Ser Magdalena Andersson i TV4. Som vanligt kylig och överlägsen. Kanske för att hon tvingas sitta bredvid elake Jimmie Åkesson (och buttert blängande elevkårsordförande Nooshi Dadgostar).
Andersson ombeds kommentera situationen i den svenska hemtjänsten. Detta efter att Åkesson redan sagt som det är. Han har verkligen ett lätt jobb den mannen. Han behöver – som vanligt – bara beskriva den obarmhärtiga verkligheten, rakt upp och ner, som den är. Vittnesmålen för de sexuella övergreppen på äldreboenden mot äldre kvinnor – upp till 90-100 år gamla – är legio. Till och med SVT och DN har tvingats skriva om fenomenet.
Vänstern å sin sida – handikappade av sin klumpigt ihopsvetsade, disharmoniskt skramlande, “antirasistiska” riddarrustning – måste hela tiden parera och åka slalom mellan uppenbart anti-västliga, odemokratiska företeelser som hijab, hederskultur och judehat. De får käpparna i ansiktet hela tiden, men fortsätter att grensla och köra bort sig. Fascinerande att se. Magdalena Andersson turbosnackar – i vanlig ordning – munnen går utan att hjärnan är inkopplad och då går det som det går.
Vi återkommer strax till vad hon faktiskt sa – det där speciella citatet som är så avslöjande när det gäller vilken sorts politik “Vi socialdemokrater” tänker föra efter en eventuell valvinst.
Men först ett kort vittnesmål:
Vilket groteskt land vi blivit, ändå. En mardröm för många äldre. Det får mig osökt att tänka på den gamla valaffischen. “Gärna medalj, men först en rejäl pension!” Idag 2026: “Gärna äldrevård, men helst inte våldtagen av personalen!”
Kort passus: vissa poliser med insyn i hur polisledningen fungerar läser Skjut Gräv Tig och verkar finna den roande.