillspetsad eller ”orättvis”… eller som i Henrik Jönssons fall: torr och saklig och överdrivet artig.
Här går Andersson, Baudin och andra ledande socialdemokrater bort sig.
Fullständigt.
Kanske inte så konstigt för historiskt sett finns det något mycket obehagligt och auktoritärt i det statsbärande partiets förhållande till enskilda journalister och opinionsbildare. Och till vanliga medborgare.
Dåvarande justitieministern Laila Freivalds tyckte, med pekfingret i luften, att journalister som ställde impertinenta frågor om hennes dubbelmoral kring den egna bostadsrätten ”skulle skämmas”. Hon var också inne och kladdade i affären med SD:s nedstängda hemsida. Det sistnämnda blev hennes fall. Statsminister Olof Palme talade om journalister (DN:s Peter Bratt specifikt) som ”kloakråttor”. Detta för att de hade mage att rota i hans justitieminister Lennart Geijers ”kärleksliv”. Eller dennes intresse för minderåriga prostituerade för att tala klarspråk.
Stefan Löfven å sin sida tyckte att det var ”konstigt” att privatpersonen Katerina Janouch uttalade sig i tjeckisk teve om det kaotiska tillståndet i Sverige; samma tillstånd som hans eget parti nu – bara några år senare – med hull och hår erkänner.
…och som grädde på det röda moset kommer nu Magdalena Andersson ångande med sina märkliga teorier om privatpersonen/YouTubern Henrik Jönsson och hans fina tevestudio. Man kan, i sammanhanget, undra varifrån Anders Ygeman och andra socialdemokrater lägger ut sina sociala medier-klipp? Vem har betalat kamerorna? Mikrofonerna? Green screen:en? Ibland ser det ganska påkostat ut. Varifrån kommer den finansieringen?
Just det: partistödet. Skattepengar. Eller lotterier; ett skamlöst tombolaskramlande utanför ålderdomshemmet. Eller swish. Som Ygeman ber om i samband med sina filmer.
Precis som Henrik Jönsson.
Och då går det an. Och ja – det gör det på ett sätt. Iallafall när det gäller lotterna, även om det är en cynisk hantering. Personligen ser jag inga problem med att socialdemokraterna gnor runt med insamlingsbössorna för att skaffa pengar till sin politiska kamp. Och jag ger blanka fan i vilka som swishar en tidning som ETC för att stötta dem i deras kommunistiska kamp. Eller för den delen till SamNytt. Det skulle aldrig falla mig in att kräva att få veta vem/vilka som ger av sina sparpengar till Johan Ehrenberg och Kent Ekeroth. Bägge dessa opinionsbildare ska bemötas med raka argument, inte halvkvädna visor om att de får pengar på ”fel sätt”.
Men det är detta Magdalena Andersson inte längre mäktar med: att ta den sakliga debatten kring socialdemokratins havererade integrations-, miljö-, försvars-, energi-och kriminalpolitik. Det har blivit så många pinsamma kappvändningar de sista åren att hon antagligen, rimligen, förhoppningsvis sitter och skäms på sin kammare. Och det är väl den där skammen, i bakhuvudet om inte annat, som gör att hon inte vågar eller orkar bemöta Henrik Jönssons och andra belackares argument med annat än dåligt genomtänkta, uselt formulerade insinuationer.
Aftonbladets Staffan Heimersson skrev för många år sedan något tänkvärt kring IB-affären och andra politiska skandaler:
”Detta är en defekt på vår nationalkaraktär: I kampen mellan David och Goliat håller vi på Goliat.”
Jan Guillou skriver med förödande detaljrikedom om Geijer-affären och lögnaren Palme:
Det ska f.ö sägas att detta med politiker som ljuger som en häst travar och/eller utan omdöme hoppar på enskilda medborgare inte är något unikt för vänstern. Det förekommer även annorstädes och det är lika korkat då.
