Varifrån får socialisten/kurdiska nationalisten Lawen Redar sina idéer om “blandning”? Vad är det som motiverar henne att försöka bryta bostadssegregationen i Sverige? Som så ofta när det gäller dagens socialdemokrater kommer inspirationen från USA. Jag är säker på att Redar känner till Fair Housing Act från 1968 – en milstolpe i kampen mot rasism och segregering.
Kanske känner hon även till det uppmärksammade domstolsbeslutet från 2009 i vilket den rika förorten Westchester utanför New York (där många kändisar – däribland Bill och Hillary Clinton – äger hus) tvingades till en uppgörelse om just “blandning”. Detta efter att ha blivit stämda för att inte vilja bygga billiga hyresbostäder i områden som domineras av välbärgade vita. Fallet var extra graverande eftersom Westchester i många år tagit emot statligt stöd för att motverka just segregering på bostadsmarknaden.
Om Lawen Redar och socialdemokraterna inte känner till det stora blandningsexperimentet i Westchester borde de kanske ta en närmare titt på den. Fallet säger en del om den mänskliga psykologin. Och om hur realpolitik fungerar. Uppgörelsen tvingade Westchester att (i skrift) erkänna att rasbaserad segregation faktiskt existerar i countyt. Man förband sig också att inom sju år bygga 750 billiga bostadsrätter i de trettiotvå vitaste grannskapen. Minst 630 av de 750 enheterna skulle placeras i områden som består av mindre än 3 % svarta och 7 % latinamerikaner. Westchester County förband sig också att via annonser marknadsföra dessa bostäder till afroamerikaner och latinamerikaner i hela New Yorks storstadsområde.
Men.
De lokala politikerna förhalade – inte oväntat – implementeringen av uppgörelsen. Man lämnade in undermåliga och medvetet vaga byggplaner. Man valde ut fula och otillgängliga enklaver för de 750 lägenheterna, platser kringskurna av fyrfiliga motorvägar och järnvägsspår. Man gjorde – kort sagt – allt för att sabotera den påtvingade processen. Kanske inte vad Lyndon B. Johnson hade tänkt sig när han en gång skrev under den klassiska lagstiftningen kring Fair Housing Act.
Frågan är: skulle det bli samma sak i Sverige? Alltså om en socialdemokratisk regering började pressa – framför allt S-ledda – kommuner att tvinga fram ett blandat boende?
Gissa en halv gång.
Och detta beror på att socialister i princip alltid bortser från den mänskliga naturen. I det här fallet: att folk, i allmänhet, tycker om att bo bland sina egna. Regeringstrogna eritreaner tycker om att bo med andra regeringstrogna eritreaner. Etniska svenskar tycker om att bo med etniska svenskar. De vill inte ha Mullah Mordor och hans radikala källarmoské som granne. Det enda frivillig tvångsblandning kommer att åstadkomma är därmed mer friktion mellan sekulära, skötsamma människor som vill ha det lugnt där de bor och människor som, kulturellt sett, kommer från ett annat solsystem.
Apropå det plågar jag mig med att se Lawen Redar framträda i SVT:s “30 Minuter”. Ett program som är precis så långt – eller kort – att ytterligare förvirring alltid kan spridas kring valfritt ämne. Frågan är i och för sig om det går att förvirra folket ytterligare i socialdemokraternas grundligt stötta och blötta “blandningsfråga”.
… även om Lawen Redar gör sitt bästa.
Goddag yxskaft.
Men ok, om man ska tolka henne välvilligt menar hon väl att inga nya socialfall som dumpit ner direkt från Kabul eller Mogadishu ska hamna i nåt av ghettona utefter blå linjen, utan i Torslanda och Danderyd. Inga flyttlass lär förresten gå åt andra hållet; ingen lär frivilligt komma på idén att flytta från ett rikt och lugnt område till kaoz – bara för att visa sig solidarisk.
Jag tittar med skämskudde framför ansiktet.
Tänker: “Snälla, säg inte mer nu … snärj inte in dig mer i det där pladdret. Ni har ju inte tänkt igenom er plan från början. Tala är silver, tiga är guld!”
Men Redar ångar på. Som vanligt i de här situationerna. Beskäftigt. Självsäkert, samtidigt som man här och var ser att hon inte ens själv förstår sina resonemang. Med jämna mellanrum kan man urskilja små glimtar av tvivel i ögonen. Som att hon mitt i en mening hör sig själv och tänker:
“Men vänta lite … vad är det jag sitter och säger?! Det här hänger ju inte ihop överhuvudtaget?!”