Ben Bagdikian sa en gång till sina journaliststudenter:
“Glöm aldrig att er främsta plikt är gentemot folket. Inte gentemot dem som betalar er – er chef, era källor, era vänner eller det som gagnar er egen karriär.”
Bagdikian stod även på The Rand Corporations (d.v.s Pentagons) lönelista under några år i slutet av 1960-talet. Han bedrev medieforskning där – men det är en annan historia. Hans The Media Monopoly anses fortfarande vara en av 1900-talets främsta verk vad gäller kritiskt tänkande kring journalism och ägarkoncentration.
Han hade hatat Bonniers.
Jag tänker mycket på hans teser i dessa dagar. Och på min stora förebild Neil Postman och hans fantastiska Underhållning till döds (Amusing Ourselves to Death från 1985). Postman skrev även How to Watch TV News. En handbok i kritiskt tevetittande. Han var en mycket belevad och välformulerad man. Skulle aldrig ha kallat journalister för nedsättande saker, inte ens asgamar och hyenor. Både han och Bagdikian (och givetvis Chomsky/Edward S. Herman) riktade mer in sig på ägarstrukturerna, de stora trenderna och det allmänna tilltalet – än på enskilda journalisters brister. Även om det så klart förekom sån kritik också.
Jag undrar vad han tyckt om Sveriges Radios “Utrikeskorrespondenterna”, propagandisten Cecilia Uddén, pratkvarnen Klas Wolf-Watz, DN:s Björn Wiman, eller valfri Aktuelltsändning.
Antagligen hade de – i slutändan – ställt sig på både SVT:s och DN:s sida – i kampen mot den lede Donald Trump, fast bortsett från det tror jag att de hade kunnat identifiera samma mönster i svensk journalistik – och i det svenska medialandskapet – som i det amerikanska. Det präglas av samma sorts patologiska otålighet, samma infantila generaliseringar, samma lojalitet mot pengarna – och politiken. Journalistik handlar, i mindre och mindre utsträckning, om att informera. Det handlar om att påverka; skapa “narrativ”, konsolidera åsikter. Och så har det förstås varit länge.
Roland Huntford skriver utförligt om just detta i The New Totalitarians (från 1972). Hittar några fantastiska passager i den. (De kommer längre ner i texten.) Huntford lever fortfarande f.ö. Född 1927. Honom vill jag höra i Sista Måltiden.
Tänk förresten om Henrik Jönsson eller Katerina Janouch avslöjats med att skämta om thailändare. Domen från vänstern hade blivit stenhård. Jävla rasister! Sådär gör man inte! Tobias Hübinette hade skrivit en doktorsavhandling av bara farten. Men nu var det Strömstedtarna och då glider blamagen förbi på några timmar. Jag hann knappt fatta vad det handlar om: de hade skojat nåt om Christer Lindarws namn …? Uttalet? I förhållande till en thailandsresa med andra B-kändisar? Nåt sånt. Oh well. Vem bryr sig. Alltså om grejen i sak, men det blir ju pikant när det är godhetsknarkomaner som Jenny och Niklas som faller på eget grepp. Herregud. Den där pajiga anti-SD-låten han sjöng. Missförstå mig rätt: Jag har inget problem med det politiska innehållet, det är lika okej att hata SD som S eller C, men serviliteten. Rövslickandet. Det cyniska positionerandet. Det var tröttsamt redan då.