Jenny Strindlöv skriver intressant i Kvartal om den egna tidningens intervju med influencern Nick Alinia. Hennes text handlar bl.a. om anklagelsen att “media är fienden”. Något jag själv skrivit vid flera tillfällen här på Substack. Jag brukar dock modifiera det till att public service är folkets fiende och den som vill fördjupa sig i den anklagelsen och efterlyser konkreta exempel kan med fördel läsa Aron Flams och min Älskade Public Service från 2022. Få journalister har öppnat den. Kanske för att den är skriven av människor med fel värdegrund. En jude och en “judeälskare” (som det brukar stå på nätet).
Även Mustafa Panshiri och jag skrev om media som propagandabärare i Det lilla landet som kunde från 2018 – bäst sammanfattat i kapitlet Den stora brunsmetningen. Jag skriver om journalister som propagandister i En brunråttas bekännelser från 2020 också. Framför allt i kapitlen Trump är galen – Peter Wolodarski är det inte och i Ku Klux Klan styr Sveriges Radio.
I den senare kapitlet avhandlar jag den östtyske programledaren Karl Eduard von Scnitzler och hans Der Schwarze Kanal – samt begreppet“de aningslösas dal” – Tal der ahnungslosen) alltså den geografiska del av dåvarande Östtyskland dit västs teve- och radioutsändningar inte nådde. En plats där folk fick all sin information från statsmedia.
Tillbaka till Jenny Strindlöv.
Hon skriver bra om problemet med att faktachecka en yvig influencer som Nick Alinia i realtid. Och lägger till: “Det är inte saklighet och sanning han vill åt utan rapportering som köper hans narrativ och gynnar ‘hans sida’.’ Ett påstående som nog äger sin riktighet, men som lika gärna kan appliceras på Alinias motståndare. Jag ska återkomma till det. Men först ett annat citat ur Strindlövs text:
Jag tror jag håller med där också, men jag måste ändå ställa frågan: varför har det blivit så? Beror det på att folk, rent evolutionärt, blivit dumma i huvudet (inte omöjligt, Lex Idiocracy) eller har den traditionella journalistiken på något sätt bidragit till fenomenet? Inte omöjligt det heller. Låt mig exemplifiera med några korta exempel ur Expressen (där Jenny nyss jobbade).
Är det här journalistik eller propaganda?
En smaksak. Och visst … rubriker är en sak och brödtext en annan. Fast man måste vara bra blind för att inte se att delar av svensk media driver politiska narrativ om företeelser som klimatet, Donald Trump, invandringens konsekvenser m.m. I i första hand handlar det såklart om att skapa klick, tjäna pengar. I exemplen ovan handlar det troligen allra mest om detta; Expressen vet att Trump drar trafik. Men han är också vår Goldstein – mannen vi alla måste hata två minuter per dag. Ni som läst George Orwells 1984 förstår liknelsen. I korthet: i 1984 måste alla rättrogna partister ägna två minuter varje morgon åt att skrika mot en bioduk som visar bilder på fienden – den diffusa figuren Goldstein.
Påminner detta om något?
Tänkte nästan det. Och med förlov sagt: en och annan journalist har sällat sig till den “hat”-kören under 2010– och 20-talet. De har sladdat fram och tillbaka mellan att vara journalister och propagandister. Erik Fichtelius famösa intervju med författarinnan Kajsa Norman är ett (bedrövande) exempel bland många. Här ett annat.
Jag tror den bilden fanns på Expressens löp den gången också, inte bara förstasidan. Kanske uppfattade vissa det som ett kollektivt ställningstagande från tidningens anställda? Anna Dahlberg som skrev texten var vid tillfället politisk redaktör – inte reporter – men under den här perioden var linjen mellan journalism och aktivism mer än lovligt suddig. Journalister och makthavare umgicks i samma kretsar (det gör man fortfarande) och man hade/har ett gemensamt mål: krossa SD. Att låtsas som något annat är att spela dum. Eliten bildade enad front mot de som tänkte rösta på det förbjudna. (Notera vilka som håller i löpsedlarna.)
Ett annat exempel i samma anda:
Missförstå mig rätt: på ett sätt var impulsen att bemöta “främlingsfientligheten” behjärtansvärd. Men det var också beklämmande infantilt. Intellektuellt ohederligt. Onödigt polariserande. Och då har jag inte ens nämnt “man hemmahörande i Halland”, “kompetensregnet”, Sandvikenrapporten, den rasistiska brandmannen i Boden. Och hundra andra exempel.