Het vind över fälten. Stora stackmoln över oändlig, knallblå himmel. Tuppen gal på avstånd. Begränsar sig numera inte till morgonen utan kör på lite närsomhelst. Göken hoar diskret i bakgrunden. Jag sitter ute och läser The Shards av Bret Easton Ellis. Gnisslar tänder över hur bra det är, hur lätt han skriver, så helt utan ansträngning. Rent teoretiskt kan han kan ha skrivit om den här texten hundratals gånger, och det är väl det som är tricket; att få det att verka spontant och obesvärat. Det är det alla författare strävar efter; den som läser ska inte märka att hon eller han gör det.
Ord som “hen” stoppar upp. Apropå det. De förfular och förstör.
Fleetwood Mac med flera artister löper som en röd tråd genom berättelsen. Dreams… Sara … Tusk … Lindsey Buckinghams sologrejor… Alla låtar och filmtitlar som nämns är valda med stor precision: The Shining, Flykten från New York …
… Dreams, en av de mest välproducerade, minimalistiskt strömlinjeformade poplåtar som finns… Man förflyttas direkt till Los Angeles 1981-82. Vare sig man vill eller ej.
Jag måste läsa ut Infinite Jest.
… eller måste jag det? Jag har fortfarande kvar halva Öster om Eden från förra sommaren och tiden är knapp. Man får sålla. Ett slags litterärt triage.