Ulf Kristersson lyfter luren och slår numret till Somalia:
“Ja, hej herr Diktator. Det var från Sverige. Jag tänkte bara säga det att ni får inget bistånd förrän ni tar emot de kriminella, somaliska medborgare som vi samlat ihop här hemma i Sverige. Tack och hej. Ring tillbaka när du är mör.”
Ungefär så skulle man vilja att han gjorde. Sen är väl biståndspolitiken klubbad av Riksdagen så fullt så smärtfritt skulle det kanske inte kunna gå till. Men visste skulle det gå, rent tekniskt, om den politiska viljan och det politiska modet bara fanns. Att dra tillbaka alla pengar HELT är en mycket rimligare taktik än att hålla på och schackra med korrupta norrmän på andra sidan jordklotet och försöka att få dem att inte använda biståndet till fel saker som att köpa nya guldkranar till badrummet i tortyrpalatset.
Styr de upp en attityd: stäng kranen:
“Det blir inga mer svenska skattepengar förrän ni tar emot Maxamuud, Xayawaan och Quaysaan. De kom till Sverige och bildade gäng, sprängde bomber i folks trappuppgångar, eldade upp bilar, våldtog gamla tanter i hemtjänsten och annat vansinne. Vi är trötta på dem. Seså. Här – ta tillbaka. Schnell!”
Fast jag tror det krävs en hel annan typ av människa än Kristersson eller Dousa för att spela poker med så höga insatser. Kanske en dag. Att vi kan börja agera rationellt som land. Men just nu är vi fortfarande fast i “så-här-har-vi-alltid-gjort”-träsket. Och i det diplomatiska dekorum Donald Trump slängt överbord.
Höj skatten säger vänstern. Va? Nä. Tokfia Absolut inte. Inte förrän alla såna här Somalia- och Ghana-slukhål täppts till helt och hållet.
Till och med fina Astrid med Bröderna Lejonhjärta och Bullerbyn (den med bara blonda barn) förstod på sin tid att det svenska skattesystemet hade växt till en abnormitet.
