Man vet precis när Magdalena Andersson ljuger. Hon går ner i röstläge och liksom sväljer tillbaka rösten; låter med ens som att hon håller på att kvävas. Samtidigt som hon blundar myndigt. Alternativt stirrar upp troskyldigt på intervjuaren som en kaksnattande femåring. Alternativt gråter över Hamas.
Jamal i förnamn.
”Glömda dokument? Det kan hända den bäste.”
Det vill säga en socialdemokrat.
Bortslarvade Glock-pistoler? Läckta försvarsuppgifter?
En världslig sak, som Karlsson på taket brukade säga. Men om en moderat slarvar …oförlåtligt.
Med det sagt var det ett hjärnsläpp från början till slut av Kristersson med utnämnandet av Henrik ”Closeau” Landerholm till nationell dokumentbortslarvare och skapandet av ett nytt kansli som ingen efterfrågat och få verkade förstå exakt vad det skulle vara till. Tydligen skulle det vara bra att ha i kristider. Som f.n. är permanenta i och med att nationella bombskyddet far och flänger över Sverige i princip varje dag för att ta hand om farliga föremål och handgranater på vift.
Kristerssons fokus under den här mandatperioden har verkligen varit märkligt.
Det man kommer att minnas i efterhand av hans fögderi: hissning av Prideflaggor, könsbytarlag, förbjudna jaktgevär och ett evinnerligt strul kring nationella säkerhetsrådet. Orättvist kanske. En statsminister gör mycket trist administrativt som aldrig hamnar i strålkastarljuset. Men han väljer konstiga kullar att dö på, denne man.
Här kan du förresten lyssna på mig hos Ivar Arpi.