Det är vitt där jag befinner mig. Alltså inte snöigt, utan… vitt. Etniskt vitt. Och inte en Palestinademonstration så långt ögat når. Inga gapande, aggressiva jordkulemänniskor med rosor på kinden och judeblod i blick. Man får nästan dåligt samvete. Här går jag och bara… känner igen mig. Njuter. Samtidigt som jag tänker:
”Så här såg det ju ut i Sverige när jag växte upp? Hur är det möjligt? Kan det verkligen vara så här? Får det…?!”