Petra Lundh har en del märkliga ryckningar i ansiktet när hon intervjuas i senaste avsnittet av Agenda. I just det avseendet påminner hon om Isaac Hayes rollkaraktär i Flykten Från New York – The Duke. I övrigt ser hon fortfarande livrädd ut, och använder fortfarande nyspråksuttryck som ”sprängningar” istället för att kalla det för vad det är: Bombdåd. Terror. Och sånt betyder något – alltså ordvalen från politiker och makthavare. Men ok. ”Skjutningarna” (skottlossningarna) går ner och det är bra. Det hade de inte gjort med S vid makten. Många gängtoppar har därtill gripits utomlands senaste tiden, vilket gjuter olja på vågorna – ett litet tag. Hur mycket beror de framgångarna på fransk/tysk/holländsk polis? Det vet vi inte. Men vi gissar. I övrigt återvänder Lundh till sin favorit-tes: att kommunerna måste göra mer, bekämpandet av gängbrottslighet måste starta redan på lekis/föris/dagis/BB/i livmodern/i faderns sädesledare … vi måste resa tillbaka i tiden och implementera förebyggande åtgärder redan tre generationer innan brottslingen föddes någonstans på den östafrikanska landsbygden.
Det hon borde säga är:
”Jag är ledsen, men jag KAN inte få ner antalet bombdåd eller på sikt knäcka gängen om inte regeringen tar sitt ansvar och stänger gränsen. Landet fylls på, dagligen, stundligen, med människor som kommer hit och går direkt in i utanförskap och brottslighet. Utan att passera gå. Det är en omöjlig ekvation. Alla vet detta. Innerst inne.”
Men hon är för feg. Kanske rädd för att hon ska få sparken och behöva dra sig tillbaka i lugn och ro med en mycket hög pension. Stackar’n.
Detta är en sjuka i svensk offentlighet; att så få människor vågar ta bladet från munnen och säga vad de faktiskt vet och förstår. Å andra sidan ser de vad som händer när en sån som Paulina Neuding kommer med en bok/ett artigt formulerat varningsskott: personen som försöker varna ska genast desavoueras. Misstänkliggöras. Hånas. ”Alarmist!”, ”HÖGER!” Lex Åsa Eriksson i Norberg.
