Ser Omar Makram diskutera islam i Riks – med utgångspunkt från mitt eget samtal med imamen Kashif Virk i förra veckan. Till skillnad från mig argumenterar Omar eftertänksamt. Med stil. Vist rent av. Han förstod också precis varför jag gästade Kvartal och vad anledningen till min ”otålighet” var; jag var inte där för att diskutera teologi eller detaljer som burkans vara eller inte vara.
Jag medverkade i Kvartal för att det behövdes en ny startpunkt i debatten. Ett så kallat hack i tidslinjen. Speciellt efter att Liberalernas Simona Mohamsson gått ut och dillat om ”blågul islam” – en juvenil ståndpunkt som dessutom kan tolkas som en förolämpning mot de muslimer som anser att islam alltid är islam. Vilket det är. Det finns inga ”varianter” på den religionen. Allra minst i Sverige. Att prata om ”blågul” islam är lika dumt som att prata om ”hjärtlig” etnonationalism. Eller en oberoende socialdemokratisk ledarsida på Aftonbladet. Men visst, ahmadiyya (som Virk tillhör) är kanske inte ”riktig” islam, exakt … men för en västerlänning blir det hårklyverier. Det är lika intressant för oss som för en hindu att prata skillnader mellan Jehovas och mormoner.
Burka eller inte. Det var alltså frågan.
Och har så varit i tjugo år. De flesta svenskar är dödströtta på sånt där. Och på Eid och halal och könsstympning och hundra andra efterblivna sedvänjor. Allt är kuggfrågor. Det finns inga rätta ”svar” på de sakerna; diskussionen handlar bara om att normalisera islam och grooma oss sekulära svenskar till frivillig underkastelse; få oss att vänja oss vid att en odemokratisk, aggressiv, kvinno- och bögfientlig dödskult tar plats i Folkhemmet. Det handlar om normalisering. Avtrubbing. Death by a thousand cuts. Att inte svenska feminister och HBTQ(r)-människor står upp och gallskriker i protest, konstant, dygnet runt, är även fortsättningsvis ett mysterium. Jag misstänker att framtidens etnologer och sociologer kommer att betrakta det fenomenet så som dagens biologer betraktar lämlarnas återkommande massdödsstörtningar utför stupet.
Nåväl.
När det gäller Virks och mitt samtal har en del hakat upp sig på att jag ”inte kan tillräckligt om islam”, men Omar Makram – som är en osentimental och analytisk herre – såg vad jag försökte göra. Hans efterföljande resonemang (som kan ses och läsas här och här) hakade i mitt på ett naturligt sätt. Han förstår att svenska folket har passerat smärtgränsen för islam och mångkultur och han hänvisar till statistik från 1990 och framåt: i decennier har svenskens intresse för ”blandning” varit svalt. Minst sagt. Det är politiker och media som tryckt på. I den heliga värdegrundens och antirasimens namn. Det offentliga samtalet i Sverige har kapats av charlataner.
… vilket osökt för oss in på Alex Schulman.