Rubriken är en finlitterär referens. Det är nog endast ni konnässörer som förstår den. Det är i alla fall en av alla tiders klatschigaste titlar, tillsammans med Tid att älska, dags att dö av Erich Maria Remarque och Två cigg och en kopp kaffe av Anne Wibble. Den senare utgår jag från att ni har läst. Anne Wibbles självbiografi? Den tillhör allmänbildningen. Svensk kulturkanon. Jag har läst den, fast det enda jag minns är att det finns en bikinibild på henne i den.
Jag har även läst Tuss Hylands självbiografi. Och Jokkes.
Svenska kulturikoner. Alla tre.
Är Magdalena Andersson en ikon?
Nej.
Blir hon någonsin en?
Det ser mörkt ut.
Av framtidens historiker kommer hon gissningsvis att betraktas som en parentes – som den socialdemokratiska partiledare som råkade ha oturen att ha vaktskiftet när VPK bestämde sig för att tvinga fram ett extra val (de ställde in sig på ett sånt långt innan det ordinarie valet ens var genomfört) … samtidigt som Centerpartiet hade sin mest meningslösa partiledare sedan … tja, Anna-Karin Hatt.
Men blir det bättre av ett extra val?
Troligen inte.
Risken finns att det blir ännu rörigare om VPK växer och L åker ur. Eller varför inte både C och L. Vissa tror att S kanske backar i händelse av ett nytt val, men jag är inte så säker … De kanske ökar om alla vita medelklass-akademikerkvinnor som finröstade på Centern inser att det är tid att älska (sossarna), dags att dö (för det urbana vanity-projektet Centerpartiet).
I ett extraval slipper vi i alla fall lyssna till 150 poddavsnitt med Markus Allard där han gafflar och skriker om att alla parasitbabbar ska ut ur landet. SD får tillbaka 1% där. Och kanske 0,5 % från AfS. I övrigt riskerar det att bli samma cirkus igen – alltså efter ett extra val – eftersom musen som röt - Nooshi Dadgostar – aldrig någonsin kommer att kunna backa från kravet på ministerposter i en rödgrön regering. Gör hon det nu spelar hon för alltid bort korten för sitt parti.
Vet ni, jag tror t.o.m. att Miljöpartiet skulle kunna backa efter ett extra val. Kanske kommer ett antal av deras väljare känna att det är meningslöst att rösta på ett litet extremparti i dessa oroliga tider med krig i Ukraina och i Iran. Bättre att rösta på trygga gamla S.
Räcker det? Nja. Njä. Inte om VPK fortsätter att trilskas och det kommer de att göra.
Sverige har som ni vet bara haft extra val en gång. 1958. C och S blev osams om ATP och det blev omval till andra kammaren. Folkpartiet backade mest av alla den gången och frågan är väl om vi orkar stödrösta på Simona Mohamsson en gång till? För det var ju det vi gjorde? Eller hur? Ingen röstade på själva L eftersom det är ett sjukt och destruktivt dårparti. Men Mohamsson verkar genuint trevlig och hon har inte beröringsskräck när det gäller SD. Så, tja …
Men en gång till …?
Jag vet inte, jag.
Hur galet var det förresten på Annies tid? Minns ni?
Det gör jag.
Och, nota bene, den där galenskapen lever kvar. Den sitter i väggarna hos det gamla bondeförbundet. Till kärnväljarnas förtret.
“Slå näven i bordet …”
Som vore hon Ulrika i Västergöl och Jimmie bukprästen …