Ligger klarvaken mitt i natten medan fåglarna kvittrar extatiskt strax utanför fönstret. Ser svarta, glesa tallar mot en svagt gulfärgad himmel. Storlommen ropar ensligt över Indalsälven. En räv skriker. Ett rådjur skäller.
Hänryckningens tid. Men … det hjälper inte.
Just nu.
Tänder lampan. Slår på The First Power med Lou Diamond Philips och Tracy Griffith från 1990 för att distrahera mitt kaotiska inre. Mycket kuslig stämning i den filmen. Hette “Pentagrammorden” på svenska. Handlar om en seriemördare som kommer tillbaka från de döda. Lite som Fallen med Denzel Washington.
… men nä. Fan. Det är så tyst på den här platsen att jag kan höra mig själv tänka. Vilket är både bra och dåligt. Mest dåligt just nu. Lyssnar efter storspoven och nattskärran. Lyssnar efter att rätt melodi ska landa i huvudet. Sorterar det förflutna. Ständigt. Minns allt. På gott och ont. Allt ramlar, huller om buller. Nyss var jag tio och klättrade på klipporna längst uppe i Kvarnbäcken – längst upp i bergen. Ensam och obekymrad. Lyckligt ovetande om hur krångligt livet kan bli. Kunde vara borta i timmar, men ingen oroade sig särskilt mycket. Oftast kom man tillbaka i ett stycke.
Ny roman inskickad till sättning. Ska snart gå till tryck. Hur ska den ignoreras av MSM? Jag blir nästan nyfiken… vad ska de inte hitta på den här gången? Det finns ett och annat i den berättelsen som kommer att göra PK-människorna både arga och ledsna. Den kommer att ge dem vatten på sin kvarn. I det tysta.
Men jaja.