Bilderna på avrättningen av Alex Pretti i Minnesota är genuint obehagliga. Alla har sett dem: Pretti står på knä, han är obeväpnad, han skjuts i huvudet bakifrån av en maskerad ICE-agent, han håller i en telefon, han är sjuksköterska. Case closed. ICE måste upplösas med omedelbar verkan, gränsen måste öppnas och alla kriminella migranter som sökt sig till USA måste fr.o.m nu lämnas ifred. Män av den typ som mördade Jocelyn Nungaray, Laken Riley m.fl måste få en chans att etablera sig i samhället och bli riktiga amerikaner. Precis som det fanns de som ansåg att Abraham Ukbagabir (IKEA-mördaren) och Rakhmat Akilov borde fått en chans att bli “svenskar”. Från månen syns inga gränser och allt det där.
Alla överens?
Tänkte väl det. Fast vänta, finns det nyanser i historien från Minneapolis? Jag vet att nyanser är ute och att vänstern – över en natt – tycker att alla medborgare ska få bära skarpladdade vapen och att ingen har att göra med om Alex Pretti ville vara beväpnad eller ej samtidigt som han brottades med polisen. Men bortsett från det: hur såg situationen ut i stort? Går det att se på den som något annat än en statligt exekverad avrättning av en försvarslös människa?
Det beror på.
Situationen som ledde fram till avrättningen av Pretti skulle kunna beskrivas även så här: stämningen i Minneapolis – och hela USA – är sedan länge extremt uppjagad. Många har nerverna utanpå kroppen. På nätet uppmanar aktivister till väpnat motstånd. Man behöver inte värdera deras uppmaningar, man behöver inte tycka att de är rätt eller fel, men de är ett faktum. Liksom det är ett faktum att ledande personer på vänsterkanten under många år uppmanat till våld.
Inte minst mot Donald Trump.
I mer eller mindre öppna ordalag.
Samma människor som applåderade mordet på Charlie Kirk och Brian Thompson – som i vissa fall firade det helt öppet – gråter nu bittra krokodiltårar över Renée Good och Alex Pretti.
Men Pretti begav sig till upploppen/protesterna, med ett laddat vapen innanför jackan. Strax innan han sköts/avrättades var han inblandad i ett bråk med en av ICE-agenterna. Incidenten finns filmad. Han sökte sig aktivt till oroligheterna. Och runt omkring honom fanns andra upprörda demonstranter som väsnades och blåste i visselpipor.
Ingen idealisk arbetsmiljö för en redan uppstressad federal agent som vet att han/hon när som helst kan få en sten i huvudet, en kniv i ryggen eller en pistol i magen. Observera: det här är inte ett försvar av hur ICE-agenterna hanterade situationen, men det är (kanske) en förklaring.
I det tumult som uppstår skriker alla på alla, både poliser och demonstranter är fulla av adrenalin, Prettis tröja glider upp och en av agenterna ser att han är beväpnad. Han tar pistolen i från honom vilket de andra ICE-agenterna inte noterar i villervallan. I samma veva råkar Pretti göra en rörelse som i värsta fall kan tolkas som att han försöker dra ett vapen – i nästa stund avlossar agenten som tagit hans vapen ett skott av misstag (Sig Sauer P320 är känd för att vara opålitlig) … varpå en annan agent skjuter Pretti i panik.
Klantigt? Ja. Tragiskt? Definitivt. Ursäktligt? Egentligen inte. Men man kan förstå att sånt här sker – i ett tillstånd där inblandade parter, helt eller delvis, drivs av aggression, paranoia och rädsla, inte minst.
Det hör också till saken att poliser – i varje kaotisk situation – inte kan förväntas ta perfekta beslut. De måste få agera utifrån vad de anser vara rimliga misstankar om att en våldsam situation kan eskalera. Gäller även svensk polis. Om en polis som hamnat i en våldsam situation – med en person som gör kraftigt motstånd och är potentiellt beväpnad – gör bedömningen att han/hon måste skjuta för att rädda sitt eget liv eller sina kollegors … då får de, vad jag förstår, göra det.
Bland det sista Prettis pappa sa till sin son angående att delta i protesterna mot ICE var: “Gör inget dumt.” “Dumt” i sammanhanget är att konfrontera stissiga ICE-agenter och ge sig in i brottningsmatch med dem, med en skarpladdad pistol under jackan. Eller att parkera sin bil mitt i gatan och sedan fly vårdslöst när polisen säger åt en att stanna. FAFO som det populärt heter: Fuck around and find out. Eller: Play stupid games – win stupid prizes. Det var väl det vänstern tyckte att Charlie Kirk gjorde genom att ha “fel” åsikter.
Kommer det att hända mer sånt här?
Troligen. Inte minst så länge vänsterns budskap är: gör våldsamt motstånd. Eliminera ICE. Eliminera misshagliga vd:ar (som Brian Thompson). Skjut dem i ryggen. Halshugg Trump.
… för att inte tala om vad man “får” göra med judisk ambassadpersonal – “för Gaza”.
Med detta sagt kan man inte med den bästa vilja i världen påstå att Trumpadministrationen hanterar det som sker på ett bra sätt. Jag får rysningar när jag hör Kristi Noem och FBI-chefen Cash Patel prata. De driver ett intellektuellt ohederligt narrativ. Mark Dice har hittat en person som säger det de borde sagt om de verkligen vill övertyga allmänheten på ett pedagogiskt sätt. Titta vid 14.45.
Nåja. Huvudsaken är att det hände nåt spektakulärt som gör att vi slipper prata om Iran. Måtte Greta vara på väg dit med sin “flottilla” – för att undsätta de civila människor som i detta nu slaktas på gator och torg. Hoppas hon hinner.
Underbara unge.