Gårdagens störtflod av krokodiltårar kring Hatts avgång var fascinerande att se. Alla verkade överens – från höger till vänster – om att denna mediokra politikers avgång från posten som partiledare för ett pyttelitet parti i ett pyttelitet land i norra Europa var det värsta som hänt sedan Tyskland invaderade Polen.
Kvalificerat trams.
Vi vet inte ens varför hon avgick. Det var idel luddiga formuleringar om dålig magkänsla och det allestädes närvarande “hatåhotet”, men inte ett enda konkret exempel på vad hon faktiskt menade. Och inga polisanmälningar gjorda. Och som jag skrev igår: hade hotet kommit från högerextrema (vilket numera är allt till höger om miljöpartiet) hade vi fått veta det vid det här laget. Givetvis.
En mörk dag, ja … för det rödgröna blocket – om nu Centern tappar ännu mer i opinionen p.g.a Hatts hattande. Eller om det kommer en ny partiledare som är ännu mindre benägen att ställa sig mellan VPK och MP(r) i partiledardebatterna. Det var nog där det skavde mest för Hatt – när hon insåg att hon skulle behöva genomlida en valrörelse där allt kommer att handla om att behöva fälla sin lans för Nooshi Dadgostar och Magdalena Andersson. Och tokdårarna i MP som kostat Sverige 1000 miljarder i nedlagd kärnkraft.