Aktivklubbarna är i ropet. Alla skriver om dem just nu. Fördömer och förfasas. Lite som när alla skrev om förnedringsrånen mot svenska tjejer och killar för några år sedan. Eller, vänta … kanske inte riktigt likadant. Fast det kommer väl. Just nu är det mest Riks, Fria Tider och SamNytt som har den dåliga smaken att skriva om sånt – somalier som ger sig på blonda åttaåringar. Och då har vi inte ens kommit till Minnesota … mer om det längre ner …
Historien med de fyra bärsärkarna som kaozade runt i Sthlms innerstad i somras är i vilket fall intressant. Namnen på de dömda inte minst.
Joey Greven? Det låter nästan lite … norskt?
Och en “Sima”. Förhoppningsvis inte släkt meden känd AB-skribent, då … och en “Pantzar” – ja, där hör man ju direkt vad det handlar om … trettiotalet … döden på larvfötter o.s.v. “Casper” och “Joey” låter som två helt vanliga, svenska ligister. Y-namn + stavning med C där det inte behövs. Klassiker. Casper, Cevin, Conny etc. … Det vet man ju hur det är med såna. C istället för K … det är ju samma som att skriva “Kedrik” och “Kecilia”. Eller så är det jag som är överkänslig. Förmodligen. Flera lärare jag talar med säger hur som helst att det är samma sak varje gång de för första gången får träffa föräldrarna till en stökig elev; i samma ögonblick som Barbapappa & och Barbamamma vogon gör entré i skollokalerna tänker magistern för sig själv:
“Aah … nuuuu förstår jag.”
Många åttio- och nittiotalisttonårsföräldrar är nämligen lika puckade, ouppfostrade och analfabetiska som sina barn. De har aldrig läst en bok. Skriver som femåringar. Är själva uppvuxna på avtrubbande tevespelande och ändlöst mobilscroll om nätterna. Avkomman blir därefter. De har aldrig lärt sig att läsa av vuxna människors kroppsspråk och ansiktsuttryck eftersom föräldrarna suttit och doomscrollat med öppen mun under hela barnens uppväxt. Eller – i bästa fall – kollat på TV 4 och Netflix. Varken barn eller föräldrar vet vem som är statsminister. De vet inte hur man knäcker ett ägg. Kan inte klippa med sax. Inte knyta skorna. Inte skota ett lä-skot på en spinnaker. Inte angöra en brygga. Inte vispa en bearnaise. Kan inte skilja på “vare sig” och “varken eller”. Don’t get me strated on anglicismer ... eller på de och dem …
Allt är en gröt (eller en trasa för att citera en känd svensk författare de heller aldrig hört talas om).
Dem har ingen allmänbildning, inget förhållande till Sverige och svensk kultur … de har inga naturupplevelser. Inga kulinariska eller litterära riktmärken. Allt går ut på billig konsumtion och skit från Temu och Gnoxx. På fritiden dräller de runt i gallerior och på snabbmatsrestauranger. Eller i bästa fall: går på ”fopoll”. Allt det Lena Ackebo skojade om i sina seriealbum om Muppemyr och Brynesbrinks på 1990-talet har slagit in. Nu är de här, på riktigt. Halva landet består av halvdreglande mouthbreathers och lojt framvaggande superobesitas-personer som lyssnar på A.I-musik och tycker att den väl är lika bra som A Day the Life med Beatles (som de heller inte vet vilka de är). Eller den här.