…men för att återgå till Magdalena Andersson: jag inser att man inte kan vara ett totalt dumhuvud om man lyckas avancera till posten som statsminister. Eller för den delen finansdito. Det krävs en viss grundintelligens. Min inside säger dessutom att Magdalena kan vara både social och rolig privat. Hon har humor och iakttagelseförmåga. Hon är ingen ond person.
Så vad hände här?
Vad håller människan på med?
Det är faktiskt ett större mysterium än vad affären med Henrik Jönsson först ger vid handen. Anderssons beteende är lika obehagligt som djupt konfunderande. Det är inte bara det att hon – liksom den intellektuellt klunsige Stefan Löfven – saknar demokratisk ryggradsreflex; hon är också märkligt självdestruktiv. Verkar knappt bry sig om hur hennes klavertramp uppfattas.
Det första hon borde göra för att bryta den negativa trenden är att byta ut sin kretin till pressekreterare, hon som i bakgrunden på den bandade DN-intervjun hörs tjattra om ”hatåhot”. Om jag varit Andersson hade jag bett journalisten om en paus i intervjun. Jag hade tagit min pressis i örat, bokstavligt talat, och dragit ut henne ur rummet, väst á la Alan Rickman i Robin Hood:
”Var tyst när jag pratar! Ditt infantila kacklande får mig att tappa koncentrationen!”
Ett ännu större mysterium är att ingen senior person inom S tycks förmå att koordinera arbetet med damage control när PR-olyckan är framme. Vilket den allt oftare är. Istället skickar man fram tjockskallar som Tobias Baudin… och andra… för att försvara Andersson. För varje sådan framstöt blir soppan värre. Ingen av dessa människor verkar känna till Streisand-effekten som lär oss att ju mer man försöker stoppa en misshaglig nyhet på nätet (eller i Aftonbladet) – desto mer växer den. Ingen av dessa ”toppsossar” verkar fattar att det smartaste här hade varit att säga:
”Det där blev fel. Vi tar tillbaka. Henrik Jönsson och andra medborgare får syssla med vilken sorts opinionsbildning de vill, i den form och frekvens de finner rimligt. Vem som väljer att donera pengar till dem har vi inga synpunkter på.”
Men socialdemokraterna har dragits med i de amerikanska demokraternas ”Russia! Russia! Russia!”-narrativ. De har t.o.m varit över till USA och ”gått på kurs” i sådant.
Sägs det.
Stämmer detta borde de kräva pengarna tillbaka.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Jag tror att MA’s brist på fingertoppskänsla beror på att hon dels är rotad i det socialdemokratiska partiet. Inte som arbetare utan som akademisk övre medelklass. I en bubbla där egna sanningar skapas som inte nödvändigtvis harmoniserar med världen utanför.
Partiet framför allt.
Dels beror det på, tror jag, att hon trots lång tid i politiken inte haft ledarskapskrävande positioner och blivit utsatt för medial granskning.
”Så finansminister är inte en krävande position?”
Jo det är en krävande position men som finansminister kan man vara lite trulig och tråkig. Sedan finns en statsminister som är ytterst ansvarig så det går att komma undan med truligt beteende. Nästan så att det hör till rollen.
Tycker det är tydligt att MA verkligen inte trivs med att bli ifrågasatt och hon har verkligen svårt att sakligt bemöta kritiska påståenden och svåra frågor. Hon är egentligen en ordentlig felrekrytering för en position där det behövs en någorlunda karismatisk ledare.
Hennes stöd i opinionen beror på lågt ställda förväntningar efter katastrofen Löfven och en upphaussning från omgivningen.
Det är tydligt att hon inte klarar rollen som partiledare. För att inte tala om rollen som statsminister.
Snart måste väl ändå folk som röstar på S vakna till? Eller är de så indoktrinerade och förblindade så att synen grumlas hela tiden? Jag har förvisso vänner som är trogna S-anhängare som när jag tar upp alla lögner och klavertramp kör med whataboutism som försvarsmedel. ”Jamen M och SD ljuger också! För att inte tala om Ebba! Alla politiker är likadana!” Det känns som att de skäms en smula men de är inte beredda att erkänna. Inte än, men jag fortsätter att påminna dem. 🙂