Jag dröjer mig kvar vid Rikspolischef Petra Lundhs presskonferens häromdagen. Den gjorde intryck. Dock inte på ett bra sätt. Den var, rent sagt, beklämmande att se. Det är inget fel på Lundhs cv – hon är f.d. rättssakkunnig i Justitiedepartementet (år 2000), f.d. hovrättsråd i Svea hovrätt, f.d. vice ordförande i hovrätten, f.d chefsrådman vid Stockholms tingsrätt och f.d riksåklagare.
Gediget så det förslår.
Jag vet inte om hennes sejour på justitiedepartementet runt millenieskiftet tyder på att hon är socialdemokrat (med tanke på vilken regering vi hade då), men troligen. Jag hör kommentarerna:
”Men varför skulle en borgerlig regering utse en sosse som RP!?”
Artighet. Rädsla för att bli anklagade för jäv/favorisering. Eller för att moderater sällan vågar löpa linan ut. Jag vet inte. Hon kanske ÄR borgare. Men som Aron Flam brukar säga:
”I Sverige är alla sossar. Oavsett partitillhörighet.” Gäller även SD numera.
I vilket fall är Lundh olämplig i rollen som Rikspolischef. Och nu kommer vi in på ytligheter som utseende, kroppsspråk, kadens och annat som kan förefalla småaktigt och irrelevant. Men jag hävdar, med en dåres envishet, att när det gäller vissa poster i samhället så spelar sånt roll. Det måste givetvis kombineras med kompetens – samtidigt kan en människa vara hur kompetent som helst, men om hon eller han inte förmår övertyga/entusiasmera/lugna sin publik och sina medarbetare är loppet kört.
Lundhs jobb förefaller i första hand gå ut på att begråta det rådande tillståndet. Och det gör hon med bravur. Hon återkommer, gång på gång, till testen: ”Alla måste hjälpa till. Det här är allas ansvar.” Precis som tokan Carin Götblad. Ni vet, hon som glatt poserade framför en polisbil omstrajpad med ”AINA”. Jag tror det handlade om att även folk i ”orten” skulle känna förtroende för polisen. Slöddret skulle luras att känna att ”Aina” var deras kompis.
Aina ska inte vara de kriminellas kompis.