"Dan Eliasson, den jävla råttan."
Signalen till terroristerna är glasklar: staten har inte längre våldsmonopol – i Sverige gör man som man vill. Kaoz iz king.
Journalister och ledarskribenter upprörs över Ebba Buschs uttalanden om kravallerna i Örebro och Malmö. Justitieminister Morgan Johanssons uttalande huruvida våldsverkare ska bestämma vem som ska få demonstrera eller ej är en “svår principiell fråga” förbigås med tystnad.
Året är 2017. Mustafa Panshiri och jag befinner oss på polisstationen i Göteborg. Vi ska intervjua en grupp konstaplar om situationen runt Brunnsparken/Nordstan och den allt mer pressade arbetssituationen där. På väg in i det lilla konferensrummet med nerdragna persienner stannar jag och pratar med en polis som sedan dess blivit känd i media och på Twitter. Jag frågar vad han tycker om sin högste chef: Dan Eliasson. Polisen blir svart i ögonen och säger med ett eftertryck som får mig att studsa: “Den jävla råttan.”
Jag brukar återvända till det ögonblicket i tankarna. Det var inte enda gången vi hörde liknande saker under arbetet med vår bok “Det lilla landet som kunde” men just den gången bet sig fast. Det var en ögonöppnare. Jag visste redan att Dan Eliasson var kontroversiell men att det var på den här nivån…? Vad kunde Rikspolischefen ha sagt eller gjort som frammanade ett så vitglödgat hat hos fotfolket?
Senare den dagen förklarade en annan av poliserna:
“Det är en kombination av flera saker. Dels är Eliasson helt ointresserad av vår arbetssituation, han är politiskt tillsatt för att motverka ‘rasism’ inom polisen, men sen var det en grej när han var här i Göteborg också… och talade inför all personal som jag tror provocerade många…”
Jag får anekdoten återberättad för mig: hur Dan Eliasson klev upp på scenen och sa att visst fanns det oroliga områden i Sverige och visst hade arbetsklimatet hårdnat för poliser på gatan, men det var inget han och hans '“kompisar på Östermalm behövde bry sig om”.
Han sa det på ett sätt så att åhörarna inte förstod om han skämtade eller ej. Det lät som att han faktiskt menade det han sa och efter den konferensen var det ett antal poliser som tappade respekten för sin chef. Var han ärlig var det dåligt, hade han så kasst omdöme att han inte förstod att hans nonchalanta “skämt” kunde misstolkas var det ännu värre.
Vi vet hur det slutade: Eliasson fick gå, men först efter att ha skämt ut sig själv och sin kår genom att sätta sig på en presskonferens och kväka fram ett lika ynkligt som oförlåtligt “Hjälp oss! Hjälp oss!”. Detta efter att gängkriminaliteten och vansinnesdåden börjat växa honom över huvudet. Det var ett olyckligt ögonblick i den svenska polismaktens historia. Signalen till landets kriminella hade inte kunnat vara tydligare: “Staten är besegrad – ni knäckte oss.”
När Eliasson utnämndes 2014 kallade han sitt nya uppdrag “oemotståndligt”. Inrikesminister Anders Ygeman ansåg att partikamraten “genom sin breda erfarenhet har de främsta kvalifikationerna för tjänsten.” Fast redan då var Eliasson skandaliserad från sin tid på andra statliga verk (bl.a Försäkringskassan). Detta organisatoriska underdjur skulle ändå rädda oss och under hans fögderi togs en rad avgörande beslut, bland annat det om icke förstärkta gränskontroller under flyktingkrisen 2015. En kritisk utvärdering kring detta fanns tidigare att läsa på Riksrevisionens hemsida (borta nu). Eliasson fick också stor uppmärksamhet när han i en teveintervju oroade sig för Alexandra Mezhers mördare 2016. Jag talade med poliserna som grep gärningsmannen direkt efter dådet och de berättade om hur han hånskrattat när de satte på honom handfängsel.
Till slut stod det klart även för den mest svagbegåvade att Eliasson inte var rätt man för jobbet när det gällde att “knäcka gängen”. Morgan Johansson grep därför in och gav honom ett nytt, lättare jobb – med samma höga lön. Kvar fanns ett manifest som bl.a. talar om “medborgarlöften”, “intensifierad dialog med berörda samhällsaktörer” och “konfliktdämpning och gruppintervention vid våldskonflikter” (DN Debatt 2017-06-20 tillsammans med mats Mats Löfving, chef Nationella operativa avdelningen).
För att göra en lång historia kort: åren med Dan Eliasson som Rikspolischef var förlorade sådana. Det var aldrig meningen att han skulle “knäcka gängen” – han skulle fungera som ideologisk grindvakt åt socialdemokraterna. Arvet efter hans vanstyre lever kvar och det som hände under påsken 2022 var ännu en tragisk milstolpe i svensk inrikeshistoria. Alla kunde se (igen) – inklusive landets kriminella – att det statliga våldsmonopolet verkligen inte fungerar. Vad det beror på exakt vet vi inte än men troligen är det en kombination av många faktorer: fel utrustning, fel inställning, fel PR-strategi, för många poliser som är 1.55 långa och väger 45 kg och inte minst: fel direktiv från den fortfarande lika politiserade polisledningen.
Ebba Busch har rätt: de bilder som skulle ha kablats ut över världen borde ha varit bilder på 200 terrorister liggande på mage med armarna uppbrutna bakom ryggen, buntbandade och färdiga för transport till häkte och förtursrättegång; bilder på det mordiska slöddret när de sopades bort från gatan av välriktade vattenkanoner; bilder på samvetslösa psykopater som skriker av smärta när polisen prickar dem med sina tazers; febrilt gnuggande sina ögon från den stickande tårgasen.
Istället fylldes global nyhetsmedia av bilder på kapade och/eller brinnande svenska polisbilar, grottmänniskor som hoppade/stampade på dem; troglodyter som försökte stena människor till döds. Detta är Sverigebilden, den beramade. Detta är vårt nya sköna kaozland för att travestera Huxley och det är svårt att understryka det negativa signalvärdet i det som hände. Eller det faktum att vi har en justitieminister som kläcker ur sig aforismer likt denna:
Men där är vi nu, med en farligt svajande statsapparat, ett stort antal mer eller mindre autonoma enklaver med sammanlagt 550 000 invånare, inga rimliga lösningar i sikte och – värst av allt – styrande politiker som inte förstår problemen eller (ännu värre) förstår problemen men avstår från att agera av ideologiska skäl.
Det är svårt att avgöra vad som är värst.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Heder år dig Jens som påvisar eländet. Heder åt Ebba Busch som talar klarspråk. Huruvida man är sosse eller inte det beror vilken ideologisk inställning man har. Jag är det inte. Men jag kan ändå tycka att sossarna fram till och med Erlanders tid hade landets bästa i tankarna.
Men sedan har det spårat ur, ideologiskt flum, brist på kompetens, utnämningspolitik som närmast liknar korruption och en massa annat galet. Men hur f-n skall man få folk att begripa att Sverige inte är bäst i världen längre???? Det verkar som en stor del av befolkningen fortfarande tror det. Denna märkliga kombination av humanitärt storhetsvansinne och självutplåning.
Håller med till 100%. Politiskt tillsatta polischefer är en styggelse. Lägg därtill en djupt sovande "opposition" så är bilden komplett. Har vi, i modern tid, någonsin haft en så svårt inkompetent regering!
Arma Sverige😢😢